Sörjer att jag inte får några barnbarn

Jag är inte i din sits, men min mamma var nästan det. Vi är två syskon och jag träffade inte min man innan jag var 36. Fick första barnet vid 39 och andra vid 40,5. Jag vet att mamma tyckte att det var svårt att förhålla sig till att det länge verkade som att det inte blev några barnbarn och hade samma funderingar som du lyfter ovan (mitt syskon är också barnlöst/barnfritt och har inte uttryckt sig åt något håll i frågan). 

Kan bara säga att det för mig inte hade någonting alls att göra med att jag skulle sett mina föräldrar som dåliga. Jag har två helt fantastiska föräldrar och hade en helt underbar uppväxt (som jag nu märker att jag försöker efterlikna för mina barn). Så den tanken tycker jag du kan släppa. För mig var det att jag inte träffade någon, och inte ville skaffa barn själv. Absolut noll och intet med mina egna föräldrar.

Men jag tror inte du är ensam i att känna känslor kring det. Kan du kanske finnas som extramormor/farmor åt någon? 

Dina barnbarn slipper åtminstone den här sjuka världen. Blir ju bara mer och mer skit, önskar du verkligen det åt dina barnbarn? Det är ett starkt skäl till att jag valt att inte skaffa barn. Det här duger inte åt mina barn, faktiskt. Dessutom är jorden överbefolkad redan. Fler människor är det sista det här stackars jordklotet behöver.

Först och främst så ska du skaffa dig ett eget umgänge som är åldersspritt. Där du kan ha vänner att umgås med för din skull. Att vara änka och önska barnbarn kan bli ensamt. Detta för ditt eget välmående.

Sedan är det säkert så att dina barn är väldigt säkra på sin sak. Det kan mycket väl bli så som de säger också. Det kan också ändras. Min bror fick sitt första vid 47 års ålder - han träffade inte sin fru förren långt efter 40. Det var nog långt ifrån självklart att han ens skulle ha barn, idag är hans juveler helt självklara och han undrar lite varför det tog sådan tid att inse det. 

Arbetade med en kvinna för många år sedan. Hon var tämligen säker också. Hon hade haft ett förhållande som gick i kras ett par år efter 30 och bestämde sig för att vara singel och inte få några barn. Sprang på henne sedan efter ytterligare ett par år. Då visade det sig att hon ett par år innan 40 träffat mannen i sitt liv. Ett år efter de träffats var de gifta och hade ett barn, tror det blev 3 barn i den familjen till slut. 

Men, jo, det är en sorg för dig och du får tycka att det är så det är helt okej. 

Ett tips till är att ställa upp som extramormor/farmor i en familj som bor nära eller som du känner. Jag vet många där jag bor där det förvisso finns far- och morföräldrar men de bor ofta långt bort och träffas sällan. De hade uppskattat en extra äldre med tid som kunde ta hand om deras små telningar några timmar ibland, komma på fika osv. 

Det finns många vägar att gå!

Ja detta tror jag på. Många idag bor en bra bit från sina egna föräldrar eller har äldre föräldrar som inte orkar leka så mycket. Att knyta an med fler som kan komma förbi är en vinst för alla - också för barnen som får umgås med fler generationer.

Och så påstår folk att det inte är egoistiskt att skaffa barn.... Att dessutom skaffa barn för att själv få BARNBARN är väl snudd på inte helt friskt resonerat?? Skaffa hund eller nåt och var glad och stolt över att du uppfostrat friska, sunda, starka, självständiga människor, som följer sitt hjärta istället för att följa strömmen! Stötta dem i deras val och beslut istället för att försöka ge dem dåligt samvete! Att sen dessutom tro att det är p.g.a ditt föräldraskap som de väljer en annan väg i livet är också tecken på stor egoism! Tror du inte att dina barn kan tänka och känna själva, måste det bero på dig??
Mycket kan man sörja här i livet men att lägga ditt välmående i någon annans händer sådär är definitivt inte okej! Barn är ett ansvar för livet, ingen status-pryl eller accessoar att visa upp! Anser man att det inte är ett liv som passar så gör man ett mycket stort och moget val att avstå! Eller tycker du på riktigt att de faktiskt borde offra sig och skaffa barn mot sin vilja för DIN skull??

