Nervernautanpå skrev 2025-04-08 21:51:01 följande:
Ärligt talat så vet jag inte riktigt. Jag är tom. Besviken. Lite arg. Som du säger, en sorg över någon som aldrig funnits. Skumt. Men samtidigt är jag van. Vi har försökt i 12 år drygt, till och från. Det kanske inte var menat för oss, men vad är då meningen?
Jag har en blastocyst kvar i frysen. Känner inte särskilt mycket hopp, för jag antar att dom sparar den dom tror minst på till sist. Men kommer nog försöka köra på den här gången direkt ändå. Finns ingen anledning att dra ut på processen. Det kan ju gå, även om chansen är minimal.
Känner precis igen mig. Sjukt att man vänjer sig vid allt, även sånt här 💔. Man undrar verkligen vad meningen med allt är...
Nej det finns ju ingen anledning i sig själv att inte försöka direkt med sista blastocysten, kroppen är ju ändå "igång" och kanske kan det öka chansen. Det skulle ju vara ifall du känner att du mentalt behöver en paus för att orka ladda om.
Jag vet inte om jag verkligen kommer gå vidare med äggdonation (pga ekonomi annars hade jag lätt gjort det som det känns nu) men har deltagit i några webinar och har fått information som jag önskar att jag fått redan i vintras. När de tog bort min polyp och sa att allt var bra. Nu har jag lärt mig att finns det polyper är chansen stor att något mer är "fel", t.ex. inflammation i slemhinnan. Jag fick bara höra att allt såg bra ut hela tiden tills polypen plötsligt kom tillbaka. Så egentligen kanske det aldrig fanns någon riktig chans att det skulle fästa även om blastocysterna var livsdugliga 🤷🏻?♀️. Känns nu som bortkastade chanser och tid men kanske hade det inte spelat någon roll utan att det faktiskt var blastocysternas "fel"? Det är en sån djungel och så få säkra svar.
.