• Dromedar1

    Bör jag skaffa barn med min flickvän?

    Hej! 


    Jag och min flickvän har varit tillsammans i snart två år och bott ihop i ett år. Vi är både i övre 30-årsåldern och vill båda ha barn i livet. 


    Sen vi flyttade ihop har vår vardag innehållit mycket bråk och konflikter. Ofta flera gånger i veckan. Småsaker eller situationer min flickvän stör sig på och som hon blir upprörd över. Hon har ett väldigt temperament medan jag är lugn och ganska konflikträdd. Jag upplever det som att vi inte kan nå till varandra, utan det som hjälper är om jag bekräftar det hon säger, även om jag inte håller med. Jag ger henne dagliga komplimanger och försöker fylla på med den kärleken jag har, men hon säger ofta att jag inte ger henne tillräckligt med kärlek. Detta gör att jag känner mig otillräcklig och ihop med bråken gör det att jag tappat känslorna mer och mer. Och det känner hon av såklart. Under denna period har jag tappat sexlust och attraktion mer och mer och det påverkar allt i en negativ spiral. 
    Hon är väldigt stressad över barnfrågan och vill att vi skaffar omgående, medan jag känner att relationen inte är stabil. Detta resulterar i gråtattacker och utbrott från min flickvän och gör mig väldigt rädd för hur en familjesituation ska se ut i framtiden. Hon har psykisk ohälsa i släkten och svår uppväxt, vilket gör henne skör. Men jag vill känna att det är stabilt och att jag har en stark attraktion. Hon har nu satt ett ultimatum att antingen kör vi på barn, eller går vi skilda vägar. Jag vet inte om det är rätt att chansa när jag känner mig så otrygg, fast att hon i grunden är en jättefin person. Jag är rädd att jag aldrig får familj annars och att detta är min sista chans. Men något i mig gör att jag inte vill ta steget. Hon menar också att hon är så här och att jag borde älska henne, även med hennes temperamentsfulla sidor. Medan jag vill ha en harmoni och känner inte att det känns helt bra. Jag vill bilda en stabil och harmonisk miljö för ett framtida barn och ha en tvåsamhet där man når varandra vid konflikter. Jag funderar på om det är rätt att chansa på att skaffa barn med henne. Om det är som hon säger så beror utbrotten på barnfrågan och hennes ålder. När hon vet att vi har ett barn kommer hon vara harmonisk menar hon för då vet hon att jag kommer vara där och att jag verkligen älskar henne. Jag vet inte hur jag ska se på detta. Jag vill vidare i livet och man vet ju aldrig hur det kommer bli i slutändan. Har ni några tips? Tack på förhand!

  • Svar på tråden Bör jag skaffa barn med min flickvän?
  • Anonym (qwerty)

    Gör slut!
    Ett barn kommer inte lappa ihop ert förhållande, hon kommer inte bli mer stabil eller må psykiskt bättre, och du kommer inte bli mindre konflikträdd. Om ni redan nu har gräl över skitsaker hur tror du det blir när man får 5 tmmar sömn, barnsjukdomar, byta blöjor eller tvätta nedspydda kläder, det ska hämtas  på förskolan och ha med overall och fleecetröja och rätt mössa och skor, det ska letas gosedjur innan läggdags, det ska pottränas och avvänjas från napp, det ska lagas två olika sorters middagar för barn äter inte det ni vill ha... och det är bara om ni har ett normalt barn. Ni kan få ett barn med npf problematik, en sjukdom, eller något annat som kräver enormt mycket av er som vuxna. 

    Lägg inte detta ansvar på ett litet barn att fixa ert förhållande och er trasiga relation.

  • Anonym (Alexandra)
    Dromedar1 skrev 2025-02-15 21:58:39 följande:
    Bör jag skaffa barn med min flickvän?

    Hej! 


    Jag och min flickvän har varit tillsammans i snart två år och bott ihop i ett år. Vi är både i övre 30-årsåldern och vill båda ha barn i livet. 