Men gud, tagga ned några varv va. 

TS reflekterar och har känslor. Det får hon ha. Hon får känna saker, upplevea besvikelse för att hon kanske själv tycker lm småbarn och sett fram emot något som inte blir av, men ändå stötta barnen i deras val.

Men snälla Anonym (S) vad aggressiv du är! Jag ser ingenstans i TS inlägg om att hon lägger sitt välmående i andras händer, att hon försöker ge sina barn dåligt samvete eller kritiserar någon. Tvärtom skriver hon att hon respekterar deras beslut. Hon är bara ledsen ändå och frågar hur hon ska hantera det - inte hur hon ska få barnen att ändra sig.
Du behöver nog jobba på din läsförståelse och din attityd till andra människor. Man får vara ledsen och tycka att saker är jobbiga.

För övrigt tror jag det är ganska vanligt att man inte vill ha barn för att man själv hade en tuff uppväxt, så det är väl inte konstigt om hennes tankar nån gång har snuddat vid det.

Tankar om att inte räcka till som förälder eller att ha varit en dålig mamma tror jag att vi alla brottas med ibland. De flesta människor blir trots allt föräldrar och det känns som att min situation - att inget av ens egna barn blir förälder - är ovanlig. Det har nån gång fått mig att undra om det beror på något som jag eller deras far har gjort, när alla våra barn avstår från barn. Men det lovar de som sagt att det inte alls handlar om. 

Jag har aldrig försökt att ändra på mina barn i den här frågan. Jag är helt medveten om att det är varje människas eget beslut och jag respekterar det till fullo. Men kan inte rå för sorgen som jag känner. Jag inser att det kanske är lite tabu. Men jag försöker inte alls att påverka dem i någon riktning. Jag har aldrig ens berättat för dem att jag känner så här.

Jag tror de kan nog räkna ut själva att antagligen så är det önskvärt med barnbarn.

Alltså, det är ju rätt självklart att deras val att inte skaffa barn inte behöver ha något att göra med huruvida du och din man var bra föräldrar? Det känns ju lite ego att dra såna kopplingar.

Hade ni varit dåliga föräldrar och de inte tyckt om deras barndom hade det troligtvis resulterat i hur mycket eller lite kontakt de har med er NU, inte huruvida de själva väljer att skaffa barn.

Nej, deras val BEHÖVER inte ha med brister i den egna barndomen att göra. Men skulle kunna göra det. Tanken har slagit mig någon gång om det skulle kunna vara så, men det tror jag inte eftersom barnen säger att det inte är så och de har inte verkat må dåligt. 
Att man kan fundera på sin föräldraroll trodde jag var normalt och inte ett tecken på att jag var ego.

Hursomhelst: nej, jag tror inte att deras beslut beror på något jag eller deras pappa gjort fel. Och jag har aldrig tjatat om barnbarn eller försökt få dem att ändra sig när de uttryckt sin åsikt. Jag har aldrig sagt till dem att jag känner mig ledsen (även om de säkert kan förstå det ändå). Och jag vill till 100 procent att de ska leva livet som de vill.

Men det är en sorg för mig på ett personligt plan att inte få uppleva barnbarn, och jag undrar om andra i samma situation har råd om att hantera den.

Jag kan förstå din sorg även om jag har en helt annan situation. Jag har själv tre barn och sju barnbarn. Alla har sin personlighet och umgås mer än gärna med allihopa. Vi har tagit alla sju med oss på utflykter (3-13) men just det blir lite för mycket för oss.

Sorgen är att av mina tre barn är två kopior av min man, inte bara i utseende utan i sättet också. Deras barn har också mest lika min man, inte lika mycket till utseende men till sättet, till tankar och funderingar och förmågor.

Ett av barnen är likt mig. Kanske inte så mycket utseende mässigt men i sättet. Vi är logiskt styrda inte känslomässigt som de andra. Jag har varit högpresterande innan väggen stod där. Mitt barn har haft olika chefsposter från 24 år ålder.

Deras barn är adopterade så vad jag kan sörja är att jag känner det som att det är just mina gener som inte kommer att föras vidare. Visst vet jag logiskt att alla barn har lika mycket gener från mig som från min man men känslan finns där ändå.