Jämför mig med mamman

Pappan kan prata med sin dotter själv först. Förklara att mammas beteende (som jag antar dottern redan har förstått att det är något fel ibland) påverkar hur/vad mamma säger. Att han förstår att det är jobbigt när mamma inte mår bra, men att då finns han och du, som hon ju redan vet eftersom hon bor mer hos er då. 
Han kan fråga dottern om hon tycker att ni är "dumma" eller annat som mamma sagt. Kanske kan hon då stå för sina egna tankar, att hon kanske inte håller med mamma. 

Ju äldre hon blir, desto mer kommer hon förstå, men jag tror hon är tillräckligt stor för att man kan börja ta i de här sakerna. 

Sen kan ni prata tillsammans. Du kan säga att du älskar henne oavsett om det var en lång eller kort kram, etc. 

Är själv bonusförälder till barn med en mamma med psykisk diagnos. När det varit som värst har barnen bara bott hos oss. Klart att det varit jobbigt för dem då, speciellt den yngsta längtade ofta till mamma, men fick inte inte åka dit (vårdens bedömning). Då fick pappan ta många små samtal för att lugna, skapa trygghet. 

Jag har också en toxic biomamma som försöker påverka barnen till att hata mig, men tack och lov så har inte barnen anammat det till den grad som du beskriver din situation... Det jag får uppleva är däremot en stor dos av "mamma säger att jag inte måste lyssna på dig!", "Bara pappa får ha den här diskussionen med oss" (deras ordval, men man hör ju att de orden legat i säck innan de kom i påse, så att säga...) etc. etc. 

Jag har helt valt att ta tjuren vid hornen. Jag säger rent ut saker som att det där må vara eran mammas åsikt, men i vårt hem gör vi på vårt sätt, och jag och er pappa är helt eniga i det. Eller att 'pappa har rätt att deligera sitt föräldraskap', välja vem som är barnvakt till exempel, och han ger då den personen lov att "bestämma" sådana här saker, om han inte är i närheten. Plus att detta är mitt hem också, och jag bor ju här. Ni får gärna ha åsikter, men det är vi två vuxna i hemmet som har utslagsröst så att säga. Etc.

Barnen brukar lugna ner sig när jag inte ger vika... Det är som att de känner sig skyldiga att framföra mammans åsikt med jämna mellanrum...

Sedan har jag sett många bevis på att barnen målar upp en felaktig bild om vad som händer hos oss till mamman... De får mycket beröm och 'poäng' om de säger negativa saker om mig...

Detta, TS, låter som ett jättebra förslag. Låt pappan prata med henne, hon förstår nog ganska mycket redan, även om det så klart är jobbigt för henne. Hon känner ju en enorm lojalitet till sin mamma, och när mamman säger dumma saker om er, så hamnar hon i konflikt. 

Pappan pratar mycket med dottern redan, men får givetvis prata mer i så fall. Jag pratar med med henne om specifika situationer. När hon då säger att det känns som att jag inte älskar henne för att jag inte "ville" göra läxan. Då pratar vi och jag ger min bild (kanske var stressad, upptagen, tänkte att det är bra att hon gör läxan med pappa också etcetera). Hon brukar tycka det känns ok i stunden. I övrigt är det pappa som försöker reda ut tankar och känslor. Ingen av oss pratar illa om mamma. Kan ibland försöka förklara saker. Om nu mamma tycker vi är dumma som inte lagar våfflor till frukost kan vi förklara att vi inte har tid till det på morgonen eller att vi gärna äter gröt/ägg för att det är lite nyttigare och mättar bättre. Men att vi såklart kan laga våfflor nån gång på helgen. Exempelvis. Hon kan prata ganska nedlåtande om sin mamma också, där försöker vi bekräfta men samtidigt tala väl om mamma. Mamma gör sitt bästa, mamma älskar henne o.s.v. 

Dottern tycker inte illa om mig, tvärtom så älskar hon mig mycket och verkar "törsta" efter min uppmärksamhet och kärlek. Det är inte så att hon bråkar eller är arg, utan snarare som att hon blir jätteledsen. Som att man verkligen är jätteelak mot henne för att den där kramen inte var lång nog. Känns som att mamma tycker jag är helt värdelös och dottern hittar då tecken som bevisar detta. 

Känner mig konstant vidrig mot henne utan anledning. Hon trycker verkligen på de värsta knapparna. Vi kan ha haft världens bästa dag, skrattat hela dagen rakt igenom och hon säger vid sänggående att "det känns som att du ALLTID är arg på mig." Då menar hon alltså inte att jag egentligen låtit arg eller skällt, utan snarare att jag inte ansträngde mig tillräckligt eller att jag kanske bad henne vänta lite för att jag var tvungen att räkna ihop vad vår fika skulle kosta. Små bagateller. Men hon får det verkligen att låta som att jag är en helt känslokall person. 

Ju mindre jag umgås med henne, ju mer upplever hon att jag inte älskar henne. Även om hon ju är med sin pappa istället. Och ju mer jag umgås med henne, ju mer fel hittar hon på allt jag gör. 

