Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.

JK,

Detta är möjligen det mest hatiska inlägg kag någonsin har läst. Låt mig förtydliga: när jag pratade om min situation med min "syster" I somras kunde hon enbart fortsatt vara negativ, som alltid. Jag behövde ställa frågan för mig, för det hade varit det absolut näst bästa alternativet för mig. Hon blev inte gravid förrän ca 4 månader senare.

Under mellandagarna, när jag pratade med henne, så berättade hon att hon (ännu en gång) misslyckats med att lämna in masters uppsats, som hon denna gången hade tagit tjänstledigt för att göra. Hon hade varit"sjuk", så den kom inte in i tid. Jag uttryckte min djupaste sympati, för att hon mått så dåligt, så att hon ännu en gång inte fått klart den. Att hon verkligen borde kolla upp varför hon mått så dåligt och jag uttryckte min oro för henne. Att hon med gott mod tog emot denna empati, för att hon fått den 'sjukdom' jag så innerligt kämpat för, känns faktiskt helt bisarr. Hon visste naturligtvis att hon inte var sjuk, utan gravid. Sympatiskt? Inte i mitt tycke.

När hon I klang och jubelsång meddelade att hon blivit välsignad med LYCKAN, svarade jag naturligtvis med ett stort grattis och att det måste kännas underbart fantastiskt. Därefter fick jag sätta nålen i magen på mig själv för ca femtio de gången. Det var första gången jag grät under sprutorna.

Att uttrycka sig så fullkomligt empati löst som du gör, gör mig riktigt ont! Du har uppenbarligen aldrig behövt kämpa med olyckan dels att vara ofrivilligt ensam, dels att kämpa med ofrivillig barnlöshet.

Jag lider av alla dessa omständigheter dygnet runt och har nu i två månaders tid endast sovit 3-5 per dygn. Jag tänker på min syster enormt mycket, men hon förefaller helt ha glömt att jag va drar på denna jordskorpa,

jag med.

På vilket sätt tycker du att det är rimligt att en partner som uttrycker barnlö gtan inte ens kan överväga att ha sex, när det ändå finns en mikroskopisk chans?

Jag var hos en gynekolog när jag var i samma ålder som min syster är nu (redan då hade jag uttryckt min oro för henne kring barnaalstrande). Jag ville undersöka att frysa ner ägg. Gynekologen avfärdade mig med att säga att jag som var så trevlog och såg trevlog ut, skulle ju inte ha några problem att hitta en partner. Men det hade jag. Det tog ytterligare fem år. Inte för att jag i te har fått skamliga förslag. Jag har heller aldrog velat 'lura' någon, så jag anser det moraliskt förkastligt.

JK, jag betackar mig för att du 'sparkar' på mig som redan ligger så djupt ner i gjyttnan att jag inte får luft. Jag skulle tro att jag faktikst har fått min syster att ta sin chans medan den fanns, för att hon nog ä få har lyssnat på min Olycka. Sedan är det sorgligt att hon inte vill ha en relation med mig. Jag har exempelvis frågat om jag fick besöka henne, men det 'passar' aldrig.

Att genom ett inlägg där jag uttrycker mina tankar, till brädden fyllt med smärta, döma ut mig som person, säger mer om dig än om mig. SÅ skulle jag aldrig göra.

JK,

Detta är möjligen det mest hatiska inlägg kag någonsin har läst. Låt mig förtydliga: när jag pratade om min situation med min "syster" I somras kunde hon enbart fortsatt vara negativ, som alltid. Jag behövde ställa frågan för mig, för det hade varit det absolut näst bästa alternativet för mig. Hon blev inte gravid förrän ca 4 månader senare.

Under mellandagarna, när jag pratade med henne, så berättade hon att hon (ännu en gång) misslyckats med att lämna in masters uppsats, som hon denna gången hade tagit tjänstledigt för att göra. Hon hade varit"sjuk", så den kom inte in i tid. Jag uttryckte min djupaste sympati, för att hon mått så dåligt, så att hon ännu en gång inte fått klart den. Att hon verkligen borde kolla upp varför hon mått så dåligt och jag uttryckte min oro för henne. Att hon med gott mod tog emot denna empati, för att hon fått den 'sjukdom' jag så innerligt kämpat för, känns faktiskt helt bisarr. Hon visste naturligtvis att hon inte var sjuk, utan gravid. Sympatiskt? Inte i mitt tycke.