    Sen vi flyttade ihop har vår vardag innehållit mycket bråk och konflikter. Ofta flera gånger i veckan. Småsaker eller situationer min flickvän stör sig på och som hon blir upprörd över. Hon har ett väldigt temperament medan jag är lugn och ganska konflikträdd. Jag upplever det som att vi inte kan nå till varandra, utan det som hjälper är om jag bekräftar det hon säger, även om jag inte håller med. Jag ger henne dagliga komplimanger och försöker fylla på med den kärleken jag har, men hon säger ofta att jag inte ger henne tillräckligt med kärlek. Detta gör att jag känner mig otillräcklig och ihop med bråken gör det att jag tappat känslorna mer och mer. Och det känner hon av såklart. Under denna period har jag tappat sexlust och attraktion mer och mer och det påverkar allt i en negativ spiral. 
    Hon är väldigt stressad över barnfrågan och vill att vi skaffar omgående, medan jag känner att relationen inte är stabil. Detta resulterar i gråtattacker och utbrott från min flickvän och gör mig väldigt rädd för hur en familjesituation ska se ut i framtiden. Hon har psykisk ohälsa i släkten och svår uppväxt, vilket gör henne skör. Men jag vill känna att det är stabilt och att jag har en stark attraktion. Hon har nu satt ett ultimatum att antingen kör vi på barn, eller går vi skilda vägar. Jag vet inte om det är rätt att chansa när jag känner mig så otrygg, fast att hon i grunden är en jättefin person. Jag är rädd att jag aldrig får familj annars och att detta är min sista chans. Men något i mig gör att jag inte vill ta steget. Hon menar också att hon är så här och att jag borde älska henne, även med hennes temperamentsfulla sidor. Medan jag vill ha en harmoni och känner inte att det känns helt bra. Jag vill bilda en stabil och harmonisk miljö för ett framtida barn och ha en tvåsamhet där man når varandra vid konflikter. Jag funderar på om det är rätt att chansa på att skaffa barn med henne. Om det är som hon säger så beror utbrotten på barnfrågan och hennes ålder. När hon vet att vi har ett barn kommer hon vara harmonisk menar hon för då vet hon att jag kommer vara där och att jag verkligen älskar henne. Jag vet inte hur jag ska se på detta. Jag vill vidare i livet och man vet ju aldrig hur det kommer bli i slutändan. Har ni några tips? Tack på förhand!


    Jag hade inte skaffat barn i den situationen, om du inte är okej med att bli ensamstående inom några år. Barn är ju liksom inte ett plåster som kan lappa ihop en halvdan relation eller skapa balans och förbättra en obefintlig kommunikationsförmåga. Hela hennes personlighet kommer ju inte förändras bara för att hon blir mamma.

    Det är ju bra att ni har nått ett ultimatum. Funkar det inte är det ju bättre att inse det NU än om fyra-fem år. Jag skulle göra slut och fokusera på att hitta någon du kan bilda en stabil familj med istället. För att vara krass, du har mer tid på dig och jag skulle inte kasta mig in i nåt sånt här, för att skynda och skaffa barn för att hon är väldigt stressad.  
  • Anonym (Alexandra)
    Dromedar1 skrev 2025-02-16 20:56:14 följande:

    Hon är inget monster, utan en kvinna med ärr. Men jag vill också ha en stabil och trygg familj.


     


    Hon kan vara hur fin och fantastisk som helst, det tar ju inte bort från de dåliga sidorna, som för mig i alla fall, vore en dealbreaker. Någon måste inte vara fruktansvärd eller ett monster för att man kan inse att relationen inte är bra, och att det inte är den situationen man vill ha barn i. Allt är ju liksom subjektivt och ligger på en skala. 
  • Anonym (Bgg)
    Anonym (Jj) skrev 2025-02-17 11:12:52 följande:
    Det blir inte bra för barnen om en förälder lider av psykisk ohälsa , har själv fått mitt första barn med en man som senare drabbades av psykoser och det påverkar definitivt barnet. Men ?avelsmaterial? och ?stamtavla?? Tankarna går nästan till typ Hitler och rasbiologi och tvångssteriliseringar när man ser på människor på det sättet.