Jag tänker att det pappan behöver göra är att prata mer med DIG. Du har kommit in i hans dotters liv när hon var ganska stor och nu är hon 9. Och det är en svår ålder! Många tankar, mycket drama och mycket sorg. Du vill tjejen allt väl och verkar vara väldigt närvarande, empatisk och fin. Men det är inte ditt eget barn och du har inte varit med sedan hon föddes och då blir det skillnad. Det har däremot pappan. Han måste hjälpa dig att översätta dotterns anklagelser till något mer hanterbart. Det låter inte som att han riktigt gör det? Såhär skulle jag ha sagt om jag var han: 

Du är en jättefin bonusmamma till min dotter och det betyder så mycket för henne att du är i hennes liv. Hon har det svårt med relationen till sin mamma och där får du nog tyvärr ta en del oförtjänt skit. Men ta det för vad det är - hon testar dig och det enda du behöver visa är att du finns kvar. Det är vad hon behöver och önskar. Men hon är för liten för att uttrycka det så istället ställer hon massa krav som ingen människa kan leva upp till. Du behöver inte ändra något eller göra mer, du kan t o m säga till henne att nu får hon inte säga så mer för du
älskar visst henne. 

Kan den inställningen hjälpa dig lite? Tänker att ni kanske blir lite väl oroliga för hennes mående vilket inte är konstigt med tanke på hennes mamma. Men ni ska inte ta de här utspelen för mer än vad det är och ibland får man säga att nu räcker det. Ibland är det t o m vad barn behöver höra. De kan ju också fastna lite i en viss typ av tjat om det får alla vuxna att haja till och ägna dem all uppmärksamhet. Särskilt bra strategi vid sängdags  ;)

Två saker läser jag in i ditt inlägg.

Dels en flicka som har det verklige tufft med en mamma som inte riktigt fungerar medan pappan och hans nya fungerar bra. Det kan skapa osäkerhet hos henne samtidigt med svåra skuldkänslor gentemot mamman för att hon älskar dig trots att det uppenbart stör mamman. Och när mamman dessutom tar ut sin egen osäkerhet på dottern blir dotterns börda nästan outhärdligt tung att bära. Och det är ju mamman som har problem, inte flickan egentligen, hon försöker bara hantera en väldigt jobbig tillvaro.

Detta tar hon ut på dig som hon känner tillsammans med pappan är trygg nog att bära detta och ändå finnas kvar.

Det andra är att barn i den åldern kan vara nog så kritiska och jobbiga även utan det tunga bagage som den här flickan bär på. Där kan man nog ha strategin att antingen bara säga, "vad fint att din mamma lagar så god mat..., men jag brukar göra såhär och jag tycker det blir ganska gott" och sen släppa det, eller "vad mysigt att ni gjorde en så cool utflykt.." eller "vad synd att din mamma tycker att jag är dum, jag tycker att jag är ganska snäll..."och sen inte ta åt sig så mycket av det. Hon vill antingen ha en reaktion, se om du står pall eller så vill hon bara förmedla nåt hon varit med om som hon vill dela med dig. Och det där att de inte älskar en, ja, det har jag hört många gånger från mina barn. Samt att jag nog inte älskar dem heller, följt av en smäll i dörren. Ibland kändes det jobbigt, men jag försökte se det som en del i utvecklingen och bara hålla huvudet högt. 

Nej, 9 är inte en svår ålder. 

Jag tror hon testar dig..om hennes egen mamma kan mer eller mindre strunta i henne i perioder..varför ska du då som inte ens är hennes riktiga mamma stanna kvar.. att mamma struntar i henne måste ju vara hennes fel.. hur kan du då älska henne??

För oss är detta fullkomligt orelevant  och orimliga tankar ..men för en 9 åring som upplevt hela sitt liv(?) att mamma kommer och går så är det helt rimliga tankar o känslor ..hon vet intellektuellt att mamma är sjuk i perioder och att det är därför hon inte alltid kan / orkar finnas där ens 50% men emotionellt så är hon inte där..
Det är jättetufft att stå vid sidan av, vara den som älskar och plockar upp spillrorna var gång det går åt skogen..var gång mamman blir sämre ..och samtidigt få så mycket negativt tillbaka ..det dottern behöver lära sig och förstå är att du kommer finnas kvar.du ger inte upp om henne och du älskar henne oavsett…det kommer ta tid …lååång tid säkert men en dag kommer din bonusdotter kunna se på er båda mammor objektivare..hon kommer kunna se och acceptera sin mamma för den hon är och vad hon är kapabel att ge och hon kommer se att det är du och hennes pappa som står för kontinuiteten och stabiliteten .. ..
Mamman vet redan detta..och det är säkert en stor anledning till att hon agerar som hon gör.. hon är där hon är i sitt psykiska mående inte kapabel att se att det du gör och den kärlek hennes dotter känner för dig inte på,något sätt påverkar eller förminskar dotterns kärlek till henne..

jag har själv varit där du är.. idag är min bonusdottern en trygg och glad tjej i  20 års åldern, hon ser sin mamma för den hon är , utan några rosaskimrande glasögon och vet att mamman älskar henne på det sätt hon kan och hon älskar sin mamma för den hon är ..men närhet kommer till viktiga saker, till stabilitet  ,trygghet, förutsägbarhet ..då är det till mig eller sin pappa hon vänder sig till i första hand .. 

