Jag vill fortsätta ha kontakt med min älskarinna

Ja ni. Det är helt uppåt väggarna kan man väl säga. Har fortsatt träffa Henne med stort H, sporadiskt. Ibland ses vi en timme och bara cykeltränar ihop, pratar knappt inget, men kramarna är oändliga efteråt, känns som att ingen av oss vill släppa taget. Jag saknar närhet något enormt, något som min fru inte längre vill ge mig de senaste 5 åren mer än flyktiga kramar och pussar. Jag saknar att känna mig nära en annan människa, inte bara sexuellt. Kanske är det där skon klämmer från början. Frun är ointresserad av sex sedan klimakteriet och jag vill inte ?övertala? henne. Detta har vi haft samtal om många gånger men ser ingen utväg där. I början tänkte jag att jaja, kanske min lust blir mindre med åren också framöver, men har kommit till insikt att så inte är fallet och det gör mig ledsen. För vi funkar bra ihop på alla andra plan. 

Känslorna för älskarinnan är så djupa att jag bara vill henne väl, jag vill finnas där och ge henne kärlek när/om hon vill men det jag helst av allt vill är att hon ska vara lycklig med någon i hennes egen ålder, jag vill se henne växa och må bra och ha någon som älskar henne starkt och fullt. Jag fantiserar mycket, om jag skulle flytta till något eget, hur lång tid skulle det ta innan hon tröttnade på mig? Hur hade det känts att bo själv, eller att hon bodde med mig? Hade vi funkat? Förälskelse varar i upp till TVÅ ÅR sägs det, och nu har det inte ens gått ETT år. Jag tänker avvakta kraftfullt i minst ett år till och se om det kanske lägger sig och/eller att jag inser ett och annat, och kanske bara hålla kontakten med en cykelrunda och en kram då och då. 

Skönt att höra att du tagit ditt förnuft tillfånga och ser tiden an.  Det påminner väldigt mycket om hur min situation såg ut. Logiken sa en sak medan hjärtat ville något annat. 

Jag fick bara mer och mer känslor för min unga kvinna så tillslut blev jag tvungen att gör ett val. Kanske väntade jag lite för länge innan jag avslutade det hela. Därför går tankarna ibland till frågan om jag gjorde rätt. 

Att logiken sa mig att hon nog skulle tröttna på mig om vi skulle göra alvar av relationen men nu tänker jag, so what..  jag hade i alla fall fått en tid av kärlek, 
Rädslan för att bli lämnad ensam har jag kommit över. Är lika ensam i dag fast jag lever i mitt förhållande.

Hur som helst är det nu försent att ändra på och jag är ändå nöjd med mitt liv som det är.  Tror inte att jag hellre skulle leva ensam.

Det är exakt samma här. Känslorna växer, blir djupare även om det inte är sex inblandat, det är märkligt. Den återkommande frågan är ju om man ska välja med hjärtat eller hjärnan, jag förstår ju att jag borde stanna kvar, det som jag inte kunde göra förra gången jag blev förälskad. Jag förstår ju att jag måste ändra på mig och mina tankar, bita ihop, jag är ju pensionär. Men hon ger så mycket energi och jag är så oerhört lycklig när jag är tillsammans med henne, jag kan sitta på en stol och bara betrakta henne när hon gör helt vardagliga saker, det räcker för att göra mig lycklig. När du skriver att du kanske gjorde fel val så känns det i hjärtat på mig, för det var precis så jag kände när vi bröt förra gången, och hon har ju funnits kvar i mina tankar hela tiden under alla år. Förmodligen kommer hon fortsätta vara det om vi inte lever ut detta. Jag vill umgås med henne öppet, hitta på saker, utan att behöva smussla och skämmas och ljuga. Även om det bara är som vänner. Allt annat skulle bara vara en bonus.

