• Anonym (Trött­)
    Thu 10 Mar 2022 10:01
    5463 visningar
    19 svar
    19
    5463

    Är det här beteendet ok för en 9-åring?

    Min kille har ett barn som är 9. Jag har själv ett barn i samma ålder.


    Hans barn kan inte sitta stilla om vi ska äta ute eller hemma, utan ska klättra och krypa runt på golvet. 
    Hen klagar och gnäller på allt. Att bli tillsagd funkar inte, då surar hen och svarar inte på tilltal. När något inte blir som hen tänkt sig så kan hen börja gråta eller bara gå och sätta sig i ett hörn och sura.
    Äter samma sorts mat varje dag helst. Vägrar smaka på annat. 
    Tjatar tills hen får som hen vill om allt, t ex tjata sig till saker i affärer. 
    Förstår inte att andra inte vill samma saker. Förstår inte skämt. Är ständigt sur och tvär. 

    Jag hävdar att detta inte är normalt för en 9-åring. Antingen är hen oerhört bortskämd, eller att hen har en diagnos. 


    Vad anser andra? Mitt barn gör inget av dessa saker utan finner sig i de flesta situationer och vet att världen inte kretsar runt hen, klättrar absolut aldrig runt någonstans när vi äter, smakar på saker, surar inte för att hen inte får sin vilja igenom. Är det min partner som inte vet hur man uppfostrar barn?

  • Svar på tråden Är det här beteendet ok för en 9-åring?
  • Anonym (ööö)
    Thu 10 Mar 2022 10:26
    #1

    Att inte kunna sitta stilla och att bara äta samma mat alltid kan möjligen vara symtom på NPF-diagnos (men måste inte).

    Resten är det inte, tycker jag. Ni har olika uppfostransstilar. 

  • Anonym (Trött­) Trådstartaren
    Thu 10 Mar 2022 10:36
    #2
    Anonym (ööö) skrev 2022-03-10 10:26:16 följande:

    Att inte kunna sitta stilla och att bara äta samma mat alltid kan möjligen vara symtom på NPF-diagnos (men måste inte).

    Resten är det inte, tycker jag. Ni har olika uppfostransstilar. 


    Stilar och stilar, han uppfostrar inte ungen alls, skulle jag säga. Det där beteendet kommer ju att orsaka stora problem i framtiden när hen har fått som hen vill jämt...
  • Thu 10 Mar 2022 10:41
    #3

    Sedan är barn väldigt olika. Vissa har lättare för att sitta still = lätta att uppfostra och andra har myror i brallan = svåra att uppfostra. Så det behöver inte vara en diagnos bara för att någon avskyr att sitta still. Kan man skärpa sig i skolan eller på andra ställen där kraven är högre och föräldrarna borta, så är det nog ingen diagnos. Barnet kanske känner sig trygg nog att trotsa, och pappan bryr sig inte nog mycket för att höja kraven. Man är olika helt enkelt...

  • Anonym (Ix)
    Thu 10 Mar 2022 10:43
    #4
    +2

    Även ett barn med diagnoser kan uppfostras och stöttas så att de fungerar socialt.
    Det låter som en slapphänt pappa och ouppfostrad unge.

  • Anonym (nine)
    Thu 10 Mar 2022 10:45
    #5

    Utvecklingsnivån på en nioåring kan variera med flera "år" mognadsmässigt. Det kan vara normalt beteende under vissa omständigheter. 

    Din nioåring kanske ligger före sin ålder och din sambos kanske ligger efter. Då kan det ju variera med 5-6 år i beteende och utveckling. Det måste du ha förståelse för. Jag förstår att det är jobbigt och det är inte okej att bete sig illa, förstås. Men era barn är uppenbarligen helt olika och så även ert sätt att hantera barnen. 