    Älskar man någon och vill ha barn med personen ser man väl inte sin partner på det sättet, som avelsmaterial som ska ha en perfekt stamtavla. Mina yngsta barns pappa är närsynt och har en mamma med diabetes,  jag är också närsynt..  En vän till mig som själv har diabetes har nyss fått sitt första barn och en annan vän som har astma och väldigt högt blodtryck ska få sitt första närsomhelst. Folk med alla möjliga sjukdomar och problem i (själva eller i släkten) skaffar ju barn. Så psykisk ohälsa i släkten är nog oftast inte ett hinder.
    Vad fan har Hitler och rasbiologi och tvångssteriliseringar med det här att göra?

    Det BORDE vara ett hinder, folk borde välja bort partners med psykisk ohälsa eftersom de mentala problemen kommer följa med ungarna dels genom uppväxten med den mentalt instabila mamman och även genom att de ärver gener från den mentalt instabila mamman, det går ju i arv både genom uppväxt och rent genetiskt.

    Man kan inte vara helt perfekt men folk borde vara mer noga vem de skaffar barn med.
  • Lynx123
    Dromedar1 skrev 2025-02-17 09:54:20 följande:

    Nej känslostormarna kommer närsom under månaden. Men kanske som mest intensiv vid ägglossning pga barnfrågan. Då blir det ännu en månad utan att ha blivit gravid.

    Hon har gått i terapi. Men hon menar att hon är sån här och att hon inte kan hjälpa det. Att hon har med sig ärr och sårbarhet sen barndomen. Hon menar också att barnstressen är den starkaste stressen vi kommer uppleva om vi fortsätter. Jag tror inte att hon manipulerar, hon känner så på riktigt. Hon försöker hålla ihop sig.


    Ja det är gråtattacker, men med ångest.  Så stark att jag känner mig så hemsk som partner att jag är med i detta Och bara vill lösa det.

    Nån skrev om medberoende. Och ja, jag kan se det. Men enligt henne är jag medberoende när jag inte ger henne full kärlek och vill skaffa barn med henne och att det är det som är problemet. 

    som jag skrivit tidigare är vi olika, jag är en lugn person som inte har problem med konflikter fast att jag görna undviker sånt. Men när det blir såhär intensivt och ångest/stress-laddat har jag också svårt att ge henne sex. Jag känner ingen lust alls. Och det ser hon också som ett problem som stressar. Kan vi inte ha sex kan vi ju inte heller få barn.
    I sängen känner jag istället en rädsla för att hon skulle bli med barn och att vårt förhållande skulle se ut så här resten av livet. Jag vill känna att vi har stabilitet och har löst konflikter så de inte utvecklas så här. Samtidigt är det just det jag måste, chansa för att det (enligt henne) ska lösa sig. Och det måste jag ge henne nu.
    jag ser ju själv att detta inte är sunt. men jag tror att jag är en del i detta och att jag inte lyckas leda henne på ett lugnt sätt mot ett mål. Hon känner sig istället avvisad. 

    jag tänker ibland att testa kanske vore bra för relationen för att hon kanske känner sig tryggare och att allt faller på plats. Men fortsätter det såhär efteråt kommer jag ångra mig. 


    Du måste ingenting. Det låter verkligen som att hon har lyckats skuldbelägga dig rejält. Skaffa inte barn med den här personen. Det är orättvist mot alla.
  • Core

    Man ska alltid räkna med att ens partners dåliga sidor förstärks efter barn, för att alla blir så mycket mer beroende av varandra. Så en av de viktigaste förutsättningarna för att skaffa barn är att man även älskar och vill leva med sin partners tillkortakommanden. 


    Väldigt få fattar dock det, varför separationer blir betydligt vanligare hela tiden.

  • Dromedar1

    Hon är 37 och jag är 36. 