Kanske är det som du säger, om jag bara får några år av kärlek/vänskap från henne så skulle det vara värt det. Och är det så att barn och vänner och sambo vänder mig ryggen så får det kanske vara så, då är de kanske inte några vänner trots allt? Hela det sociala livet skulle vändas upp och ner, och folk skulle undra var jag tog vägen. Men så får det kanske bli? Så slipper man leva med vetskapen att man INTE tog chansen när man hade den. Jisses vad kärlek är svårt. 

Innan du har mer kontakt med henne behöver du vara helt ärlig med din sambo, ta upp allt detta du skriver här med oss. Hon kanske vill möta dig och jobba på att ge dig vad du saknar? Ge henne en chans. Kan garantera dig att gräset inte är grönare på andra sidan, vattna gräset du har istället 

Tänk om det vore så enkelt som att allt skulle lösa sig med att fortsätta prata om bristande känslor och närhet. När man gjort detta i 15-20 år har man gett upp hoppet om en förändring. 

Att gräset inte är grönare hos grannen är rätt uttjatat vid det här laget.  Vi är individer, det finns de som klarar av att leva sitt liv utan kärlek och närhet, andra kan inte det.

Problemet som jag ser det är att vi förväntas nöja oss med det.  

När man upplever en riktig förälskelse, kanske för första gången i sitt liv och inser man vad man saknat under alla år, är det inte lätt att släppa tanken på att få leva ut sina känslor.  

Jag måste tyvärr säga att jag lät förnuftet styra och det får jag leva med. 

Ja, jag inser att jag måste prata med henne igen, men det har jag gjort till och från under de senaste 5 åren utan framgång, lusten finns helt enkelt inte där för henne och jag blir ledsen av att inte känna mig åtrådd. Den andra kvinnan gör just det, åtrår mig, det är en instinkt jag kanske inte kan bortse ifrån mycket längre.  Usch vad svårt. Men ja, hon måste ju få veta att vi fortsatt med kontakten ändå, trots att hon inte vill det. 

Bästa CM ! Än en gång blandar du ihop din och ts situation. Ts har först nu skrivit att hans långvariga relation inte innehar alla ingredienser som är viktiga för honom. Sex och bekräftelse ? Han vill bli åtrådd påstår han samtidigt säger han att han skulle vara nöjd med att sitta på en stol och titta på sin nya dam.. Initialt i tråden skrev han att han han en bra relation med sin sambo, hon förtjänade inte hans beteende och hade inte gjort något fel hette det då.. jada jada jada. Här ser vi alltså en klassiker, man skyller sina egna fel och brister på den gamla relationen, det är hennes fel alltihop, att hon inte tillhandahåller vad han behöver, om hon bara gjort si och om hon bara gjort så.. om bara kvinnan jag lever med håller sig konstant ung och kåt och bekräftar mig så hade jag inte varit otrogen. Det är alltså ts långvariga relation som bär ansvaret till hans agerande låter Hopplös oss nu förstå.

han vrider argumenten för att rikta skulden bort från sig själv här. 

Faktum kvarstår ; genom ett långt liv kmr frestelse dyka upp. att känslor vaknar till liv och gör så man känner sig mer levande är mänskligt. men att upprepat vara otrogen .. det är alltså tredje kända gången ts är just detta. första gången med grannfrun han nu är tillsammans med sen 15 år, så med den nuvarande damen som han över lång lång tid suktat efter och säger sig ha de djupaste känslor för. Han älskar och åtrå henne och superlativen haglar över denna dam. Jag betonar det går att förstå hans dilemma. Att vada fram i en flod av vardag och slentrian så kommer där den där som får en att känna livslust igen är beroendeframkallande. Frågan som väcks är bara om ts är en man som själv är kapabel att vattna sina relationer med positiva inslag ? Vad gör han själv för att få sin relation att blomstra ? Är en ny kvinna var 10-15 år lösningen på allt för en fantasilös man utan eget driv. En parasit på kvinnor som ska injicera livslust i honom. 

Ni är båda som två små barn som fick glass och chips till lördagsgodis men då lägger er vid godis avdelning och skriker och gapar när ni inte får den där chokladkakan ni också vill ha. 