När hon I klang och jubelsång meddelade att hon blivit välsignad med LYCKAN, svarade jag naturligtvis med ett stort grattis och att det måste kännas underbart fantastiskt. Därefter fick jag sätta nålen i magen på mig själv för ca femtio de gången. Det var första gången jag grät under sprutorna.

Att uttrycka sig så fullkomligt empati löst som du gör, gör mig riktigt ont! Du har uppenbarligen aldrig behövt kämpa med olyckan dels att vara ofrivilligt ensam, dels att kämpa med ofrivillig barnlöshet.

Jag lider av alla dessa omständigheter dygnet runt och har nu i två månaders tid endast sovit 3-5 per dygn. Jag tänker på min syster enormt mycket, men hon förefaller helt ha glömt att jag va drar på denna jordskorpa,

jag med.

På vilket sätt tycker du att det är rimligt att en partner som uttrycker barnlö gtan inte ens kan överväga att ha sex, när det ändå finns en mikroskopisk chans?

Jag var hos en gynekolog när jag var i samma ålder som min syster är nu (redan då hade jag uttryckt min oro för henne kring barnaalstrande). Jag ville undersöka att frysa ner ägg. Gynekologen avfärdade mig med att säga att jag som var så trevlog och såg trevlog ut, skulle ju inte ha några problem att hitta en partner. Men det hade jag. Det tog ytterligare fem år. Inte för att jag i te har fått skamliga förslag. Jag har heller aldrog velat 'lura' någon, så jag anser det moraliskt förkastligt.

JK, jag betackar mig för att du 'sparkar' på mig som redan ligger så djupt ner i gjyttnan att jag inte får luft. Jag skulle tro att jag faktikst har fått min syster att ta sin chans medan den fanns, för att hon nog ä få har lyssnat på min Olycka. Sedan är det sorgligt att hon inte vill ha en relation med mig. Jag har exempelvis frågat om jag fick besöka henne, men det 'passar' aldrig.

Att genom ett inlägg där jag uttrycker mina tankar, till brädden fyllt med smärta, döma ut mig som person, säger mer om dig än om mig. SÅ skulle jag aldrig göra.

Jag säger som någon innan här. Du är själv ansvarig för din egen lycka och välmående. Du kan inte lägga över en enda liten del av detta på din syster. Hon har inget med din barnlöshet att göra. Hon kan sympatisera och stötta, det är en systers roll, men det förutsätter att man också får sympati och stöttning tillbaka, i såväl mot- som medgång. Du vill ha sympati och stöttning i din motgång, och hon sitter då och lyssnar och lider med dig i mellandagarna (självklart är detta inte rätt läge för henne att smälla fram att man är gravid. Hur kan du tycka det? Nej, här gör man som din syster och låter dig vara kvällens fokus). Sen kommer en dag, ett par månader senare i det här fallet, när istället hon är i fokus. Hon annonserar sin graviditet! Nu är det din tur att vara support och säga det hon vill höra! Självklart ska du som syster visa stöttning och sympatisera med hennes glädje! Gör du inte det blir det obalans i relationen. Men vad gör du? Du blir missunnsam och beklagar dig över att du inte fick veta det på rätt sätt. Men hallå!! Du och dina känslor var inte i fokus denna gång!

Världen kan inte snurra runt dig. Vissa dagar och kvällar kan det göra det när det kommer till dig och din syster, men bara om du då kan låta den snurra runt henne när det är hennes tur. Att vänta sitt första barn är en stor sak. Men du kan inte se utanför din egen olycka och kan inte låta henne få sin stund. Varför ska hon då låta dig för fler stunder?

Att det blir avigt nästa gång du träffar din syster är enbart ditt fel. Du är den som inte beter dig systerligt och socialt rätt. Du är den som skapar splittringen i er relation.

