Hur vågar man äta antidepressiva?

Men även fast utsättningssymptomen va jobbiga upplevde du att du blev hjälpt av de under tiden som du åt dom? Och var det lika jobbigt när de skulle sättas in?

Det ska du absolut våga prova.

Det finns ingen skam i att äta antidepressiva om man behöver det. Det är inget konstigare än att man tar vilken medicin som helst. 

Din läkare hjälper dig hitta den sort och dosering som skulle hjälpa dig mest.

Upptäcker man att medicinen inte hjälper eller till och med försämrar läget, är det ju bara att sluta ta den.

Men för många innebär det ett jättelyft för den mentala hälsan och att orka med livet. Oavsett om det är för en längre eller kortare period.

Jag skulle säga att det är självklart att du ska börja ta antidepressiva. Om du har verklig ångest som är outhärdlig så blir du oerhört hjälpt av dessa. För oss med rejäl ångest som gör livet till en mardröm så finns inte mycket till val. Och det man känner är ren och skär tacksamhet när effekten kickar in. Plötsligt går livet att leva igen. 

Varför oroa sig över in och utsättning? Det handlar inte om någon drog på så vis. Dag för dag så mår du allt bättre. Om man beskriver insättningen som ett helvete då vet jag inte hur pass ångestladdad man var innan medicinen? Vid svår ångest så blir det bara bättre. 

Sedan finns ju kritiken att många läkare skriver ut antidepp lite för lättvindigt. Och det i sig är ju ett problem. Mår man bara allmänt dåligt, har en lätt oro, ängslan, kanske är nedstämd över något i livet, så är det kanske inte fråga om svår ångest och/eller depression. Men som sagt; lider man av svår ohanterlig ångest som bryter ner en totalt, så är det medicinen som gäller.

Riktigt svåra tillstånd med ångest och/eller depression går inte att tala sig ur. Då kan KBT och samtalsterapi snarare försvåra tillståndet, inget att laborera med. Samtal kan bli aktuella först när du är befriad från den grava ångesten/depressionen. 

Kanske behöver du ta medicinen för resten av ditt liv. Så är det för mig och många andra. Om du bedöms kunna sätta ut den, så är du stark nog att kunna hantera eventuella problem vid utsättning. Om det blir riktigt eländigt när man sätter ut medicinen så är det kanske så att man egentligen behöver fortsätta att ta den.

Antidepressiva mot kraftig ångest och panikkänslor? Vore inte lugnande medicin ett mer passande alternativ?

Jag drabbades själv av en mycket svår ångest för ett par år sen men i mitt fall blev det aldrig tal om nån antidepressiv medicin då jag led av oro i första hand och inte av depression.

Fick då Atarax utskrivet vilket var tänkt att hjälpa mig att få sova ut om nätterna och även få matlusten tillbaka eftersom bristen på denna gjorde att jag rasade i vikt under min mödosamma period.

Vill dock varna även för Atarax då den kan göra en mycket trött och dåsig i huvudet. Efter en dryg månads bruk av denna medicin så övergick jag istället till regelbunden konditionsträning, något som enbart gav mig positiva resultat och utan några obehagliga biverkningar.

Är benägen att hålla med. Använde ssri mot ångest under 8 månader, det funkade inte särskilt bra för mig. Insättningen var svår, den ångesten visste jag inte fanns, jag ångrar att jag prövade eftersom jag numera är såpass rädd för den svåra ångesten. Men det står ju för mig.

Utsättningen även den präglad av ångest, mkt mildare men mer än jag hade önskat mig. Det jag gör är att leva bra, rörelse använder jag som medicin nu. Har alltid tränat mkt visserligen så jag har liksom inte mkt att hjälpa upp där. Och jag ser till att omge mig med människor som är bra för mig, det är viktigt imo. Jag sätter även ord på vad jag känner, tidigare har jag tryckt undan svåra känslor.

Vet inte vad du hört för rövarhistorier men de flesta normala tabletter har man ungefär en månads utsättning på. Naturligtvis stoppar de inte i en de starkaste sakerna på en gång, då ska man vara starkt mentalt påverkad för att behöva det, men inte för vanlig ångest. Atarax borde vara något för dig att prova, de har ingen utsättningstid alls, bara att vänta på att de går ur systemet och det ska inte ta mer än ett dygn, kan vara så lite som 8-12 timmar, jag minns inte faktiskt.

Hur vågar man? Tja, hur vågar du ta en Ipren...?

Det tar inte fem år att sluta med tabletter. Har man däremot behov i fem år, ja då är det så. Beror ju på hur dåligt man mår, hur bra terapin hjälper osv. Och där måste man själv vara väldigt aktiv i att försöka bearbeta och hjälpa till, annars fastnar man bara i det negativa.

Du har inget att förlora, allt att vinna.

Inga problem. Min ex-man hade en medicin som efter en månad inte funkade längre. Han bara bytte till en annan. Och jag har gjort det också. Tog dock bara den första i en vecka eller två. Man lär inte ta den länge om den ger jobbiga biverkningar. 

