• Nervernautanpå

    40år och IVF

    Hej, finns det fler än jag där ute som just nu går igenom en ivf-resa som lite äldre? 

    Jag har tidigare flera inseminationer i olika perioder, varav 3 i Danmark. 

    Men nu gör vi ett sista försök med ivf (eller ja, kanske tre, det är vad vi har betalat för). 

    Jag har tagit mina första sprutor Bemfola så jag är i början bara. 

    Vore kul att följas åt och byta erfarenheter om någon fler är i samma situation. Dela gärna med er om ni gjort samma sak men lyckats, skulle gärna höra om fall där det gått bra, behöver få känna lite hopp. 

  • Svar på tråden 40år och IVF
  • Anonym (Hoppfull)
    Josefine1987 skrev 2025-06-09 17:41:00 följande:

    Vill bara att jag känner med dig, så tufft med denna oro och nu när du är i en situation där du kanske ?har mer att förlora? också jämfört med innan ett positivt Test. 


    ta hand om dig  kram!


    Tack för stöd. ska göra mitt bästa att slappna av och inte låta hjärnan gå på högvarv 
  • Nervernautanpå
    Anonym (Hoppfull) skrev 2025-06-09 17:01:33 följande:

    Pratade med kliniken. Ultraljud inbokat efter midsommar. Nämnde min oro att veckoindikator-testet bara visar v1-2. De tyckte så klart jag skulle sluta testa och försöka ta det lugnt. krasst att jag inte kan påverka det oavsett. Antyddes dock mellan radera att om hcg värdet inte ökar är det ju inte bra men att det är ändå så pass tidigt att det betyder inte att det är kört, än. Kan erkänna att det inte var speciellt lugnande att det inte är kört, än. Vad ände med att allt mellan himmel och jord alltid är normalt och inget att oroa sig för som jag fått som svar på allting i två år... jag får se om jag klarar av att inte testa i ett par dagar eller om jag ska fortsätta testa dagligen. 


    det är väl nästan 20% som faktiskt inte har alla de sedvanliga symptomerna. Sen tror jag som du säger att cyclogesten kan spöka lite. ev att du vant dig lite vid dem och därmed slår inte det igenom noterbart med symptom. Känner med dig. Mina avtagande symptom ger mig maxad ångest. 


     


    Det är ändå lite sjukt, för jag trodde att jag skulle bli lugn och bara känna mig glad efter ett positivt gravtest. Jag har liksom försökt bli gravid i 16 år, typ 12 år från och till med hjälp från vården. Jag har ALDRIG fått ett positivt gravtest. Men nu när jag fick det så blev jag först bara chockad, och sen dess har jag bara känt en stress och ångest över missfall. Knappt glad? Alltså det är klart att jag är glad, men alla andra känslor överskuggar. 

    Jag har ju också läst om att vissa inte känner tydliga symtom så som illamående. Men det känns konstigt att inte känna något. Har en vecka kvar till ul. Jobbar typ varje dag tills dess så får försöka få tiden att gå genom det kanske.

    Vad skönt att ul inte är så långt borta för dig (fattar att det känns som en evighet) och att bara slappna av och tänka att man inte kan påverka oavsett är såklart bra och kanske rätt, men inte ett dugg lätt i praktiken. Fattar fullt ut din ångest. Gör det som känns rätt för dig.
  • Anonym (Hoppfull)
    Nervernautanpå skrev 2025-06-09 18:47:16 följande:
    Det är ändå lite sjukt, för jag trodde att jag skulle bli lugn och bara känna mig glad efter ett positivt gravtest. Jag har liksom försökt bli gravid i 16 år, typ 12 år från och till med hjälp från vården. Jag har ALDRIG fått ett positivt gravtest. Men nu när jag fick det så blev jag först bara chockad, och sen dess har jag bara känt en stress och ångest över missfall. Knappt glad? Alltså det är klart att jag är glad, men alla andra känslor överskuggar. 

    Jag har ju också läst om att vissa inte känner tydliga symtom så som illamående. Men det känns konstigt att inte känna något. Har en vecka kvar till ul. Jobbar typ varje dag tills dess så får försöka få tiden att gå genom det kanske.

    Vad skönt att ul inte är så långt borta för dig (fattar att det känns som en evighet) och att bara slappna av och tänka att man inte kan påverka oavsett är såklart bra och kanske rätt, men inte ett dugg lätt i praktiken. Fattar fullt ut din ångest. Gör det som känns rätt för dig.