  • LFF
    Thu 10 Mar 2022 10:47
    #6

    Oavsett om barnet har en diagnos eller om det är din partner som är inkompetent som förälder så retar du dig tillräckligt mycket på problemet för att relationen ska vara dödsdömd. Barnets beteende kommer att vara en stor källa till konflikter emellan er om ni fortsätter. Alternativt så får ni träffas när ni är barnfria. 

  • Anonym (F)
    Thu 10 Mar 2022 11:06
    #7
    +1

    Ungen låter ouppfostrad. En sån sak som att tjata till sig saker i affär, det hade ju aldrig funkat om pappan hade satt gränser! Samma att kräla runt på golvet som en idiot när man är på restaurang, då går man hem direkt. Naturligtvis fungerar inte tillsägelser, eller förslag om att smaka på mat, han är tydligen van att få precis som han vill.

  • Thu 10 Mar 2022 11:19
    #8

    En del kan visst beror på en diagnos, men eftersom pappan inte heller tänka uppfostra sitt barn, vet man ju inte om allt eller bara en del beror på uppfostran.

  • Thu 10 Mar 2022 13:48
    #9
    +1
    Anonym (Trött) skrev 2022-03-10 10:01:10 följande:
    Är det här beteendet ok för en 9-åring?

    Min kille har ett barn som är 9. Jag har själv ett barn i samma ålder.


    Hans barn kan inte sitta stilla om vi ska äta ute eller hemma, utan ska klättra och krypa runt på golvet. 
    Hen klagar och gnäller på allt. Att bli tillsagd funkar inte, då surar hen och svarar inte på tilltal. När något inte blir som hen tänkt sig så kan hen börja gråta eller bara gå och sätta sig i ett hörn och sura.
    Äter samma sorts mat varje dag helst. Vägrar smaka på annat. 
    Tjatar tills hen får som hen vill om allt, t ex tjata sig till saker i affärer. 
    Förstår inte att andra inte vill samma saker. Förstår inte skämt. Är ständigt sur och tvär. 

    Jag hävdar att detta inte är normalt för en 9-åring. Antingen är hen oerhört bortskämd, eller att hen har en diagnos. 


    Vad anser andra? Mitt barn gör inget av dessa saker utan finner sig i de flesta situationer och vet att världen inte kretsar runt hen, klättrar absolut aldrig runt någonstans när vi äter, smakar på saker, surar inte för att hen inte får sin vilja igenom. Är det min partner som inte vet hur man uppfostrar barn?


    Kan även vara obearbetat trauma hos barnet, det yttrar sig ofta på  samma sätt som vissa NPF-diagnoser. 
    Hur länge sen är det din kille separerade från barnets mamma? Hur fungerar umgänget och kommunikationen mellan dem? Vet du något om hur barnet mått innan skilsmässan, var det uppslitande?

    Sedan tycker jag ditt inlägg är ett utmärkt exempel på varför det i många fall är bäst att inte blanda in barn i ens vuxenrelation. Den här pojken behöver i första hand stabila och trygga vuxna runt omkring sig som tänker långsiktigt på hans bästa och kan hjälpa honom genom att anpassa omgivning och försätta honom i situationer där han får lyckas.  

    Om du vill ha en romantisk relation med hans pappa, varför inte förlägga den till barnfri tid? 
  • Thu 10 Mar 2022 16:02
    #10
    +1

    Håller med TS, detta låter inte normalt.

    Har du diskuterat med appapn om att vissa av dessa beteenden är upprörande, och att barn mår bra av rutiner och ramar? Att det inte är en ond sak att faktiskt uppfostra barn?

  • Anonym (Nja)
    Thu 10 Mar 2022 16:04
    #11

    Svårt att svara på. I den åldern kan de hamna i någon sorts förpubertet och bli rätt dryga små mini teenies. Eller, så är hen ett söndercurlat och bortskämt ensambarn som alltid fått sin vilja fram. Obearbetat trauma som någon skrev kan vara en orsak, eller odiagnostiserad NPF.

    Har ni barn vv så kan ni ju ses när ni inte har barnen?