Man ljuger inte kvinnan man levt med i över 15 års tid rakt upp i ansiktet vilket faktiskt är fallet här. 2 gånger dessutom. Den andra gången är pågående .. 

Till Hopplös, nu har du träffat din gamla älskarinna i ett halvårs tid minst. Det är ingen fråga om att dina känslor är mycket starka för henne och de är heller inte nya, du har känt så här över i tio år. Ni umgås bakom ryggen på din långvariga relation som du lovat att inte göras just detta. Varför tar du inte steget ? Mitt råd till dig är att sätta dig ner med din sambo och lägga alla kort på bordet. Och sen se vart det leder. om ni ska fortsätta tillsammans behöver en förändring ske hos er båda. Vill ni det ? Går det att blåsa in något i den gamla relationen som kan få saker och ting att kännas meningsfulla igen ?
Kan din sambo tänka sig att ni lever i en öppen relation ? 
Du uppgav initialt att du samtalat med en terapeut om detta ? Vilka råd har du fått där ? 

Nej ingen förväntar sig att någon ska nöja sig med något. Folk skiljer sig för ingenting idag, och ingen förväntar sig något.

Män är såna offerkoftor och ni låter som martyrer som står ut i era hemska äktenskap trots att ni borde skilja er.

Jag hade aldrig velat leva med en man som kände så för mig, som ni gör för era fruar.

Hon åtrår dig skriver du. Men det är inget sex inblandat har du uppgivit, utan det är långa kramar och cykelturer. . Vad är det hon åtrår som blir oemotståndligt för dig ? Att få motionera med dig ? Låter ju nästan som hon saknar en kompis och håller dig kvar i brist på annat. Sex delas ju iaf inte ut av henne. Är du säker på hennes intentioner med sin relation med dig ? Om jag hyser starka passionerade känslor för någon, jag är kvinna skulle sexet nog komma rätt högt upp på listan, tillsammans med många andra saker också givetvis. .men ni ligger alltså inte förstår vi nu. Er relationen förefaller mig lite märklig. Mysteriet tätnar. 

Du får hennes ego att må bra i en period när hon är sänkt av oklar anledning? Hon har vid 40+ ålder ingen man att leva med, uppenbarligen och där kommer du in som den äldre tröstaren i bilden. Vibbar du nånstans in att hon nog inte hyser samma passion för dig som du för henne ? Det är inte ömsesidighet på samma nivå. Era behov och situation i livet ser olika ut. Och detta är handen på hjärtat det egentliga skälet till att du inte vågar släppa din sambo ? Damen du träffar i smyg är inget säkert kort, hade hon varit det så ser jag inte skälet till att du inte går givet de starka känslor du uttrycker om och om igen. 

 
Jag förstår att det kan kännas skönt att vara behövd av någon. Bara du är klar över hennes ingång i relationen med dig. Låter ju nästan som hon utnyttjar dig. 

Nu har jag inte läst allas inlägg. 

men det kommer inte fungera att ni är vänner, så som du beskriver era känslor till varandra. 

vill du behålla din fru? Klipp kontakten med älskarinnan. Annars gör valet och skilj dig. 

Ja, vi är alla olika och tur är väl det.  För mig är det familjen som sådan som är viktigast.  Det har ingenting med att offra någonting. Detsamma gäller för min hustru.  Känslorna oss emellan har väl aldrig varit översvallande men familjen har fungerat och det är huvudsaken.

Har man större krav på livet kanske man inte sätter familjen i centrum utan sina egna känslor. Det är i alla fall så jag resonerar.

Men om familjen är viktigast och man gör det valet, så ska man väl inte älta och gnälla om det val man gjort? Då känns det varken principfast, eller ett bra val för någon part i relationen?

Man bör väl kunna stå för det, och tycka att man gjort det rätta valet? Inte älta och önska att man gjort ett annat val?