    Nu har min resa bara pågått ett par år. Jag tror inte jag mentalt hade fixat en resa på 16 år. Utifrån hur jag mår tänker och beteer mig så är det nog uteslutet att det hade gått. Den styrkan tror jag inte jag har. Kan inte föreställa mig hur du känner. Så imponerad av dig och din styrka. Känner med dig och tänker på dig. Känner igen så mycket att inte våga ta ut något. Inser redan nu att om mot förmodan det skulle se bra ut på ultraljudet kommer det nog bara lugna mig för stunden, dagen efter skulle jag vara orolig igen och ta sikte på nästa milatolpe på 12v. Sen nästa och sen nästa. Någon lugn och ro och ta ut glädje kommer nog inte hända innan möjligen i slutet av en graviditet.


     Håller alla tummar och tår jag har för oss. 

  • Anonym 50753
    Anonym (Hoppfull) skrev 2025-06-09 19:09:08 följande:

    Nu har min resa bara pågått ett par år. Jag tror inte jag mentalt hade fixat en resa på 16 år. Utifrån hur jag mår tänker och beteer mig så är det nog uteslutet att det hade gått. Den styrkan tror jag inte jag har. Kan inte föreställa mig hur du känner. Så imponerad av dig och din styrka. Känner med dig och tänker på dig. Känner igen så mycket att inte våga ta ut något. Inser redan nu att om mot förmodan det skulle se bra ut på ultraljudet kommer det nog bara lugna mig för stunden, dagen efter skulle jag vara orolig igen och ta sikte på nästa milatolpe på 12v. Sen nästa och sen nästa. Någon lugn och ro och ta ut glädje kommer nog inte hända innan möjligen i slutet av en graviditet.


     Håller alla tummar och tår jag har för oss. 


    Jag känner precis som er. Både vad gäller oron för brist på symptom, och tiden sen positivt test har varit fullt av så mycket ångest över missfall. Är nästan rädd varje gång jag går på toaletten att jag kommer upptäcka en blödning. Har laborerat med tanken att ta regelbundna hCG-tester via typ werlabs, för att säkerställa att de stiger som de ska. Har dock landat i att, för egen del, det bara blir kryckor som matar min oro. Försöker så gott jag kan att bara vara glad att vi kommit längre än någonsin förut, och försöker påminna mig själv om att jag ändå inte kan påverka något. Ibland lyckas jag ibland lyckas jag inte. Men om något händer kommer jag i vart fall inte bli mindre ledsen för att jag inte kunde vara glad, snarare tvärtom. Så jag försöker verkligen ta en stund per dag då jag typ lyssnar på musik jag gillar och inte tillåter mig själv att känna något annat än tacksamhet och glädje. Så får oron ta plats under andra stunder på dagen.

    Och apropå symptom Nevernautanpå, jag känner heller knappt något. Har haft som mensvärk under korta stunder men det är ungefär allt.
  • Nervernautanpå
    Anonym (Hoppfull) skrev 2025-06-09 19:09:08 följande:

    Nu har min resa bara pågått ett par år. Jag tror inte jag mentalt hade fixat en resa på 16 år. Utifrån hur jag mår tänker och beteer mig så är det nog uteslutet att det hade gått. Den styrkan tror jag inte jag har. Kan inte föreställa mig hur du känner. Så imponerad av dig och din styrka. Känner med dig och tänker på dig. Känner igen så mycket att inte våga ta ut något. Inser redan nu att om mot förmodan det skulle se bra ut på ultraljudet kommer det nog bara lugna mig för stunden, dagen efter skulle jag vara orolig igen och ta sikte på nästa milatolpe på 12v. Sen nästa och sen nästa. Någon lugn och ro och ta ut glädje kommer nog inte hända innan möjligen i slutet av en graviditet.


     Håller alla tummar och tår jag har för oss. 


    Anonym 50753 skrev 2025-06-09 19:38:17 följande:
    Jag känner precis som er. Både vad gäller oron för brist på symptom, och tiden sen positivt test har varit fullt av så mycket ångest över missfall. Är nästan rädd varje gång jag går på toaletten att jag kommer upptäcka en blödning. Har laborerat med tanken att ta regelbundna hCG-tester via typ werlabs, för att säkerställa att de stiger som de ska. Har dock landat i att, för egen del, det bara blir kryckor som matar min oro. Försöker så gott jag kan att bara vara glad att vi kommit längre än någonsin förut, och försöker påminna mig själv om att jag ändå inte kan påverka något. Ibland lyckas jag ibland lyckas jag inte. Men om något händer kommer jag i vart fall inte bli mindre ledsen för att jag inte kunde vara glad, snarare tvärtom. Så jag försöker verkligen ta en stund per dag då jag typ lyssnar på musik jag gillar och inte tillåter mig själv att känna något annat än tacksamhet och glädje. Så får oron ta plats under andra stunder på dagen.