Sen måste jag lägga till att det är en totalt orimlig tjänst att be om ett ägg. Det är inget man bara ber om sådär, framförallt inte när de enda rimliga reaktionerna enligt dig själv är att antingen svara ja eller lida av dåligt samvete resten av livet. Hur kan du ens överväga att lägga en sådan tyngd på någon annans axlar? Du låter oerhört osympatisk och självisk. Helt förblindad av din egen desperation. Hennes icke-svar är ett snällt sätt att säga nej utan att öka på splittringen er emellan. Vid det här laget förstår säkert din syster att du är oförmögen att se bortom din egen sorg och att ett nej bara skulle öppna för argumentation som aldrig kan leda till något bra. Var tacksam för hennes val att välja den lugna vägen, och respektera hennes fullt naturliga val.

Nu blev det som det blev för dig, precis som för många andra. Barn är inte möjligt för alla. Det finns många andra ljuspunkter i livet och du gör bäst i att undersöka dem. Många av dem skulle kunna innefatta din pojkvän eller din syster, men som du håller på är jag tveksam att någon av dem finns kvar för dig om ett år.

Tack igen för kloka ord! Ni är fina ni!

Jag skall träffa terapeuten imorgon och fråga om hon kan ge lite mer vägledning, än att bara lyssna.

Jag och partnern har pratat om äggdonation, så det alternativet kvarstår, om inte annat i teorin. Det har han däremot varit mycket skeptisk till, för han vill stt det skall vara mitt...

Åldersgränsen förr äggdonation har jag några år kvar till, men samtidigt vill jag ju inte vara uråldrig när jag skall i så fall skall föda ett barn gav flera skäl. Det jag däremot känner nu är att partnern i sin frånvaro, under IVF-försöken lite har diskat sig här med. Han har läst och tänkt mycket, på info som jag skickat, men söker inte själv. Jag ville innerligt att han skulle bli pappa till vårt barn, men dessa känslor har avtagit i takt med att han avvisar och drar sig undan. Hade han sagt att han inte ville ha barn, att han ångrat sig på den punkten, hade det på sitt sätt varit lättare att hantera. Han har en coping strategi som innebär att han drar sig undan, när något är jobbigt och hoppas att det skall gå över. För mig blir saker bara värre, för de hinner växa sig större och få eget liv. Jag menar att hade han ansträngt sig bara lite, hade vi tillsammans kunnat gå vidare i processen. Han verkar tro att man kan välja och vra andelar i en process, som jag anser är gemensam. Hade han sagt att han inte ville ha barn, hade det varit tydligare.

Det har alltid varit viktigt för mig att vara lik mina släktingar. Min pappa är tvilling och hans båda äldre systrar också. Stora syskonskaror på båda sidor. Det gör att det ofta har pratats om vem som brås på vem, är lik vem osv. Inte bara mellan syskon, utan kors och tvärs med mostrar och fastrar, mor och farföräldrar (när de levde) också. Men, äggdonation eller embroydonation är en möjlighet. Tyvärr känner jag även här att systerns situation ställer till det. Hon kommer alltid att ha ett genetiskt barn, såsom jag önskat. Jag är rädd att känna att mitt eventuella barn skulle vara "sämre"/"mindre värr. Eftersom de skulle vara hyfsat jämnåriga, kommer även de att jämföras. Det ena barnet som är likt, det andra inte. Att andra skall tänka det med. Att det är själviskt att skaffa barn själv etc. Att jag inte hade varot lika glad för den graviditeten som en med egna känd eller. Jag vill förtydliga att jag aldrig tänkt så om någon annan, men vill försöka vara ärlig med hur jag själv känner. Jag är ganska säker på att jag hade älskat ett det barnet, men samtidigt orolig för att tanken på att det inte var vad jag ville ha EGENTLIGEN, kommer ligga kvar. I den här situationen förhandlar man ständigt med sig själv. Det är lite otäckt.

Jag övervägde spermiedonation för några år sedan, men valde bort det för att jag ville att mitt barn skulle ha en pappa. Jag kommer själv från en intakt kärnfamilj, vilket eventuellt påverkar min konservativa syn. Att få ett barn som jag själv inte är släkt med känns ännu värre än en okänd pappa och nu behöver jag eventuellt överväga ett alternativ helt utan genetik koppling. Då tänker jag att de åtminstone behöver vara två, så att de kan få vara lika varandra.

