Dödsångest till dödslängtan?

Att vara sprudlande glad, älska livet och samtidigt ha dödsångest låter inte helt sunt. Låter lite maniskt

Hur mår du egentligen?  Finns det nån diagnos i bakgrunden?  Depression? Borderline?  Utmattning? Adhd?  Äter du mediciner av något slag? 

Nej inget av det. Är stressad ofta på jobbet med det är jag van med - känns inte som utmattning. Men jag har inte alltid känt dessa ostabila känslor, de är något som kommit de senaste två åren. Är verkligen så maktlös, känslorna går knappast att styra.

 

Det kan vara så att kroppen i ditt sprudlande tillstånd skyddar sig mot att känna obehagliga känslor. Men i detta sprudlande så har du inte tillräckligt med kropps-kapacitet för att kunna orka hålla det på plats och därmed känner du denna dödsångest för att du i det KÄNNER att manin i det sprudlande tillståndet är ett dött tillstånd. Det är ej grundat med verkligheten, eftersom det ju är detta skydd mot obehagliga känslor. Det kännas otroligt verkligt att man är glad och att man älskar alla, men i och med att det är så överdrivet så är det inte äkta grundad glädje, som den glädje man känner när man är stilla.

Det som sen kommer dagen efter är som en manisk baksmälla för att kroppen då är helt utmattad av sina försök från gårdagen att vara sprudlande. Då känns ångesten total och du vill bara dö från tillståndet, men inte dö på riktigt. Tillståndet som du känt hela tiden i dina maniska sprudlande försök.

Jag har själv erfarenheter av dessa maniska symtom så jag vet verkligen hur dessa upp- och ned dalar känns. För mig är denna mani självgående så jag märker ofta inte av manin förrän när det är kört, så att säga. Eller när jag är mitt i det, men då är den svår att stoppa.

Dessa uttryck uppstår för att man försöker dämpa en inre konflikt av något som man inte vågar och inte vill kännas vid. Det kan handla om en insikt eller uppgörelse som man står inför men gör allt för att dämpa för att det innebär för mycket smärta av en själv att lämna.

Vad kan det vara i ditt liv som känns fel? Är du tillfreds i ditt liv med vanor och sysselsättning eller är detta egentligen sätt för dig att döva det du egentligen känner bakom?
Saker som behöver mani för att dessa saker inte räcker till. 

 

Har du varit i kontakt med vården gällande dina känslor? Jag har en bror som är Mano-depressiv, det kan ju låta som en jätteläskigt diagnos men innebär för honom egentligen bara exakt det du beskriver plus att han agerar på sina highs med att kanske fatta dumdrisitga beslut, som att boka en utlandsresa utan att ha fått ledigt från jobbet eller investera massor pengar i en aktie han tror på. Under sina lows blir han deppig och all den där livsglädjen och energin som tidigare försvann är bara helt bort. Han växte upp typ utan besvär men allt började när han hamnade i en period med stark stress av ovanliga anledningar. Han blev diagnosticerad för två år sedan och har ätit medicin sedan dess och har också mått jättebra sedan han fick sin diagnos och medicin. Jag skulle säga att han lever ett helt normalt liv, förutom att han tar en tablett varje morgon, och sen där berg- och dalbanan hans liv åkte på tidigare har upphört.

Jag började tänka på honom när jag läste din text och skulle inte bli chockad om du också har den diagnosen För just de där topparna och dalarna/ växlingen mellan att älska livet och hata det, är ganska karaktäristiskt för den diagnosen.

Hej, har inte reflekterat över det så. Jag har inte varit i kontakt med vården men kanske är i tiden att göra det. 

Samtidigt är jag väldigt rädd att bli sedd annorlunda av andra om något sådant här hade varit svaret. Vill också förtydliga att jag aldrig tänker så om andra (ex din bror) men att jag är rädd att folk i min omgivning hade betett sig annorlunda gentemot mig.

Men jag kan hålla med om att jag kan relatera mycket till det du säger, är rädd att min långvariga stress har satt käppar i hjulet.

Är du kvinna, tänker hormoner?

Intressant, tack. Jag kan känna igen mig en del i det du säger, också uppgivenheten efter att jag känt att jag gått på moln i någon dag ungefär. Det är som att hela kroppen bara laddar ur och att jag inte orkar mer. Men jag vet inte om jag har någonting jättedjupt bakom någon slags fasad? Såklart har man varit i riktigt jobbiga perioder men jag har för det mesta ett ganska okomplicerat liv. Jag tror inte jag har reflekterat över mitt liv, jag bara är. 

Hade önskat att jag kunde förstå mig själv mer.

Jag förstår precis.. Det känns som att samhället på många sätt kommit ikapp vad gäller synen på diagnoser och olika personlighetsdrag. Att ha ADHD idag är ju en stor skillnad från att ha ADHD för 20 år sedan då de bara sågs som störiga ?damp-ungar?. Många har idag stor förståelse för att vi alla är olika och det är få diagnoser som sätter stopp för att leva ett helt normalt liv med arbete, familj och fritidsintressen. Sen kan det såklart innebära att man möts av vissa fördomar. Att vara manodepressiv (eller bipolär, såg att det heter det på 1177!) har för min bror mest bara inneburit jobbiga saker för honom, i övrigt har han levt som vanligt med vänner, flickvänner och jobb. Om du följer länken nedan kan du läsa lite mer hos 1177, du kanske känner igen dig, eller inte alls. Hur du väljer att ta det vidare är ju helt och hållet upp till dig! <3 Kram och lycka till

https://www.1177.se/Stockholm/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/depression/bipolar-sjukdom/

Kanske har du byggt så starka murar att det för dig känns som att det inte finns några djupare problem. Trots allt så vet din kropp att något är fel som den på detta sätt försöker förmedla.

Tack snälla <3

Hej TS! 

Jag förstår det måste vara tufft att känna så. Du skriver bland annat att du har det bra ställt, tränar, och att du försöker ta hand om dig osv.  Hur har du det med relationer i övrigt? Du skriver att du inte alltid haft det såhär, utan att det kommit dom senaste två åren. Har något särskilt inträffat inom senaste två åren? Kanske har med någon annan person att göra?

Att jag frågar beror på att kroppen kanske säger ifrån på något sätt? Kanske finns det saker som försöker komma upp till ytan? Saker som förträngt av olika anledningar? Om det inte härrör till känslolivet kan det även ha att göra med hormoner i kroppen. Eller ålderskris som gör att en börjar tvivla på sig själv och sina livsval? Eller så kan det röra sig om andra tillstånd: kanske  mani eller ADHD eller borderline eller annat?

Önskar dig lycka till TS! Modigt att skriva även om det är anonymt :)  kram! 

Hej, tack snälla för de fina orden!

Jag har gjort diverse saker, vissa saker jag i efterhand kanske inte var med på eller ångrade med killar, absolut. Men det är ingenting jag tror eller tänker borde påverka mig idag. Jag vill bort från det.

Har en sambo nu. Han kan många gånger säga att han inte förstår mig, att han inte hänger med i mina känslor. Jag försöker förklara för honom att jag håller med honom, jag hänger inte heller med. 

Var inne och läste om bipolär sjukdom, jag kände inte igen mig i allt. Men några saker kunde jag känna igen mig i: När jag är i mina bra perioder kräver kroppen inte särskilt mycket sömn för jag är väldigt pigg oavsett, när jag tränar så kan jag köra hur länge som helst, finns inget som heter trött. Jag kan oftast känna mig mer upprymd snarare än glad. (Kanske är synonymer för varandra men upplever att jag mer är i en eufori)

Samtidigt så håller jag inte med om att jag gör impulsiva saker. Kanske som några år yngre men inte idag.

Är ledsen att jag inte kan riktigt ge dig något bra svar här, utan bara jag som försöker förstå och spåna vidare på något som känns luddigt.

Kram på dig!

Hej igen TS! 

Du behöver inte be om ursäkt. Eller komma med några bra svar till mig :) hoppas du ska komma på vad som tynger och att du spånar vidare på vad som är luddigt. Lycka till TS! Ha en fin påsk! 

Ja. Sannolikt eller inte vet jag inte faktiskt. Tror någonting annat spökar också isåfall.

Att inte bli förstådd av sin omgivning kan skapa dessa typer av tillstånd. Jag vet inte, men ett alternativ skulle kunna vara att du kanske inte känner att det är helt rätt med denna relation i och med också att han inte förstår dig emotionellt, vilket ju är en viktig del i en relation att just bli.

Det finns bipolärsjukdom i min familj. Min mamma blev inte diagnostiserad på den tiden att ha det, men jag tror hon hade det, jag tror det utlöstes av stress. Jag har syskon som fått diagnosen bipolär, men när allt det började uppdagas fick jag bara veta diagnoserna depression, ångest och psykos. Min uppväxt har blivit präglad av bipolariteten, svårt att förklara det för utomstående som verkar tro man hela livet lever samma liv, bor på samma gata m.m. Jag vet inte hur jag ska förklara hela min uppväxt, alltid haft problem med det, låter som jag levt olika liv. Jag kan se spåren tydligt  när utbrotten har kommit, vad för förändring det gjorde med mitt liv då (min pappa var inte bipolär, men de skildes åt, och han hade svårare att komma åt mig). Med särskilt mitt ena syskon som har konstaterad bipolaritet (manodepressivitet) skiljer det sig så som du beskriver, och hen tycker det är så konstigt själv. Med vår mamma tyckte jag det rörde sig om mkt längre tidsaspekt, med syskonet är det som du har det. 

Jag har förstått senare i livet hur det har påverkat mig, blivit självständig fort, sett till så att jag börjat tjäna pengar tidigt, haft det stabilt i x antal år (då mamma inte var i något av tillstånden) till att senare ha mani  (en gång kommer jag ihåg hon började köpa tyger och slutade inte, hela hemmet fullt at tyger och tygtrasor, såna infall), för att sedan ha det ostabilt, fått höra hur de vill dö. Jag har varit den som kunnat rädda mitt ena syskon från gatan (betalat hyran, forcerat in hen på mentalsjukhus) med mina pengar (jag har lagt undan det lilla jag tjänade på den tiden, så jag studerade, jobbade). När de varit inne i sitt förstår de inte vad de gör, konsekvenserna. Än så länge så har du "bara" de här lycka- olycka under något dygns variation, men jag befarar att det här är första steget på att du är på väg in i en mani. Mani kan bli till psykos. Snälla du, sök vård. Se till så du har människor i din närhet som du vet du kan lita på när det stormar (om du går in i en mani för då kommer du mista omdömet). Min mamma och mitt ena syskon kan vara normalt sätt varma, snälla, älskar mig, men när de blir sjuka blir de dumma mot mig, sårar mig, kräver mycket. Sen på mentalsjukhuset får man samtalen om bara tänkt på mig, vill säga förlåt till mig, älskar mig...
Inte konstigt min tillit fått sina smällar. Jag har lärt mig också att jag är inte älskad när de är dåliga och är kärleken så här, vad är den då värd? Jag kan bara lita på mig själv. Jag har haft det svårt att tillåta mig själv luta mig på någon annan. Om du har barn desto mer viktigt att du söker hjälp. Eller om du vill ha barn i framtiden. 

Jag tror du har vant dig vid långvarig stress på ditt arbete, men det tar nu ut sin rätt på dig, bipolaritet kan också komma senare/sent i livet, där du är nu. 

Jag kan bara önska att man vetat detta förr i tiden, och då satt in mamma på det. Något av det tuffaste jag har gått igenom var när både min mamma och mitt syskon blev dåliga samtidigt. De var bra också på att göra sig ovän med alla andra, bara jag pallade med (en gång fick till och med mitt ex ryka in för att stötta mig, ett ex, lite pinsamt, men vad ska man göra? Han var snäll, förstod familjedynamiken, men egentligen, det var inte klokt: han var den enda jag hade, minns inte om han hade flickvän då eller inte). Det är många som inte vill befatta sig när det verkligen krisar, och många som de som har ett skov inte vill ha att göra mer, därför blir de få som är kvar utsatta. Jag vet jag fick kritik av min nya pojkvän att jag varit vän med mitt ex, som hjälpt mig. Jag fick sån skit för det. 

Misstaget jag tror man gjort med min mamma och jag vet man har gjort det med mitt syskon är att man bara medicinerade när det hette "depression", "ångest", "psykos". När mitt syskon gick från mani till psykos trodde hen att någon skulle skada, döda eller gömt undan mig, och att jag (som stod framför hen) inte var jag, utan någon annan, var på väg att attackera mig. Vanföreställningar. Det var efteråt som jag fick detta berättat för mig, jag fick kalla kårar. Mitt syskon skadade sig själv under manin - psykosen. Det hade kunnat gå väldigt illa. 

Där var ingen medicin som gavs i mellanperioderna för att undvika de här kasten, det finns, och används idag för att förhindra, tryggt för patienten, tryggt för de närmsta. 

Vet inte vad jag ska säga mer än att jag är jätteledsen för din skull, det kan inte ha varit  lätt att gå igenom det som du gjort och jag hoppas att allt är bättre idag med dig.

Jag är rädd för att söka hjälp för sådant här, samtidigt som jag förstår att det är det allra bästa - oavsett vad det kan vara som ligger till grund. Jag vill bara inte utåt sett verka helt galen, är rädd för det. Eller att jag också börjar känna mig galen.. Men vill ju verkligen inte att något ska eskalera eller liknande.

Tack så mycket, ja, då idag lever jag ett bra, stabilt liv. 

Jag förstår att du är rädd för att söka vård och tycker att än så länge kan du hantera det, men saken är den att manin kommer göra sitt, du kommer inte ha samma "svaghet" i dina sväng, olycka, lycka, det kommer bli då ännu mer än vad det nu är, under tiden kommer du fortsätta ha ett stressigt arbete.

De som har bipolaritet i min ursprungsfamilj har också försökt på deras sätt hitta vägar att hantera det på, men det har inte varit bra sätt, missbruk (sprit), blandmissbruk (olika piller). Man måste ha sjukdomsinsikt, och med den ett ansvar. Fortfarande problem att få mitt ena syskon att ta sin medicin när hen ska.

Jag har haft depression (sedan kom ångesten) i mitt liv som vuxen efter lång tid av stress, sorg, och är rädd att jag skulle vara bipolär jag med men om jag jämför med dem hur de varit pekar det inte på det, men rädd ändå om den skulle komma tillbaka. Man vill ju kunna sköta sånt här själv. Man vill kunna säga det går över. Det är inte så farligt och så vidare. Man kämpar på. Jag flaggade till slut med min depression och fick hjälp, det enda jag önskat är att jag skulle ha sökt hjälp innan. Under tiden jag inte sökte hjälp (flera år) skadade jag min egen hjärna. Hjärnans nervceller bryts ner, man kan se det på röntgen på de som har psykiska sjukdomar, där blir således en fysisk skada i hjärnan. Jag tror inte alla förstår det utan tror det är "bara känslor", att den som är sjuk är helt i kontroll, men det är just det man inte är, i kontroll, man kämpar för att komma i kontroll igen. 

Nu lever du ändå vad jag förstår ett ordnat liv, klarar av ditt stressiga arbete, nu är precis tiden du ska söka hjälp, för om det är bipolaritet är risken tillståndet förvärras, du kommer kanske förlora ditt jobb, förlora pengar (värsta fall förlora bostad då inte betalt hyra, räkningar, lagt det på annat), åsamka dina nära och kära som inte fattar vad som händer, smärta, kanske för alltid förstöra relationen med någon av dem, när du egentligen är en snäll människa där det sista du vill är att vara dum. En av lågpunkterna för mig i min relation med min mamma var när hon var helt borta och började slå mig, när jag var gravid. Jag skyddade med min arm osv min mage, men hela situationen att mitt i natten, när jag förstod något var fel med henne ,att hon faktiskt tog och skulle slå mig, gravid. För mig då, var det som att hon dog. Hon bara dog för mig. Hon hade inget minne av detta själv. Vet att hon var så glad för min graviditet innan. Var så glad jag skulle sova över, började bädda min säng i mitt rum. Jag talade inte om det för pappan till barnet förrän det gått flera år, han hade blivit så arg. Vad jag bara vill säg är att du vet inte om det är bipolaritet vad du kan få för dig att göra, och vad skadorna blir av det, känslomässiga, fysiska, relationerna, ärren. Det är kanske dumt av mig att skriva allt detta, skrämsel-taktik, men vill få dig att förstå att alternativet, att söka hjälp nu är det bästa du kan göra för dig själv, för din omgivning, till och med för din chef, ditt arbete. Det här är inget du kan hjälpa. Varje hjärna är som den är med styrkor och sårbarheter. Det du kan göra är att få hjälp, ta ansvar, när du märker av symtomen, och du märker av symtomen nu, agera nu, ju tidigare desto bättre. 

Ta väl hand om dig :)