    Och apropå symptom Nevernautanpå, jag känner heller knappt något. Har haft som mensvärk under korta stunder men det är ungefär allt.

    Tror att alla har en egen resa och att tiden egentligen inte är jämförbar. Det är mest att jag kommer på mig själv med att tiden har runnit iväg. Vi har absolut under dom åren tagit pauser (ibland ett par/tre år) för att få leva. Psyket tar otroligt hårt och jag har verkligen inte varit stark hela resan. Vi tog i princip beslut under pandemin då det blev ofrivillig paus att vi ger upp, det är inte värt det. Men sen gick tiden och jag/vi fick ångest över att leva barnlösa igen. Och nu hade ju tiden kommit ikapp också. 

    Men känns fint att vi kan dela våra resor. Jag hejar verkligen på er då jag vet vad ni går igenom. Den här ångesten och oron är brutal! Vi får ta en dag i taget helt enkelt.
  • Anonym (Hoppfull)

    började skriva att jag känner likadant. Nästan livrädd att gå på toaletten och upptäcka blödning. Gjorde precis detta nu på morgonen. ganska mycket dessutom. Vet att det inte är helt ovanligt med blödning men kan ju säga att jag tapp övervägande av allt hopp nu. Vet att jag bara kan vänta och se nu. Förhoppningsvis ingen fortsatt jätteblödning nu i flera dagar. Sen vet jag att det kan ta ganska långtid att få ett negativt svar på testen om det är missfall men blir ju garanterat att börja testa nu igen trots allt och följa om det blir över till negativt. 

  • Anonym (Hoppfull)

    Nu sitter jag i bilen utanför kontoret och gråter. Fy fan va jag mår skit. vill så gärna åka hem. Ska träffa bolagets ägare och äskar ägartillskott idag tillsammans med min styrelse och imorgon ska min ledningsgrupp åka på jävla teambuildingskit och strategiarbete som jag hittat på som jag verkligen inte vill åka på just nu.

  • Anonym 50753
    Anonym (Hoppfull) skrev 2025-06-10 08:03:51 följande:

    Nu sitter jag i bilen utanför kontoret och gråter. Fy fan va jag mår skit. vill så gärna åka hem. Ska träffa bolagets ägare och äskar ägartillskott idag tillsammans med min styrelse och imorgon ska min ledningsgrupp åka på jävla teambuildingskit och strategiarbete som jag hittat på som jag verkligen inte vill åka på just nu.


    Jag är så ledsen Hoppfull. Som du säger finns inget annat att göra än att vänta och se, men jag förstår att det är jättejobbigt särskilt med allt annat i livet där du måste prestera just nu. Jag hoppas du kan ta dig igenom idag och imorgon och sedan flytta fokus helt till dig själv.
  • Nervernautanpå
    Anonym (Hoppfull) skrev 2025-06-10 07:06:12 följande:

    började skriva att jag känner likadant. Nästan livrädd att gå på toaletten och upptäcka blödning. Gjorde precis detta nu på morgonen. ganska mycket dessutom. Vet att det inte är helt ovanligt med blödning men kan ju säga att jag tapp övervägande av allt hopp nu. Vet att jag bara kan vänta och se nu. Förhoppningsvis ingen fortsatt jätteblödning nu i flera dagar. Sen vet jag att det kan ta ganska långtid att få ett negativt svar på testen om det är missfall men blir ju garanterat att börja testa nu igen trots allt och följa om det blir över till negativt. 


    Förstår att det känns jättejobbigt. Håller alla tummar och tår för dig att blödningen inte fortsätter. Måste vara extra jobbigt att ha ett viktigt jobb som man inte bara kan frånvara från också. 
  • Anonym (Hoppfull)
    Anonym 50753 skrev 2025-06-10 10:33:31 följande:
    Jag är så ledsen Hoppfull. Som du säger finns inget annat att göra än att vänta och se, men jag förstår att det är jättejobbigt särskilt med allt annat i livet där du måste prestera just nu. Jag hoppas du kan ta dig igenom idag och imorgon och sedan flytta fokus helt till dig själv.
    Tack för stöd. Blöder fortfarande kraftigt så har helt gett upp allt hopp nu. Ska ringa kliniken vid tillfälle och fråga om jag kan få komma nästa vecka istället.
Svar på tråden 40år och IVF