Syster: Jag vet inte. Jag var så klart medveten vad frågan innebär fysiskt, eftersom jag själv gjort IVF. Den emotionella aspekten är så klart en annan. Jag hade bara önskat att hon övervägde. Hade rollerna varit ombytta hade jag haft FRUKTANSVÄRT dåligt samvete gentemot henne. Jag hade mått otroligt dåligt över det. Hon förefaller oberörd. Eftersom hon även tyckt att förlossning var det sämsta I världen hade det kanske till och med kunnat kännas okej för henne. Jag hade ändå kunnat få ett barn som liknade henne och vise versa. Jag förstår att det är en svårt fråga att få, men det är fanimej heller ingen lätt fråga att behöva ställa.

Om hon hade frågat mig om en njure, för det näst bästa/minst sämsta livet. Skall jag då inte svara, för att det känns lite jobbigt att hon ens frågade?

Jag hade älskat hennes unge, som min egen (tror jag), om situationen och toningen var en annan. Jag har en jättefin relation till mina båda brorsdöttrar. De är dock några år äldre och inga bebisar. Här får jag extrem ångest bara av att en tänka tanken på att behöva se henne med barnet i framtiden. Det är som kryptonit! Jag klarar inte det! Det kanske blir annorlunda med tiden, men det känns som idel dödsmörker.

Tack igen!

Jag övervägde insemination, för flera år sedan, men bara det utlöste ångest och tårar. Jag ville ju ha en pappa och ett familjeliv. Nu, kan jag så klart ångra det beslutet, när det är kört för mig själv, men jag kan ju inte vrida klockan tillbaka. Jag hoppades så klart träffa någon, medans tid var.

Jag är helt med på att ett barn av egna köns eller i te behöver vara likt, men jag tänker ändå att man hade kunnat se olika drag. Oavsett vet man liksom att man inte kan "skylla" på någon annan (skämt och sido). Jag tycker lite att det med okänd donator känns som att köpa grisen i säcken. Man letar efter partner i decennier och skaffar sedan barn med någon total främling. Det är ju skitläskigt!

Karln i fråga är extremt introvert och fåordig. Jag är ganska övertygad om att han också mår dåligt i detta. Han säger att han önskat att det var annorlunda, nästan mer för min skull än sin egen. Med det sagt ändå inga initiativ till 'umgänge' som hade kunnat resultera i lycka.

Jag för väl försöka prata med honom. Känner mig dock så himla besviken, sviken och arg.

Gällande syster. Det där är en sabla öm tå. Timing en är katastrofal! Jag fattar verkligen att det är en svår och stor fråga, men jag behövde ställa den. För MIG hade det varit det absolut bästa alternativet.

Hon bor långt bort, så vi ses inte. Tveeggat, för det innebär att det kommer bli stort och jobbigt när vi till slut konfronteras mot varandra.

Eftersom hennes partner inte velat ha barn och hon bara i mitten av september bestämde sig för att hon ville, är det ju otroligt att hon bara en månad senare var gravid. Usch, bara ordet bränns liksom!

När jag pratade med henne om min situation under mella dagarna frågade jag till sist om det löst sig med partnern. Jo, sade hon trevande. Då var hon redan i andra månaden, men sade inget. Stt hon inte pratade med mig, gör ont. Hon kände till min situation (eh... Jag frågade till och med om ägg), men suckade liksom varje chans att vara öppen mot mig, såsom jag var mot henne. Hade jag fått något som jag visste att hon läääänge innerligt velat ha och jag fick det superlättvindigt, hade jag mått dåligt över orättvisan. Hon bara smällde upp i familjechatten att hon var gravis och upp med UL-bild. Taaaaaaack. Har aldrig någonsin gråtit som jag gjorde den kvällen, som sammanföll med ännu en sprutstart). Ögonen såg ut som jag hade fått en stroke dagen efter.

På något sätt kanske det kan lösa sig med henne, men det kommer att ta tid. Jag kan absolut inte nu. Tänker dock på hela skitsoppan dygnet runt.

Tack för stt ni tagit er tid att svara! ????