  • Anonym (A)
    Thu 10 Mar 2022 18:20
    #12
    Elis73 skrev 2022-03-10 10:41:54 följande:
    Sedan är barn väldigt olika. Vissa har lättare för att sitta still = lätta att uppfostra och andra har myror i brallan = svåra att uppfostra. Så det behöver inte vara en diagnos bara för att någon avskyr att sitta still. Kan man skärpa sig i skolan eller på andra ställen där kraven är högre och föräldrarna borta, så är det nog ingen diagnos. Barnet kanske känner sig trygg nog att trotsa, och pappan bryr sig inte nog mycket för att höja kraven. Man är olika helt enkelt...
    Håller med
  • Anonym (J)
    Fri 11 Mar 2022 17:21
    #13
    +2

    Diagnos eller inte, man ger inte efter för tjat. Gör din partner det är barnet nog bara bortskämt. Jag hade inte kunnat leva med någon som förstör sina barn så. 

  • Fri 11 Mar 2022 17:27
    #14

    Jag tycker det allra mest här pekar på något på autism-spektrum. Att inte förstå skämt är ganska typiskt. Att vara sur och tvär - det kan se ut så. Och nu kommer jag inte ihåg resten för att jag inte har citerat....

    Just det, att bli irriterad när det inte blir som vanligt - typiskt autism. Och även att bara äta en sorts mat. Oftast är det inte alls lätt att ändra på det. Har känt barn där man på flera år och med alla kunniga experters hjälp knappt har kunnat ändra på något. Så jag skulle inte vara alltför optimistiskt att det går att ändra på. Jag tycker dock att det är märkligt att ingen har reagerat och undrar hur många knepiga beteenden som visar sig i skolan? 

  • Anonym (J)
    Fri 11 Mar 2022 20:27
    #15
    +1
    Anonym (Trött) skrev 2022-03-10 10:36:46 följande:
    Stilar och stilar, han uppfostrar inte ungen alls, skulle jag säga. Det där beteendet kommer ju att orsaka stora problem i framtiden när hen har fått som hen vill jämt...
    Men hur kan du ens leva med honom?!?

    Fatta vilket helvete du kommer ha när barnet är tonåring. 
  • Anonym (Anne)
    Fri 11 Mar 2022 21:14
    #16
    +1
    Anonym (Trött) skrev 2022-03-10 10:01:10 följande:
    Är det här beteendet ok för en 9-åring?

    Min kille har ett barn som är 9. Jag har själv ett barn i samma ålder.


    Hans barn kan inte sitta stilla om vi ska äta ute eller hemma, utan ska klättra och krypa runt på golvet. 
    Hen klagar och gnäller på allt. Att bli tillsagd funkar inte, då surar hen och svarar inte på tilltal. När något inte blir som hen tänkt sig så kan hen börja gråta eller bara gå och sätta sig i ett hörn och sura.
    Äter samma sorts mat varje dag helst. Vägrar smaka på annat. 
    Tjatar tills hen får som hen vill om allt, t ex tjata sig till saker i affärer. 
    Förstår inte att andra inte vill samma saker. Förstår inte skämt. Är ständigt sur och tvär. 

    Jag hävdar att detta inte är normalt för en 9-åring. Antingen är hen oerhört bortskämd, eller att hen har en diagnos. 


    Vad anser andra? Mitt barn gör inget av dessa saker utan finner sig i de flesta situationer och vet att världen inte kretsar runt hen, klättrar absolut aldrig runt någonstans när vi äter, smakar på saker, surar inte för att hen inte får sin vilja igenom. Är det min partner som inte vet hur man uppfostrar barn?


    Jag tycker det låter som en kombination av diagnos och bristfällig uppfostran.