    Jj skriver om barnstress och jag förstår verkligen er kvinnor i den frågan. Biologiska klockan och viljan att skaffa barn kan göra en personlighetsförändrad och påverka relationer. Jag känner ju också en längtan när jag ser vänner få barn, föräldrar som blir äldre. Livet är nu. För min del är jag helt säker på att jag vill ha barn, den drömmen har jag haft länge och jag tar det inte för givet att det blir verklighet. Jag vill inte heller bli en för gammal pappa. Jag vill verkligen bygga en fin stabil familj i mitt liv. Tanken att börja om i ny relation gör mig matt. Jag har verkligen bestämt mig för att detta är min sista relation. Jag försöker verkligen vända på stenarna för att det ska bli bra. 
    Men jag håller såklart med många av er. Hade någon annan berättat detta för mig hade jag givit samma svar som många av er gör. Däremot tror jag inte att det är sunt att tänka stamtavla. Det är hur relationen funkar som är viktigaste, barnet kommer vara älskat av mig oavsett diagnos eller liknande. Är relationen bra stärker det barnet oavsett vem den lilla individen råkar bli. Sen kan jag hålla med om vilka personer man väljer att ha nära i sitt liv. Men kanske är denna situation väldigt speciell. Min flickvän har som sagt väldigt fina sidor också. Hade vi varit tio år yngre hade det kanske varit en helt annan dynamik?
    Jag tycker att det är viktigt att se det. Att en persons sämsta sidor kan komma fram i stress och sorg och det är viktigt att också inte vara för hård mot någon i den situationen? Även fast det finns gränser för vad man säger såklart!
    Jag tänker såklart att jag vill ge ett möjligt framtida barn de bästa förutsättningarna, likaså för mig själv eftersom jag då också blir en bra pappa.
    Min flickvän har de här egenskaperna, men hon har också många fina sidor och vi har ett jättefin lägenhet och sommarhus, fina vänner, stabila jobb. På så vis kan jag se att det finns trygghet och möjligheter att leva ett bra liv ihop. Men jag ser också att en vardag som denna inte kommer funka dock är det väl så i många relationskriser? Men att jobba med relationen kan skapa mer stabilitet på sikt. många avslutar så lätt relationer när det inte går som på räls. Men samtidigt ser jag att detta är andra djupare komponenter att ta fasta på och som kanske inte går att påverka? 


     

  • Core
    Dromedar1 skrev 2025-02-17 18:11:04 följande:

    Hon är 37 och jag är 36. 


    Jj skriver om barnstress och jag förstår verkligen er kvinnor i den frågan. Biologiska klockan och viljan att skaffa barn kan göra en personlighetsförändrad och påverka relationer. Jag känner ju också en längtan när jag ser vänner få barn, föräldrar som blir äldre. Livet är nu. För min del är jag helt säker på att jag vill ha barn, den drömmen har jag haft länge och jag tar det inte för givet att det blir verklighet. Jag vill inte heller bli en för gammal pappa. Jag vill verkligen bygga en fin stabil familj i mitt liv. Tanken att börja om i ny relation gör mig matt. Jag har verkligen bestämt mig för att detta är min sista relation. Jag försöker verkligen vända på stenarna för att det ska bli bra. 
    Men jag håller såklart med många av er. Hade någon annan berättat detta för mig hade jag givit samma svar som många av er gör. Däremot tror jag inte att det är sunt att tänka stamtavla. Det är hur relationen funkar som är viktigaste, barnet kommer vara älskat av mig oavsett diagnos eller liknande. Är relationen bra stärker det barnet oavsett vem den lilla individen råkar bli. Sen kan jag hålla med om vilka personer man väljer att ha nära i sitt liv. Men kanske är denna situation väldigt speciell. Min flickvän har som sagt väldigt fina sidor också. Hade vi varit tio år yngre hade det kanske varit en helt annan dynamik?
    Jag tycker att det är viktigt att se det. Att en persons sämsta sidor kan komma fram i stress och sorg och det är viktigt att också inte vara för hård mot någon i den situationen? Även fast det finns gränser för vad man säger såklart!
    Jag tänker såklart att jag vill ge ett möjligt framtida barn de bästa förutsättningarna, likaså för mig själv eftersom jag då också blir en bra pappa.
    Min flickvän har de här egenskaperna, men hon har också många fina sidor och vi har ett jättefin lägenhet och sommarhus, fina vänner, stabila jobb. På så vis kan jag se att det finns trygghet och möjligheter att leva ett bra liv ihop. Men jag ser också att en vardag som denna inte kommer funka dock är det väl så i många relationskriser? Men att jobba med relationen kan skapa mer stabilitet på sikt. många avslutar så lätt relationer när det inte går som på räls. Men samtidigt ser jag att detta är andra djupare komponenter att ta fasta på och som kanske inte går att påverka? 


