Hur gör man när man flyttat ihop med nån och inser att man inte gillar hens barn? Har aldrig varit med om det förut och har svårt att finna mig i situationen. Jag har inga egna barn. De är över 15, så inga småkids, men tonåringar är sjukt jobbiga har jag insett.
När folk gnäller om vad tufft det är med bäbisar så finns det gott om empati och tips! Men att tonåringar är jobbiga är tydligen bara att "skylla sig själv" och "tänka på det innan".
Personligen tycker jag inte man ska vara så tuff mot människor som lever ihop med tonåringar. Hur de en gör kommer de vara föremål för en ung, mindre smidig människas kritik. Den unga människan vet dessutom allt, glömmer de mest basala sakerna och tycker det är rimligt att göra precis som det passar.
Inte ens när det är ens biologiska barn är man imponerad av deras resonemang och förmågor. Och att oavsett hur de är finns anledning till viss oro, utifrån att man ju faktiskt minns hur viktig tiden är, och vad mycket som kan hända.
Med detta sagt, tycker jag att man ska råda människor med tonåringar till att ta hand om sig själva. Ta promenader, läsa böcker och träna. Och skapa sig ork att hantera denna tid. Och berätta för dem att det faktiskt ÄR en jobbig tid.
Det kan ju vara rimligt att flytta ifrån en tonåring om man är styvförälder.... Men det är mycket billigare att lägga pengarna på att gå på teater och gå till gymmet.
Självfallet träffade jag dem innan jag flyttade in. Men de artigare sidor jag såg då är minst sagt ersatta med vardagsgnäll och gnat. Jag uppfattar det inte som att min sambo på något sätt skämmer bort dem eller tillåter dem bete hur som helst, men de har stark vilja.
Jag försöker på alla sätt att vara trevlig och tillmötesgående. Men jag konstaterar att tonåringar - iaf I Sverige - är rätt odrägliga. Och det känns jobbigt. Jag tänker absolut inte flytta ifrån mannen jag älskar men hur fasen ska man lösa det? Jag kan ju knappast lägga mig i hur de uppfostras av sin mamma. Vet inte hur de får bete sig när de bor hos henne, men gissar att det skiljer sig.
Tonåren är en tuff tid! De ska frigöra sig och bli vuxna. Sen är ju alla som redan är vuxna dumma i huvudet och fattar ingenting. Svårt att komma in som bonusförälder i den fasen. Försök att inte tänka negativt om barnen och att du inte gillar dem. Tankar har en enorm kraft och kan påverka hjärnan. Vill du leva med din sambo många år framöver måste du fortsätta göra så gott du kan för att skapa bra relationer till hans barn. Tonåren är en kort tid, men de finns kvar i hans liv som vuxna med allt det innebär. Högtider, barnbarn, semestrar osv. Lite handfasta tips:
Just det, sista. Du behöver INTE uppfostra hans barn. De vet redan vad som är rätt och fel och har fått en grund i de tidigare åren. En del tonåringar fortsätter att sköta sig jättebra, men de flesta gör tvärtom bara för att deras flugsvärm är helg galen o flyger åt olika håll.
Om du tycker att de inte hjälper till och städa exempelvis kan du inte läxa upp dem för det. Men du kan prata med dem som vuxna och be dem om hjälp. "Kan du hjälpa mig?" Eller "kan du ta ner disken innan du går o lägger dig? Jag kan ställa in den i diskmaskinen ikväll om du vill".
Om du tycker de skiter i skolan kan du erbjuda dig att hjälpa till med läxan eller föreslå att ni åker på nån jobbmässa. Du kan inspirera och motivera, men inte läxa upp. Det får pappa göra om det behövs
Bra tips från MammuMu där.
Ts, som mammamu skrev, prata med dom som vuxna, mina tonåringar irriterar sig ändlöst på när dom blir behandlade som barn. Dom är utsatta för hormon-bombardemang utan dess like, för vissa märks det mer än andra. Mkt drastiska reaktioner och känslor. Jag gillar tonåringar, dom kan ha tonvis av attityd men är rätt små därunder egentligen, som högljudda valpar. När dom har förtroende för en så får man se hela bilden. Prata med dom om du blir insläppt, visa intresse för deras tankar.
Tonåren är en tuff tid! De ska frigöra sig och bli vuxna. Sen är ju alla som redan är vuxna dumma i huvudet och fattar ingenting. Svårt att komma in som bonusförälder i den fasen. Försök att inte tänka negativt om barnen och att du inte gillar dem. Tankar har en enorm kraft och kan påverka hjärnan. Vill du leva med din sambo många år framöver måste du fortsätta göra så gott du kan för att skapa bra relationer till hans barn. Tonåren är en kort tid, men de finns kvar i hans liv som vuxna med allt det innebär. Högtider, barnbarn, semestrar osv. Lite handfasta tips:
Med tanke på att TS lämnade diskussionen på typ sidan ett, så får man nästan utgå i från att personen mer ville ha medhåll en faktisk input på situationen.