    En av mina söner har en mild form av asperger. När han var 9 hade han stort behov av att röra på sig så vi var ute och sportade varje dag. Lite svårt att sitta stilla i skolan men vid måltider etc gick det bra. 
    Vi kämpade mycket för att han skulle prova olika maträtter och lite i taget gick det bättre och bättre. Vi lärde honom hur det fungerar med skämt och hur andra personer tänker. Vi kom på hur man skulle säga till honom om något för att det skulle fungera, om någon annan tillrättavisade honom utan att känna till detta, fungerade det aldrig men vi lärde honom även om hur detta hänger ihop. 
    Han hade lätt för att bli arg eller börja gråta men var aldrig sur utan nästan jämt glad och positiv. Det där med att tjata till sig något fick han tidigt lära sig att det inte fungerar, vi vek aldrig och gav in. 
  • Anonym (Gen)
    Sat 12 Mar 2022 06:49
    #17

    är troligen en kombination av bristande uppfostran och genetik, det behöver ju inte vara så allvarligt så att det leder till en diagnos utan kan växa bort. Många barn i den åldern har svårt att sitta still och har svårt socialt men som sen blir helt ?normala? som vuxna. Hur är pappan/din kille. Om han inte uppfostrar eller beter sig lite lika eller avvikande på andra sätt är det ju större risk att det inte växer bort.

    kan ju vara bra att reflektera över det ifall ni tänker skaffa gemensamma barn i framtiden ?

  • Anonym (Tänke­r)
    Sat 12 Mar 2022 07:05
    #18

    Det som jag tänker på är att beteendet kan bero på så många olika saker att det är dumt och allvarligt om man för snabbt bestämmer sig för att det är det ena eller andra. Det kan vara en diagnos, men det kan också vara en reaktion på livssituationen. 

    Alltså behövs mer information. Hur är det i skolan? Har barnet varit med om något jobbigt? Hur mår pappan, är han en ok förälder? Osv osv Jag tycker att det alltid blir fel ingång att genast bestämma sig för att barnet är fel, för det kan lika gärna vara miljön runt barnet. 

    Att som TS se med negativa glasögon på barnet kommer i vilket fall aldrig hjälpa någon i situationen. Då är det bättre att ta ett par steg tillbaka i relationen och enbart ses utan barn! 

    Sen en detalj - vad är det för skämt som barnet inte förstår? Allt för ofta kör folk med en elak jargong maskerad till skämt och det är helt förståeligt om andra inte uppskattar (förstår) de skämten. Man har också olika humor. Själv har jag t ex aldrig fattat kiss-o-bajshumor, inte ens när jag var barn tyckte jag det var kul, Men det kvalificerar mig inte för diagnos. 

  • Anonym (abc)
    Sat 12 Mar 2022 07:09
    #19

    Tycker det låter som en kombo av ouppfostrad och diagnos. Min son är inte långt ifrån det som du skriver och ska utredas inom kort och jag är fullt medveten om att han är ouppfostrad på vissa sätt. 

    Jag har verkligen arbetat hårt med att uppfostra honom men då jag vet att mycket av beteendet är sådant som han har svårt att styra över samtidigt som jag ser att han inte mår bra i grunden är det svårt. Han blir så oerhört ledsen när han gör fel att det kan kännas som att man bryter ned honom istället för uppfostrar. Har självklart läst en massa om hur man "ska" göra och känner inte att jag egentligen gör något fel även fast jag uppenbarligen misslyckas. Just nu så sätter jag stort hopp till utredningen och den hjälp som både han och vi föräldrar kan få efteråt. 

    En sak jag lärt mig är i alla fall att varken att vara för hård eller mjuk hjälper. För hård ger bara bakslag och ett olyckligt barn med noll självförtroende och för mjuk resulterar i ett barn som din bonus. Jag rekommenderar boken kaosfamiljen, om inte annat så kan den kanske ge lite insikter. Mycket kärlek och tydliga instruktioner om vad som förväntas och beröm för de enklaste småsaker som man gör rätt är det som jag ändå tycker funkar bäst.

Svar på tråden Är det här beteendet ok för en 9-åring?