     


    Jag förstår hur du tänker. Men det är mer regel än undantag att vad gäller bilda familj är what you see is what you get, but worse

    Alltså familjebildning är verkligen en prövning utöver allt annat i en relation. Är det inte någorlunda stadigt innan, så är det definitivt inte det i en situation utan sömn, utan egentid, en uppochnervänd rutin, stora beslut om livet som boende, bil och allt som tillkommer. Nästan alla blir sitt jag fast sämre, så det gäller att det inte är för högt tak till det sämsta. Man vet innan när det kommer gå åt helvete när folk får barn, och man har aldrig fel. Hur det är för er kan bara du svara på, men det är ett faktum att ett barn måste välkomnas in i en redan fungerande situation om det ska falla väl ut.

    Läs runt om alla katastrofer här inne, och se mönstret, i princip alla hade kunnat förutse hur sin partner skulle bli, men valde att stoppa huvudet i sanden, och nu sitter man på forum och beklagar sig över vilken idiot man bildat familj med. 


    Missupfatta mig rätt, alla har sina svackor och brister, men man måste stå på common ground även i kriser, och känna en stark enlighet och kärlek sinsemellan även då. Om det ska bli bra då dvs.

  • Anonym (Alexandra)
    Dromedar1 skrev 2025-02-17 18:11:04 följande:

    Hon är 37 och jag är 36. 


    Jj skriver om barnstress och jag förstår verkligen er kvinnor i den frågan. Biologiska klockan och viljan att skaffa barn kan göra en personlighetsförändrad och påverka relationer. Jag känner ju också en längtan när jag ser vänner få barn, föräldrar som blir äldre. Livet är nu. För min del är jag helt säker på att jag vill ha barn, den drömmen har jag haft länge och jag tar det inte för givet att det blir verklighet. Jag vill inte heller bli en för gammal pappa. Jag vill verkligen bygga en fin stabil familj i mitt liv. Tanken att börja om i ny relation gör mig matt. Jag har verkligen bestämt mig för att detta är min sista relation. Jag försöker verkligen vända på stenarna för att det ska bli bra. 
    Men jag håller såklart med många av er. Hade någon annan berättat detta för mig hade jag givit samma svar som många av er gör. Däremot tror jag inte att det är sunt att tänka stamtavla. Det är hur relationen funkar som är viktigaste, barnet kommer vara älskat av mig oavsett diagnos eller liknande. Är relationen bra stärker det barnet oavsett vem den lilla individen råkar bli. Sen kan jag hålla med om vilka personer man väljer att ha nära i sitt liv. Men kanske är denna situation väldigt speciell. Min flickvän har som sagt väldigt fina sidor också. Hade vi varit tio år yngre hade det kanske varit en helt annan dynamik?
    Jag tycker att det är viktigt att se det. Att en persons sämsta sidor kan komma fram i stress och sorg och det är viktigt att också inte vara för hård mot någon i den situationen? Även fast det finns gränser för vad man säger såklart!
    Jag tänker såklart att jag vill ge ett möjligt framtida barn de bästa förutsättningarna, likaså för mig själv eftersom jag då också blir en bra pappa.
    Min flickvän har de här egenskaperna, men hon har också många fina sidor och vi har ett jättefin lägenhet och sommarhus, fina vänner, stabila jobb. På så vis kan jag se att det finns trygghet och möjligheter att leva ett bra liv ihop. Men jag ser också att en vardag som denna inte kommer funka dock är det väl så i många relationskriser? Men att jobba med relationen kan skapa mer stabilitet på sikt. många avslutar så lätt relationer när det inte går som på räls. Men samtidigt ser jag att detta är andra djupare komponenter att ta fasta på och som kanske inte går att påverka?  


    Som jag ser det handlar det ju främst om era åldrar att det kanske inte är värt därför att jobba på det och se vad som händer? Hade ni varit 10 år yngre hade ni ju haft tid och kunnat se hur det utvecklar sig om om ni kan lära er att kommunicera utan gråtattacker från hennes sida. Mitt svar hade i alla fall varit helt annorlunda om ni varit 25-30 år gamla.

    Klart att en diagnos är hela världen heller, huvudsaken där är ju hur personen hanterar den och om personen t.ex. accepterar hjälp eller helt låter diagnosen styra.