Det beror ju på hur mycket man stoppar i sig. Den där dåsigheten upplever jag är väldigt kortvarig. Dagtid märks det knappt alls, kvällstid är man ju ändå trött pga normal trötthet så det känns lite mer. Plus att om man har haft kraftig ångest och kommer ner från den så är bara det väldigt utmattande. Jag har ätit 10 mg dagligen innan jag skulle till jobbet (läkares inrådan) och vid panikångestattacker. Har testat 25 mg några gånger också men 10 mg räcker för mig som tur är. Men tar man då 25 mg flera gånger om dagen så ja, då blir man nog rätt dåsig. Vill bara förtydliga så ts inte tror att det är enda utkomsten av att använda dem.

Om det är ångest du lider av är det kanske snarare något ångestdämpande du behöver. Atarax har nämnts. Det är inte fysiskt beroendeframkallande. Men man blir dåsig. Jag har ätit det i en krissituation. Då krävdes även andningsövningar samtidigt för att det skulle funka, men de två ihop gjorde att det värsta la sig och det gick att äta eller sova lite.

Om medicinen gör att man orkar motionera är det superbra. Motion i sig är ångestdämpande. Jag vet ett par stycken som använder styrketräning som ångestdämpande. Den ena under en livskris, den andra pga långvarig ångest. Både är mycket noga med att få sin träning regelbundet eftersom de vet hur de mår om de slarvar. 

Verkligen inte till den utsträckning att det var värt det. Lite mer avtrubbad bara, vilket också är en obehaglig känsla. Sexlusten dog. Skrattet också. Testat flera olika. Som jag skrev, jag skulle inte ta dem ifall jag inte VERKLIGEN var totalt under isen.

Tack snälla för alla som delar med sig! Jag vill gärna höra allt både bra och dåliga erfarenheter. Tycker det är så svårt allt dethär hur man ska göra, medicin eller inte.

Ok. Nu vet jag inte hur många piller som motsvarar 10 milligram men kan ändå försäkra dig om att jag inte själv missbrukade dessa tabletter utan tog endast en om dagen i samband med sömn. Kanske att medicinen har olika effekt på folk. 

Den bästa effekten fick jag själv av en ångestdämpande medicin för att kunna somna, som jag provade att ta två gånger. Det kändes lite läskigt för ansiktet typ domnade och hela kroppen blev tung. Men det var skönt just för att tankarna slutade rusa och det var mycket enklare att somna än utan medicinen.

Och bättre sömn förbättrar ju måendet radikalt.

Så ångestdämpande vid behov, och så sedan att gå ut varje dag i naturen och tänka på att äta tillräckligt och dricka tillräckligt med vatten (kolla upp nivåer på vitaminer och mineraler kanske).

Det tror jag är det bästa alternativet före att äta antidepressiva.

Håller med. Antideppressiva är ett trubbigt verktyg som inte ens forskningen exakt kan förklara funktionen hos. För en del funkar det bra, för andra försämrar det måendet.

Jag har GAD och panikångest och har haft sedan jag var ca 6 år och är nu snart 40. Har även PTSD som har blivit mycket bättre efter KBT. 

Jag har konsekvent BLÅVÄGRAT antidepp hela tiden då jag inte tänker vara beroende av dem resten av livet. Alla jag känner som testat det har blivit som zombies och inte kunnat sluta utan fruktansvärda utsättningssymptom. Detta har skrämt mig så mycket att jag aldrig kommer att testa. Oavsett hur dåligt jag mår. Jag vill ha terapi och prata om saker, inte medicineras till en känslolös amöba.

Har tyvärr aldrig träffat en läkare som vill skriva ut ångestdämpande och jag har träffat läkare i både Sverige och utomlands. De säger ALLTID att antifdepp även ger långvarig ångestdämpning. Väldigt frustrerande då jag aldrig kommer att ta antidepp igen.

Jag fick ångestdämpande... två tabletter bara. Inte återkommande. Tyvärr.
Men jag har inte heller frågat efter fler efter den gången som jag fick de två tabletterna.

Antidepp är de glada att skriva ut, har jag märkt.

Aha, då förstår jag. Japp, sjukt sugna på att skriva ut antidepp!

Jag fick antidepressiva utskrivna av min läkare på grund av tvångstankar. Jag kontrollerade att spisen var avstängd flera gånger om, plus att jag var tvungen att plocka skräp utomhus och slänga. Efter ett år med antidepressiva så har mina tvångstankar försvunnit, så antidepressiva kan hjälpa.

Känns som att det finns väldigt många åsikter och tankar kring dessa läkemedel. Men det gör också att jag känner att jag inte vet om jag vill testa eller inte. Ni som har ätit antidepressiva och fått effekt hur upplevde ni att det var och hur lång tid toh det? Hur upplevde ni insättning och utsättning?