Varför är en del mer positiva till barnvakt än andra?

Jag har många bekanta/släktingar/vänner som absolut inte låter pappan ta hand om barnet ens 1 helt dygn om ens flera timmar, vilket jag personligen tycker känns otroligt konstigt och fel. 

Jag har 2 små och pappan är lika mycket förälder som mig och jag har kunnat vara borta 1-2 dygn första året utan problem. 

Farmor har jag låtit ta hand om barnen i timmar från och med ca 6-7 månaders ålder. Men sovit över utan oss föräldrar från och med 1,5 års ålder. 

Men skulle nog aldrig lämna barnen till någon jag personligen aldrig träffat även om min sambo träffat/känner personen. Då vill jag lära känna först.

I fallet med personen som lämna bort barnet till någon den bara hälsat på så handlade det om mannens ex som han har barn med sedan tidigare. Mamman kände hans barn väl men inte hans ex, så hon utgick från att det var en bra kvinna. 

Mammor skiljer sig väl åt lika mycket som personer i allmänhet skiljer sig åt. 

Handlar mer om inställningen. varför är vissa som
någon skrev här ovanför livrädd att lämna bort barnet till barnets pappa t ex? 

Vissa kan lämna in barnet hos grannen medan andra vill inte att pappan ska natta barnet 

Handlar mer om inställningen. varför är vissa som
någon skrev här ovanför livrädd att lämna bort barnet till barnets pappa t ex? 

Vissa kan lämna in barnet hos grannen medan andra vill inte att pappan ska natta barnet 

Handlar mer om inställningen. varför är vissa som
någon skrev här ovanför livrädd att lämna bort barnet till barnets pappa t ex? 

Vissa kan lämna in barnet hos grannen medan andra vill inte att pappan ska natta barnet 

Jag tror det handlar om självkänsla och trygghet samt delvis makt. Man gillar inte svärmor så hon får inte vara barnvakt, man vill inte att barnet ska få andra nära band t ex. Barnet blir en av de få saker man kan bestämma över. Man kan även tro att barnet far illa av att någon inte gör exakt som föräldrarna. Ängsliga föräldrar. 

Däremot känner trygga föräldrar att det bara är bra med fler personer i barnets liv. De känner sig inte utkonkurrerade av andra. De vet att de kommer först för barnet. 

Detta är min teori. Ganska generaliserande och naturligtvis inte så enkelt alltid. Men så här upplever jag det dels när jag läser om det men även i mitt liv. 

Folk är ju olika. Så även mammor. 

 

Tror på det här jag också.

Men sen handlar det givetvis om vad man själv har för erfarenheter och vilken tillit man har till människor. Tror att dom som själva haft en trygg uppväxt, där det funnits många trygga vuxna, dom har större tillit till människor generellt och en känsla av att andra människor är bra för barnet. 

Sen tycker jag mig se ett mönster i att mammor med lite sämre självkänsla upplever sig "bli något" när dom blir mamma, och man vill ha känslan att man är viktig/viktigast för barnet. 

Det finns inget enkelt, tydligt, svartvitt svar på frågan. Jag skulle kunna sålla mig till båda sidor. (Nej, inte lämna ett barn till en total främling att passa barnet.) Med första barnet var mina föräldrar och svärföräldrar och min farmor och min moster m.fl. VÄLDIGT involverade i allt redan från början, han träffade dessa personer flera gånger i veckan. Han var, redan som relativt liten bebis, väldigt trygg i dessa personers famnar. Han var flaskmatad (urpumpad mjölk visserligen, men poängen är att vem som helst såklart skulle kunnat mata honom). Så med just honom hade vi inga problem att ha barnvakt några timmar här eller där, över natten när han var lite över året. Du hänger med på hur jag menar? Han är än idag väldigt social, älskar att umgås med nya och "gamla" personer - sover gärna över hos släktingar. Sådan är han, sådan har han alltid varit. Våra andra barn har det däremot varit lite annat med.

Andra barnet hatade i princip alla. Hon vägrade bli hållen av någon annan än mig och pappan. I ärlighetens namn var damen inte ens förtjust i sin far de första två åren. Hon vägrade äta fast föda förrän hon kunde börja äta själv, och även då var det begränsat (vid 1,5 år gick ungen med på ärtor och makaroner, ungefär), så hon ammade länge. Med andra ord hade vi inte riktigt samma vilja eller möjlighet att ha barnvakt till henne. Så första gången hon sov borta var hon närmare 3 år. Fortfarande (hon är 7 år idag) vill hon absolut inte sova ifrån oss (i synnerhet mig), så det är som inget vi propsar på.

Våra andra barn har varit en blandning av dessa två - ingen har varit lika extrem som första eller andra, utan mer mittemellan. Så med det gänget har det varit lite blandad kompott på hur pass vi kunnat haft barnvakt, men när vi har haft det så har det varit välkända personer (mor- och farföräldrar samt en fsk.pedagog som flera av barnen haft som har gått i pension men gärna hyrs in som barnvakt en kväll här eller där hos sina gamla förskolebarn ).

Mig kan du alltså hitta i båda ligor "tidig barnvakt" och "i princip inte ifrån barnet första åren". Jag är en relativt normalstörd människa som kommer från en rätt trygg uppväxt (mer eller mindre), med ett vanligt kontorsjobb i ett vanligt hem. Alltså inget som sticker ut med mig eller maken (mer än att vi har fler barn än snittet).

Jag tycker att man ska kunna lämna bort barnen om det finns möjlighet, det är nog nyttigt för alla inblandade. Jag har tyvärr inte lämnat bort mina barn, för det finns inget intresse från far/morföräldrar att ha dem. Sambon litar jag på till 100%, han är lika mycket förälder som jag.

Min syster däremot lämnar knappt pappan med barnen, trots att han är fullt kapabel att ta hand om sina barn. När hon har haft spädbarn har han knappt fått hålla i barnet, fick höra att han inte hade bytt en endaste blöja vid ca 6 månaders ålder. Tycker så synd om både pappan och barnen där. Hon menar på att hon är mamma och bäst för sina barn, vet inte riktigt om hon försöker leka duktig på andras bekostnad.

Det handlar om vilken uppfostran man har det gamla sättet är att mannen är en andra klassens förälder som inte klarar någonting män ses som förvuxna barn och de män som är minsta omhändertagande är pedofiler. Det moderna är att se mannen som en jämnlike. 

Beroende om det är första barnet eller ej

Min frun har inte haft problem, har man själv haft en trygg uppväxt så är de nog enklare att lita på personer .
Har haft mycket barnvakter genom åren 

Min första dotter var inte mer än 1mån när hon åkte iväg ett dygn själv (var begravning längre bort så jag stannade hemma) 
inga problem, men vist hon ringde lite då och då 😂

Sen kom de två till barn, man är två föräldrar kan man inte lite på den andra så ska man nog ta sig en funderare .

Det är omöjligt att svara rent allmänt. 
Vissa vill inte lämna sina barn till någon alls ,  andra har inte tillgång till bra och pålitliga barnvakter.

Vissa har många bra och pålitliga barnvakter medan andra bryr sig inte om barnvakten är lämplig bara de får " egentid. " 

Utomstående ser inte allt . 

När det gäller just nyfödda bebisar kan det även finnas en biologisk förklaring. Särskilt första barnet. Man blir lite knäpp ibland!