 

 

Saxat från 1177… 

För det första låter det som att du är en fantastisk bonusmamma och som att ni har en stabil grund att stå på. Kanske är det därför som hon experimenterar och vågar testa alla sociala vapen hon har i sin arsenal på dig? Jag skulle tolka hennes uppförande som ett tecken på att hon inte mår bra och som att hon har svårt att hantera något. Inte något som nödvändigtvis har direkt att göra med dig, trots att hon tar ut det på dig.

Kan du testa att ta över tolkningen av vad som har hänt under dagen? Typ föra en tacksamhetsdagbok tillsammans eller gå igenom dagens bästa och roligaste vid läggdags. Genom att betona och ge uppmärksamhet åt de trevliga stunderna får de mindre trevliga mindre betydelse och kraft.

Är hon ledsen över en kort kram kan du kontra med att även en snabbkram gav dig en dos av henne som gjorde dig glad hela arbetsdagen. Alltså ta på dig en ledarroll som visar hur ni vuxna tolkar det som händer. Bara för att hon befinner sig på en emotionell berg-och-dal-bana så behöver inte ni åka med. Ni kan med empati och trygghet stå kvar på fasta marken och vänta in henne där.

Sedan tror jag att det är viktigt att pappan betonar vikten av respekt och gott uppförande. Vänlighet, artighet och respekt på alla håll kommer att göra det lättare och se till att små saker inte växer till helt onödigt stora problem.

Jag tror att nu behöver proffessionell hjälp! Framförallt dottern. Men en såpass otadig mamma är det inte konstig att hon är så osäker. Hon har tydligen aldrig haft en stabil relation med sin mamma, pga av dennes sjukdom och detta, blandad med att mamman pratar illa om dig, tror jag gör att hon inte kan ha en stabil relation med dig heller.

Hon behöver hjälp att bearbeta problemen med mamman, hjälp att förstå att hennes mamma är sjuk (och att det inte är någons fel), osv.

Haha, totalt felaktigt från 1177. 

Tack för alla era svar och konkreta tips och råd! Ska verkligen ta åt mig. Man vill ju göra allt, göra rätt.

Har kollat upp möjligheten att söka hjälp men det verkar i princip omöjligt som bonusfamilj. Dottern har varit på BUP i några omgångar men då har det av naturliga skäl handlat mest om mamman och hur det är hemma hos henne. Det är väldigt, väldigt svårt (rent av omöjligt?) att få stöd och hjälp som bonusföräldrar MED sitt bonusbarn. 

Har gått en föräldrakurs via kommunen men de tar aldrig upp den typen av problem som vi har i vår familj. Där handlar det mest om bråk och konflikter och det är inget problem hos oss. Inte mer än hos någon annan i alla fall. Den typen av stöd och kurser är dessutom riktade mot biologiska föräldrar, inte bonus.

Det finns ju familjerådgivning men där känns det inte heller som att vi är i dagsläget. 

Åh men familjerådgivning är jättebra! Det behöver inte alls vara kris och panik utan dit kan man gå med rätt vanliga problem. Det tycker jag du ska kolla upp, de är väldigt vettiga. 

 Och du är bättre och mer kvalificerad att bedöma detta än en barnpsykolog?…  sedan råkade jag iof skriva fel.. detta var inte saxat från 1177..utan från  ..Psykologi guiden.. o den mycket välrenommerade barnpsykolog som skrev detta var Malin Alfvén  men även när man läser på 1177 så står det klart o tydligt att : efter en period med lugnare psykisk utveckling omkring 8 år händer det mycket igen i 9-års åldern  … men det klart att du vet bättre än läkarvetenskapen 

+1

Det är väldigt tydligt att flickan älskar dig massor, varför tror du hon testar dig?

Hon säger att mamma är bättre på si och så för att de om du STANNAR KVAR!
Hon säger att du inte älskar henne för att hon behöver BEKRÄFTELSE på att du gör det.

Hon behöver kärlek, kärlek och ännu mer kärlek. Om hon säger mamma är bättre på att laga mat, säg bara, vad roligt att du tycker om mammas mat!
eller vad roligt att du och mamma gjort detta osv.
När hon säger du älskar mig inte, säg bara, X jag älskar dig massor, du föddes inte i min mage men i mitt hjärta. 

Tycker det kan vara en bra idé att flickan kan prata med skolkuratorn.
Ta hjälp av henne/honom, de finns ju där för barnen.

Tack för alla era tips! Känns som om det släppte lite förra veckan och hon blev mer harmonisk, glad och tillfreds igen. Fick till och med massa pussar och det är nytt. När hon var liten fick man absolut inte ge mer än slängpussar!

Trevlig helg allihop!