    Det är ju en tuff situation och klart att inget val här är enkelt. Men ja, är det konstanta bråk och konflikter nu, som ni verkar ha svårt att hantera, är det ju inget som säger att det inte kommer fortsätta vara så även efter barn. 
  • Anonym (Jonte)

    Lämna och hitta en annan. Du behöver inte stressa. Din biologiska klocka tickar inte på samma sätt. Det där kommer inte sluta väl. 

  • Anonym (Emma)

    Oj oj oj vad jag känner igen mig i ALLT du skriver. 
    Fast jag är tjejen som längtar. 


    jag har dock barn sedan innan men tiden börjar rinna mig ur händerna för att få en till. 
    jag mår helt galet dåligt vid ägglossning, precis som du säger så är det ytterligare en chans som går förbi. Jag gråter på nätterna, är så frustrerad, stressad och arg under hela perioden jag har mitt fertila fönster. så fort ägglossningen är slut så är jag ?snäll? igen och mitt vanliga jag och min längtan är rimlig, inget som tar så stor plats.
    det har gått till en gräns nu när jag överväger att skaffa typ spiral eller annat för att slippa ha ägglossning och bli så här ledsen, det tär så hårt på både mig själv och min relation. Men då blir han utan barn och jag vill verkligen att han ska få uppleva den enorma kärleken som kommer med ett barn. Och jag är väl egoistisk också i att jag vill att det ska vara med mig, för annars kommer han ju säkert komma på senare att han vill ha barn och då lämna mig. det vill jag verkligen inte för han är min största kärlek i livet. 

    vet inte vad jag ska råda dig till men jag tycker så synd om din tjej. Vela inte för länge och stjäl inte hennes sista fertila år om du inte tänker ge henne det hon vill. 


    för min del så måste jag inte ha fler barn egentligen, men jag vill väldigt gärna. Det är dock jobbigt att hoppas och vänta (och må jävligt dåligt), jag vill liksom ha konkreta saker att hålla mig i och inte bara sväva runt i limbo. 

  • Anonym (Mm)
    Dromedar1 skrev 2025-02-16 20:56:14 följande:

    Tack för alla svar, tacksam för detta!

    jag håller såklart med i att rådande situation inte är en bra grund för att skaffa barn just nu och samma saker ni tar upp tänker jag ju också. Hur blir det med hormoner och barn och hela den biten.. Men för att rannsaka mig själv i detta vill jag svara på några frågor några ställt i tråden.

    min flickvän är inte våldsam. Det verbala kan vara att hon säger att jag inte älskar henne tillräckligt, att jag är feg, att jag har kassa praktiska kunskaper för att renovera ett hus, att hon hatar mig (hänt ett par gånger),  att jag förstör hennes liv och tar hennes fertila år. Mycket annat också, men oftast saker som inte har substans så jag märker att det inte handlar om det hon säger även fast det tar på mig.
    Hon ber nästan alltid om ursäkt efteråt, ofta dagen efter.
    när hon är i affekt går det verkligen inte att stoppa. Hon får väldig ångest och gråtattack och låter så att grannarna hör. det kan vara i timmar.  Men hon kan inte hjälpa det, och alla kan vi ha saker som vi behöver jobba med. Hon är inte stolt för sitt beteende och rannsakar sig själv, Men samma mönster återupprepas. Jag har försökt att säja stopp I bestämd ton och även att med kärlek hålla om henne och ge full trygghet verbalt och fysiskt. 

    en annan fråga rörde hushållssysslor och ansvar. Jag upplever det som att det naturligt delas. De perioder när hon anmärkt på att hon en vecka lagat mat än jag så lagar jag mer nästa vecka. Vi hjälps åt och har inget schema. Jag frågar henne om hon tycker det är jämställt och hon säger att det är det.

    jag ger förslag på framtida utflykter och resor, men hon har drivit mer av resmålen i form av planering. Men där har jag också stått för körning och den biten samt förslag på matställen osv, så jag tycker ändå vi delar lika. Jag har också bokat weekends, men kanske att hon gjort något mer om man ska vara nitisk.

    Det jag ställer mig frågande är om jag är för känslig för hennes utbrott? Att jag kanske borde ta än mer ansvar för att möta upp dem, se orsaken bakom - Barnfrågan.
    Att ge ännu mer trygghet, och att hon samtidigt jobbar med sig själv.
    Att vi där kan hitta en stabilitet.
    jag ser också att jag efter utbrotten kanske drar mig tillbaka och det är också något som skapar distans. Även fast jag tydligt visar att jag är där.
    Alternativet är att flytta ut som särbos, men med tanke på hennes ultimatum skulle detta inte funka. 
    Hon är inget monster, utan en kvinna med ärr. Men jag vill också ha en stabil och trygg familj.


     


    Ni kanske kan boka en tid till vårdcentralen om hon inte mår bra. Det kan ju ligga något bakom hennes humörsvängningar. T, ex PMDS, problem med sköldkörteln, utmattning m.m.
  • Anonym (Stina)

    Hon är ju såpass gammal att hennes personlighet och sätt att vara på är redan är format. Man brukar inte ändra sig drastiskt när man är i den åldern. 


    Jag tycker inte att du ska utsätta ett barn för hennes känsloutbrott. Hon kanske beter sig rimligt mot barnet barnet när det är en bebis men när barnet är i trotsåldern eller blir en jobbig tonåring? 


    Man blir så oerhört sårbar när man älskar sitt barn. Det finns inget värre än när barnet inte har det bra. Jag förstår verkligen att du tvekar till att skaffa barn med en kvinna som beter sig så obehärskat och självcentrerat. Risken är ju tyvärr stor att hon kommer skada sitt barn psykiskt genom sina utbrott. Även om hon är snäll och vill väl så blir det följden om hon inte har någon självkontroll när hon mår dåligt. 

  • Anonym (skaffa en stabilare fru)
    Dromedar1 skrev 2025-02-17 18:11:04 följande:

    Hon är 37 och jag är 36. 


    Jj skriver om barnstress och jag förstår verkligen er kvinnor i den frågan. Biologiska klockan och viljan att skaffa barn kan göra en personlighetsförändrad och påverka relationer. Jag känner ju också en längtan när jag ser vänner få barn, föräldrar som blir äldre. Livet är nu. För min del är jag helt säker på att jag vill ha barn, den drömmen har jag haft länge och jag tar det inte för givet att det blir verklighet. Jag vill inte heller bli en för gammal pappa. Jag vill verkligen bygga en fin stabil familj i mitt liv. Tanken att börja om i ny relation gör mig matt. Jag har verkligen bestämt mig för att detta är min sista relation. Jag försöker verkligen vända på stenarna för att det ska bli bra. 
    Men jag håller såklart med många av er. Hade någon annan berättat detta för mig hade jag givit samma svar som många av er gör. Däremot tror jag inte att det är sunt att tänka stamtavla. Det är hur relationen funkar som är viktigaste, barnet kommer vara älskat av mig oavsett diagnos eller liknande. Är relationen bra stärker det barnet oavsett vem den lilla individen råkar bli. Sen kan jag hålla med om vilka personer man väljer att ha nära i sitt liv. Men kanske är denna situation väldigt speciell. Min flickvän har som sagt väldigt fina sidor också. Hade vi varit tio år yngre hade det kanske varit en helt annan dynamik?
    Jag tycker att det är viktigt att se det. Att en persons sämsta sidor kan komma fram i stress och sorg och det är viktigt att också inte vara för hård mot någon i den situationen? Även fast det finns gränser för vad man säger såklart!
    Jag tänker såklart att jag vill ge ett möjligt framtida barn de bästa förutsättningarna, likaså för mig själv eftersom jag då också blir en bra pappa.
    Min flickvän har de här egenskaperna, men hon har också många fina sidor och vi har ett jättefin lägenhet och sommarhus, fina vänner, stabila jobb. På så vis kan jag se att det finns trygghet och möjligheter att leva ett bra liv ihop. Men jag ser också att en vardag som denna inte kommer funka dock är det väl så i många relationskriser? Men att jobba med relationen kan skapa mer stabilitet på sikt. många avslutar så lätt relationer när det inte går som på räls. Men samtidigt ser jag att detta är andra djupare komponenter att ta fasta på och som kanske inte går att påverka? 


     


    Trist läge för er båda detta alltså men kanske mest för henne. Men är hon så pass gammal och inte har fått ordning på sig så kommer hon nog aldrig att få det. Om du inte vill ha barn med henne bör ni göra slut typ för två år sen om hon ska hinna gå i terapi, skaffa en seriös relation som funkar och sen hinna och kunna bli gravid. Jag tror tyvärr att hennes tåg har lämnat perrongen och desperationen du ser är hon som försöker springa ikapp trots att tåget accelererar.

    Du har ca 10 år på dig innan du kan anses vara i gränslandet till för gammal som man. För dig är det inte för sent.

    För att ge er båda och eventuella framtida barn den bästa chansen bör ni göra slut omgående. Tänk också på att hormonerna under själva graviditeten kan förstärka hennes dåliga sidor, osäkerhet, humör mm. Finns risk att ni bryter redan under graviditeten och att du sedan ser fram emot varannan vecka, underhåll och en missad chans att få den stabila och fina kärnfamilj du drömmer om.
  • Anonym (Jj)
    Anonym (Bgg) skrev 2025-02-17 13:41:03 följande:
    Vad fan har Hitler och rasbiologi och tvångssteriliseringar med det här att göra?

    Det BORDE vara ett hinder, folk borde välja bort partners med psykisk ohälsa eftersom de mentala problemen kommer följa med ungarna dels genom uppväxten med den mentalt instabila mamman och även genom att de ärver gener från den mentalt instabila mamman, det går ju i arv både genom uppväxt och rent genetiskt.

    Man kan inte vara helt perfekt men folk borde vara mer noga vem de skaffar barn med.

    Det är inte bra för barnet att mamman är psykiskt instabil nej .. Men ja när du pratar om stamtavla och avelsmaterial, det var ju exakt så de som höll på med tvångssteriliseringar och rasbiologi tänkte. Det är väl inte bra att få ett barn som riskerar att få ärftliga fysiska sjukdomar heller som t.ex diabetes men folk skaffar barn trots att de inte är bra ?avelsmaterial?. Så nej jag tycker inte att man måste undvika att skaffa barn för att man har psykisk sjukdom i släkten. Har man däremot själv psykisk sjukdom borde man verkligen se till att få hjälp med det så att man är stabil innan man eventuellt skaffar barn och i vissa fall undvika att skaffa barn. 


    En del psykiska sjukdomar beror förresten mer på miljö och uppväxt än på gener. 

  • StudierKemi

    Man bör inte skaffa barn i en relation där det är mycket bråk och konflikter. Jag skulle ha föreslagit till henne att ni kan frysa in hennes ägg och betala 1000 kr vardera per år, så att de hålls frysta. Man brukar rekommendera att göra detta när kvinnan är max 37 år, vilket hon är. Det är perfekt. Jag kommer antagligen frysa in några av mina ägg när jag är 37 år och inte känna stress mera. Sedan säger du att om ni inte bråkar på 2 år så är du redo för barn. Men att du inte orkar mera konflikter, på riktigt, och att du menar allvar. Sedan om hon ändå håller på så har hon sina ägg frusna och du kan dra dig ur och bli lycklig på annat håll. Win-win. *thumb upp* Säg det till henne så blir det bra... Så blir hon lugnare... Men var beredd på att om du väljer att "börja om" så kommer en yngre kvinna att kräva mer på den ekonomiska biten av dig, jämfört med en lite äldre kvinna, men det kan bli bra ändå. Lycka till!

  • Anonym (råd)

    Hej!


    Du behöver släppa henne fri och hon behöver släppa dig fri. Du är rädd att hon är tillsammans med dig bara för att ha någon att få barn med. Du är också rädd för att du inte kommer att hitta någon annan att få barn med. Att du inte duger. Du duger visst! Du kan hitta en balanserad kvinna, som älskar dig för den du är och som du kan ha ett jämlikt, stabilt förhållande med. Som kan bli både din bästa vän och din älskade.


    Ditt nuvarande förhållande är inte sunt.


    Du vet det innerst inne, samtidigt som du försvarar det i allt du skriver. Nästan alla som svarat dig, tycker att du ska lämna, att det inte är sunt, men ändå låter det som att du vill stanna kvar.


    Du vet innerst inne att du inte bör försöka få barn med henne. Så vad väntar du på? