De tar aldrig hem kompisar.

Det handlar väl knappast om milimeterrättvisa. Inte räknar vi varenda besök men när det blir en väldig ojämnvikt blir vi fundersamma.

Som sagt, jag har inte alls stött på problemet att barnen skulle bete sig så illa att de inte kan vara hemma hos folk och tror knappast att någon tycker det om våra väldigt försiktiga barn.

Nu upplever jag tack och lov inte att barnens kompisar inte får ta hem barn men den ena flickans föräldrar verkar tycka att det är rätt skönt att hon alltid är hos oss. 

Jag var en av dom som aldrig tog med kompisar hem. Mina föräldrar jobbade hela tiden och min framgångsrika papp hade också problem med alkoholen. En gång tog jag med två kompisar hem utan att fråga för jag var säker på att båda päronen var på jobbet och fick stryk efteråt då pappa kom hem för lunch. Efter det frågade jag inte mer. Stämningen hemma var ju också något jag skämdes för. Det var tryckande och spänd. 

Jag hade turen att ha en kompis som jag var hos de flesta dagarna. De krävde inte att jag skulle ta hem min kompis. Kanske fattade dom att det inte var så bra hemma? Men ibland undrar jag vad som hade hänt om jag inte hade en tillflyktsort? 

Sen var jag ju väluppfostrad också. Förhoppningsvis hade jag varit det med eller utan stryk. 

Föräldrarna kanske är missbrukare. Eller så gillar de inte barn. Eller så bor barnet hos Fritzels. Det är ju helt omöjligt för någon att veta?

Folk är olika givetvis, men ett undvikande av att ta hem andras barn kan bero på andra orsaker:
* Någon av föräldrarna har en depression, utmattningssyndrom, annan sjukdom fysiskt eller psykiskt
*Någon av föräldrarna jobbar skift eller nattjobb och sover dagtid och behöver vara hyfsat ostörd
*Någon av föräldrarna är jour i hemmet eller jobbar hemifrån, och behöver vara ostörd
* Missbruksproblematik
*Relationsproblem/parproblem mellan föräldrarna (tex grälrikt el dyl)
*Mycket stökigt hem
*Familjen har många barn själva (klarar inte att alla tar hem vänner)
*Föräldrarna tycker att andras barn är ouppfostrade
*Barnet skäms över någonting - och vill inte ta hem kompisar
*Föräldrarna orkar bara inte och struntar i det.

Som barn fick jag aldrig kompisar hemma. Jag var endabarn, men min pappa hade psykisk sjukdom, föräldrarna bråkade konstant och vi hade ett extremt stökigt hem. För mig var det en lättnad att komma hem till andra.
En klasskompis hade inte heller kompisar hemma. Först som vuxen har jag förstått att det berodde på att båda föräldrarna var missbrukare (men skötte det snyggt). 
En familj vi känner har åtta barn, och tar av det skälet mycket sällan hem andras barn.

Mina barn har alltid fått ta hem kompisar, haft övernattningar, filmkvällar, kalas - och nu även fester. Vårt hem är tillräckligt städat för att någon skall kunna spontanbesöka. Det är resultatet av min uppväxt av att aldrig kunna ta hem vänner.
Mina numera tonåringar väljer ofta att ha sina kompisträffar hos oss. Dörren är öppen. Det är inte alkohol, utan spelkvällar, damtalskvällar osv. Helt underbart! Det man lägger grunden till får man resultat av...

Nu är säkert inte så fallet här men vi har alltid välkomnat dotterns kompisar. På den tiden i den åldern bodde alla i lägenheter i samma område  

När hon började högstadiet fick hon en massa vänner som enbart bor i villa och hon skäms för vår lilla lägenhet. 

hon är alltid hos vänner men dom är aldrig här. Kan tänka mig att föräldrarna skulle undra. 

Jag har verkligen svårt att förstå VARFÖR man undrar, om man är den som själv bjuder över (alltså inte att kompisen frågar om den får komma hem till en). DU eller DITT barn har bjudit över en annan och sitter sen och undrar varför barnet inte blir bjuden tillbaka.

Detta är för mig höjden av att göra något för att förvänta sig något tillbaka. Om en är okej att ha ungar hemma hos sig hela tiden och en inte är okej med det, vad är problemet? Fortsätt då att bjuda hem. Sitter du och surar på familjeliv för att ditt barn inte blir bjuden tillbaka - sluta bjud över då så är balansen återställd. 

Ja för det blir ju kul för barnen som vill leka i stort sett varje dag. I vårt fall vill kompisen alltid följa med oss hem. 

För att som sagt- det hör till allmänt hyfs. Händer det mig som vuxen tänker jag att vår vänskap inte är lika mycket värd i den andras ögon. Även sonen börjar ju undra varför han aldrig får komma hem till sin kompis. 

Sen varken surar jag eller förbjuder kompisen från att komma, men ja, vi har börjat undra. Det ihop med andra saker.

Så löjlig diskussion om en trivial liten skitsak. Har ni tanter ingenting annat att lägga er tid på än att diskutera och försöka få rätt i något som alla har olika åsikter om? Det finns liksom ingen som har rött eller fel här och alla har rätt att leva sina liv som de vill och bjuda in eller inte bjuda in vilka dem vill. Har ni verkligen så händelselösa liv att det här är vad ni prioriterar att lägga er tankeverksamhet och tid på? LOL

Jag tog inte hem kompisar av flera anledningar. Det stank rök då mamma rökte under fläkten. Hon var högljudd och bråkade ständigt. Så enkelt var det.

Faktiskt! Håller med dig. Själv hade jag bara tänkt att om nån inte bjuder in så finns det säkert en giltig anledning till det och släppt det, men tydligen är det något som ska gnällas om sida ut och sida in. 💁?♀️

Så jäkla roligt när någon skriver ett inlägg i en tråd och klagar på att andra lägger tid på tråden de uppenbarligen har läst och kommenterat.  Tack! Nu får jag gå och lägga mig med ett skratt på läpparna

Jag tycker också det är väldigt synd om barn som aldrig får ta hem vänner. Klart det blir lite handikappande och barnet riskerar att bli utanför. Däremot tänker jag att det antagligen finns något skäl till varför föräldrarna säger nej. Svårt att spekulera i men det kan ju handla om psykisk ohälsa eller annat. Tråkigt för barnet iallafall. 

I dessa fall säger jag tydligt åt barnen att lek endast sker utomhus eller i sonens rum. Samt begränsar leken till en viss tid och skickar sen hem barnet som är jobbigt. Ja mina barn har jobbiga kompisar men jag står ut för barnens skull. 

Vissa föräldrar fattar inte att det går ut över de egna barnen om man aldrig tillåter lek hemma. Ens barn kommer att få färre vänner då, det är faktum. Det är ett givande och tagande. Jag bjuder ju hellre hem barn där jag vet att min son också kan leka hos dem ibland.