Läser i Aftonbladet om alla hemmasittare och de 32000 som står i kö till BUP.
När jag växte upp på sjuttiotalet och åttiotalet hörde jag aldrig talas om någon hemmasittare, vad jag vet förekom det inte ? Nu finns det många och jag känner själv till flera.
Tvingade man helt enkelt barnen förr att gå till skolan? Vad är det som hänt?
En kombination av flera orsaker:
* Skolan är en betydligt otryggare miljö numera än den var tidigare
* Roligare tv-spel och internet, så det finns helt enkelt mer för ett barn som lockar att stanna hemma än tidigare.
* Inga obsklasser, så dels pallar inte de mer krävande barnen med miljön, samtidigt som de övriga inte riktigt pallar med de krävande barnen.
* Föräldrar är äldre idag än förr, vilket ger fler barn med olika avvikelser.
* Föräldrar är fattigare idag än tidigare, så bägge behöver jobba heltid och har därmed sämre möjligheter att stötta sina barn.
Mitt barn som fortfarande går i skolan har fått ett helt annat bemötande från de flesta lärare. Jag har fått kämpa som förälder för att mitt barn ska få material som stimulerar, något som barnet inte redan kan. Mitt barn har fått vara med på sååå många upprepande lektioner om samma, samma, samma...när hen lär sig efter första tillfället, precis som jag. Istället för att slänga åt eleven lite mer avancerade extra-uppgifter har läraren fokuserat på att alla ska vara med på samma och att mitt barn måste visa sina kunskaper på exakt det sätt som läraren bestämmer vid så många tillfällen som läraren bestämmer. Ingen som helst förståelse för att många barn blir uttråkade och omotiverade av för enkla uppgifter. Dessutom har barnet alltid fått negativ feedback om barnet har påvisat mer kunskaper än det som läraren tagit upp.
Det fanns även förr. Går vi längre tillbaka i tiden kunde man hoppa av skolan och ändå få arbete.
Första gången man överhuvudtaget undersökte detta i Sverige mer systematiskt var läsåret 2006/2007. Innan dess har vi nästintill noll kunskap om hur det såg ut. Många kommuner och skolor hade väldigt dålig koll och dålig uppföljning av frånvaro. Frånvaron registrerades inte alltid och var ibland inte ens känd. Då var det ungefär 2 av 1000 elever i åk 1-6 som hade problematisk hög långtidsfrånvaro. I åk 7-9 var det 4 av 1000. Observera att detta inte inkluderar långtidsfrånvaro vid giltig frånvaro. Idag hade sådan frånvaro också klassats som hemmasittare.
När Kalla Fakta undersökte antalet med problematisk skolfrånvaro kom de fram till att i åk 1-9 var det ungefär 5,5 av 1000. I detta inkluderas giltig frånvaro (t.ex. långtidssjuk pga psykisk ohälsa eller annan sjukdom).
Så helt ärligt vet jag inte om det ökat eller om det uppmärksammas mer nu. För vi har inget att jämföra med. Vi har inte ens vettig statistik de senaste åren - annars skulle jag hänvisa till det istället för Kalla Fakta 2017.
Så vi kan inte påstå att det ökat - det är inget mer än en känsla. Vi kan inte heller påstå att det uppmärksammas mer nu. Vi har helt enkelt inget att jämföra med.
Förr var det "skolkare" det. Kidsen drog och hängde "på stan" och likande. Ofta med följd av rökning, öl och i vissa fall starkare saker senare.
I dag är de "hemmasittare" och får dagen att gå med hjälp av datorn.
Frågan är ju då om det är datorn som är orsaken, eller om det är substitutet för att vara i skolan.
Man ska nog vara försiktig med att peka ut orsaker, annat än det faktum att skolan inte kan ge dom en tillvaro där de mår bra och att det känns meningsfullt.
Det är tryggare att sitta framför skärmen än att bli jagad som ett villebråd och bli rånad/förnedrad/misshandlad ute i samhället.
Tyvärr så är detta verkligenheten för barn i dagens Sverige.
En kombination av flera orsaker:
* Skolan är en betydligt otryggare miljö numera än den var tidigare
* Roligare tv-spel och internet, så det finns helt enkelt mer för ett barn som lockar att stanna hemma än tidigare.
* Inga obsklasser, så dels pallar inte de mer krävande barnen med miljön, samtidigt som de övriga inte riktigt pallar med de krävande barnen.
* Föräldrar är äldre idag än förr, vilket ger fler barn med olika avvikelser.
* Föräldrar är fattigare idag än tidigare, så bägge behöver jobba heltid och har därmed sämre möjligheter att stötta sina barn.
En kombination av flera orsaker:
* Skolan är en betydligt otryggare miljö numera än den var tidigare
* Roligare tv-spel och internet, så det finns helt enkelt mer för ett barn som lockar att stanna hemma än tidigare.
* Inga obsklasser, så dels pallar inte de mer krävande barnen med miljön, samtidigt som de övriga inte riktigt pallar med de krävande barnen.
* Föräldrar är äldre idag än förr, vilket ger fler barn med olika avvikelser.
* Föräldrar är fattigare idag än tidigare, så bägge behöver jobba heltid och har därmed sämre möjligheter att stötta sina barn.
Många bra förklaringar i tråden.
Som några redan skrivit men som jag vill upprepa för det kan inte tryckas på nog mycket:
* Har aldrig hört talas om att ett barn som håller på att bli hemmasittare blir hjälpt av tvång. Finns nog ingen hemmasittare som inte blivit buren till skolan i tron att om hen bara förstår att den inte har något val så kommer hem gå dit. Och där föräldrarna sedan får ångest när man inser vilket trauma det gett och att det ytterligare försvårar tillbakagången.
* Barnen är inte hemma för att de vill vara hemma, de är hemma för att de inte klarar av att gå i skolan. Att göra hemmadagen "tråkig" eller straffa barnen för att de är hemma kommer göra att barnet mår sämre men inte kommer ett dugg närmare att komma tillbaka. Som mitt barn sa när hen började vara hemma "mamma, jag gillar skolan. Jag VILL gå till skolan, men jag KAN inte men jag vet inte varför, det går bara inte."
Sedan tror jag absolut att det kan behövas kbt-träning av hjärnan (liknande den som man har för behandling av fobier) för att hjälpa barnen att ta sig över tröskeln att komma tillbaka (under förutsättning att skolan redan gjort allt den kan för att skapa en bra skolmiljö för barnet), men det är tyvärr ingenting som erbjuds.
Jag upplever samhället som mer stressande och mer kravfyllt.
Internet stressar människor och sociala medier är svåra att hantera för yngre personer. De känner press att leva upp till olika krav, de kan bli mobbade online osv, vilket gör att de inte riktigt kan återhämta sig efter skoldagens slut, och tänka på annat, som de som mådde dåligt i skolan kunde göra innan mobiler och datorer med internet var så utbrett.
Det finns ett uttalat mål att "digitalisering" är rätt väg att gå i skolan.
Jag är väldigt kritisk till det.
Datorer är stressande för hjärnan, även om de såklart har mycket bra funktioner som underlättar för människor på olika sätt, så är det för mycket fokus på datorer för att vara hälsosamt för hjärnan.
Dessutom gör som tidigare nämnts datorer att barnen rör på sig mindre. Att vara ute och springa som barn gjorde förr frigjorde endorfiner vilket minskade suget efter fet, salt och söt mat naturligt.
På 90-talet var vi verkligen ute och lekte som barn, och som tonåringar träffades vi ute också och gick promenader och så. Det var en naturlig del av vardagen att åtminstone promenera varje dag.
Nu sitter barnen stilla både i skolan och efter skolan.
Det där med maten, jo visst det har alltid funnits ätstörningar- men jag funderar ändå på om den ökade stressen på pressen som många upplever triggar fler personer till dåliga vanor. Det i kombination med ökat stillasittande gynnar inte den fysiska och psykiska hälsan.
Allt sammantaget leder till depression, tristess, stresskänslor, ångest och sämre mående fysiskt, vilket alla aspekter gör att barnen inte orkar och vill gå till skolan.
Och så det där att man inte får säga till elever som är stökiga längre. Det verkar vara svårare att skapa en trygg miljö för alla. De som på olika sätt stör arbetsron och arbetsmiljön har mer rätt att vara kvar än vad lärare och andra vuxna har att avlägsna dem från platsen.
Jag upplever samhället som mer stressande och mer kravfyllt.
Internet stressar människor och sociala medier är svåra att hantera för yngre personer. De känner press att leva upp till olika krav, de kan bli mobbade online osv, vilket gör att de inte riktigt kan återhämta sig efter skoldagens slut, och tänka på annat, som de som mådde dåligt i skolan kunde göra innan mobiler och datorer med internet var så utbrett.
Det finns ett uttalat mål att "digitalisering" är rätt väg att gå i skolan.
Jag är väldigt kritisk till det.
Datorer är stressande för hjärnan, även om de såklart har mycket bra funktioner som underlättar för människor på olika sätt, så är det för mycket fokus på datorer för att vara hälsosamt för hjärnan.
Dessutom gör som tidigare nämnts datorer att barnen rör på sig mindre. Att vara ute och springa som barn gjorde förr frigjorde endorfiner vilket minskade suget efter fet, salt och söt mat naturligt.
På 90-talet var vi verkligen ute och lekte som barn, och som tonåringar träffades vi ute också och gick promenader och så. Det var en naturlig del av vardagen att åtminstone promenera varje dag.
Nu sitter barnen stilla både i skolan och efter skolan.
Det där med maten, jo visst det har alltid funnits ätstörningar- men jag funderar ändå på om den ökade stressen på pressen som många upplever triggar fler personer till dåliga vanor. Det i kombination med ökat stillasittande gynnar inte den fysiska och psykiska hälsan.
Allt sammantaget leder till depression, tristess, stresskänslor, ångest och sämre mående fysiskt, vilket alla aspekter gör att barnen inte orkar och vill gå till skolan.
Och så det där att man inte får säga till elever som är stökiga längre. Det verkar vara svårare att skapa en trygg miljö för alla. De som på olika sätt stör arbetsron och arbetsmiljön har mer rätt att vara kvar än vad lärare och andra vuxna har att avlägsna dem från platsen.
Tror att det finns en annan tolerans och tillåtande attityd till att barn blir hemma idag. När jag gick i skolan så var det inget alternativ oavsett hur mycket det bråkades, slogs och mobbades på vår skola. Började någon falla bort så sattes det in krafttag från lärare och föräldrar med samtal osv.
Med detta menar jag inte att just tvång är bra utan att det togs på större allvar samt att man gjorde tidiga insatser som sannolikt var till fördel för barnet. Det blir ju inte lättare att komma tillbaka till varken skola eller arbetsliv desto längre man sitter hemma.
Tror att det finns en annan tolerans och tillåtande attityd till att barn blir hemma idag. När jag gick i skolan så var det inget alternativ oavsett hur mycket det bråkades, slogs och mobbades på vår skola. Började någon falla bort så sattes det in krafttag från lärare och föräldrar med samtal osv.
Med detta menar jag inte att just tvång är bra utan att det togs på större allvar samt att man gjorde tidiga insatser som sannolikt var till fördel för barnet. Det blir ju inte lättare att komma tillbaka till varken skola eller arbetsliv desto längre man sitter hemma.
Tror att det finns en annan tolerans och tillåtande attityd till att barn blir hemma idag. När jag gick i skolan så var det inget alternativ oavsett hur mycket det bråkades, slogs och mobbades på vår skola. Började någon falla bort så sattes det in krafttag från lärare och föräldrar med samtal osv.
Med detta menar jag inte att just tvång är bra utan att det togs på större allvar samt att man gjorde tidiga insatser som sannolikt var till fördel för barnet. Det blir ju inte lättare att komma tillbaka till varken skola eller arbetsliv desto längre man sitter hemma.