 

Hopplös ! Fill in the blanks please. Din sambo har inte efter klimakteriet velat ha sex skriver du. Och med den sk älskarinnan har du ju inte heller sex framgår i dina rader ovan.  Du upplever stark passion som inte kanaliseras via sex då alltså.  hur kan du veta att hon åtrår dig när er relation inte är sexuell. Manifesteras hennes åtrå i en cykeltur ?  

Samtidigt menar du att det är sexet med sambon som saknas för pussas och kramar gör ni.
Och med sk älskarinna är det låååånga kramar och cykelturer. Det är alltså umgänget med henne som tillför så mycket. Vänskapen ?

Det är en verklighetsflykt från den grå vardagen med en glad ny kompis som detta handlar om ?

hur kommer det sig att ni kan träffas så här hipp som happ på dagarna utan att din sambo reagerar? Går du där hemma uttråkad och och löser din tristess med din nygamla vän som blåser liv i dig igen medan din sambo arbetar för brödfödan? du och din nygamla dam .. Är ni arbetslösa ? Du är 65 skriver du. Varför arbetar du inte ? 

Vad ÄR detta i allsin dar ? 

 

Förstår inte varför jag inte ska ärligt ska kunna berätta om något som ruskat om mitt liv. Hur det är att bli förälskad för första gången när jag är medelålders. Hur jag känner och varför jag reagerar som jag gör.  Förstår inte alls varför du stör dig på detta. 

Du kanske är en person som aldrig ifrågasätter vad du gör eller hur du känner, då är du lyckligt lottad. De flesta av oss som nått mogen ålder har mer erfarenhet av att ifrågasätta våra val. 

Jag gråter inte över spilld mjölk, jag har gjort mitt val och får leva med detta, men förklara gärna för mig varför jag inte skulle ge min berättelse till TS som är i liknande situation.  

Jag svarar gärna på dina frågor. Vi har båda bromsat sex då det trots allt känns fel när jag är i en relation, tycker vi båda två. Men klart det någon av gångerna har blivit lite hångel och händer som utforskar också, plågsamt och retsamt men skönt. Som någon skrev här ovanför så visst är jag tveksam till hur allvarligt hon ser på detta, jag är ju rädd att på grund av åldersskillnaden inte ska bli mer än en kort romans, att hon ska tröttna. Jag kommer inte i längden kunna ge henne det hon vill ha, förmodligen. Jag vill inte att hon ska behöva ?ta hand om mig? när jag blir gammal/äldre, även om jag ju förstår att det är vad som kanske kommer hända. Vänskapen med henne är viktigast för mig, men när hon ser på mig och tar på mig med ?begär? så blir jag alldeles till mig. Bara att få känna sig attraktiv, det låter kanske konstigt? Det hon säger är att hon aldrig känt så här starkt för någon innan men hon tvekar också, är lite rädd för vad omgivningen ska tänka och tycka och då framförallt kanske mina barn. 

Sedan vad jag gör hemma, jag gick i pension när jag var 60 på grund av mitt yrke som jag haft hela mitt liv. Min sambo har varit sjukpensionär i 20 år. Jag har nog tänkt att jag kanske kommer tappa min lust eller att den skulle avta med åren för mig också men det har den inte gjort, snarare tvärtom. Vi har övernattningslägenhet i storstan där jag brukar umgås med mina vänner en hel del, jag är extrovert och sambon gillar mest att vara hemma och greja på torpet och trivs med att vara själv med eller med sin närmsta väninna/granne. Jag är aktiv i flera föreningar och har ett hyfsat stort umgänge, så jag åker inte alltid ut till torpet och till henne. 

Bra tankar av dig, det hjälper mig mycket. Tack. Sex har delats ut, en gång, det raserade alla murar jag någonsin haft och alla förväntningar infriades. Vi tar i varandra på ett sätt som inte är vänskapligt men det får stanna där tills vi vet vad vi vill. Båda är återhållsamma och tveksamma, vi vet kanske inte hur fort det ?blåser över? helt enkelt. Tänk om jag känner att det inte finns någon attraktion om en vecka? Då är ju allt förgäves. 

Precis som du skriver, hade jag varit helt säke på henne och hon hade sagt att hon vill leva livet med mig och ta hand om mig om jag behöver det så hade jag lämnat redan. Men det har hon inte sagt ännu, hon är eftertänksam och tar inga förhastade beslut, det både gillar och beundrar jag, att hon inte kastar sig handlöst ut.  Jag tror inte hon utnyttjar mig men hon tvekar, samma som jag gör. Så vi kanske utnyttjar varandra ett tag här framöver.

Ja hon utnyttjar nog dig dessvärre iaf. ni har haft sex en gång, den här rundan då alltså ? Förra gången då för tio år sedan hade ni en otrohetsaffär i över två år har du tidigare berättat, så ni måste legat många gånger får man anta. Men nu helt plötsligt har hon ett stopp, Nu vill hon känna efter först. Och du gillar och tom beundrar det. Hon skulle kunna äta bajs och du skulle kunna sätta en fin etikett på det tror jag. 

Faktum är att ni inte är nya för varandra och hon har inga förpliktelser mot nån man där hemma så hon skulle ju lätt kunna tuta och köra och sen gå den dagen ev attraktion är borta, istället lindas ert pågående projekt in i etiketter som att hon inte vill kasta sig handlöst ut. Hon har slagit blå dunster i ögonen på dig. 

vad säger terapeuten om det hela ? 

Sist vi bröt för 10 år sedan sårade jag henne massor, jag var inte helt ärlig mot henne då vid avslutet och det ångrar jag massor.  Hon har sagt flera gånger att hon är rädd att bli sårad en gång till och har dessutom haft ett förhållande av och till under de åren vi var ifrån varandra som verkar ha varit lite av en berg och dalbana. Och med mig blir det ju också en typ av berg och dalbana eftersom vi tvekar så. Jag tror verkligen hon menar allvar med mig, det märks i hennes sätt och hur hon är när vi ses, det är svårt att fejka sånt. Vi skriver mycket med varann senaste tiden nu också, sms, där vi behandlar tankar högt och lågt. Det känns så skönt att ha den kontakten så länge som vi nu orkar, det börjar tära och bli ohållbart nu. 

Terapeuten och jag pratar mycket om separationsångest, mina föräldrar, skuldkänslor, rollen jag har gentemot andra, förväntningar jag har på livet osv. Vet inte om vi kommit fram till så mycket konkret ännu men det är väldigt skönt att få prata med någon utomstående där man bara kan få berätta hur man känner inför hela den här soppan utan att bli dömd.

Ok då ligger mina sympatier kanske mer hos henne. Hon är rädd att vara ett tillfälligt inslag i ditt liv ännu en gång och när det kommer till kritan vet ni båda att gräset inte är grönare skulle ni börja dela en vardag med varandra. Därför litar hon inte på att du skulle ta steget denna gången heller om det kommer till ett ultimatum kanske.

Att du känner åtrå och passion nu är ju en magisk känsla men de delar du kanske måste jämföra är vilken kvinna som du kommer ha lättast att ha en bra vardag med. för den lär ju komma även med den nya damen. 

Vad bra att du ventilerar det hela i samtal med terapeut. vilket val du än gör så väljer du ju något och väljer bort något annat och efteråt kommer du aldrig veta om du gjorde rätt ? 

Om din tillvaro med sambon är outhärdligt trist och död bortom det som vi alla självklart tampas med i långvarig relationer av slentrian och vardag och du känner att den nya är din själsfrände så tycker jag du ska hoppa. MEN jag tror du kommer finna efter en tid att alla relationer har sitt, det uppstår andra saker bara och att det inte nödvändigtvis blir så mycket bättre ändå är jag rädd men det är ju så svårt att säga med tanken på hur lite man vet om helheten i din situation. 

Lycka till iaf och uppdatera gärna framöver ! 

Tack Härdsmälta, jag uppskattar verkligen dina svar, jag får hoppas jag kommer ur detta dilemma utan att bli galen på kuppen. Kan uppdatera om något halvår igen kanske 😊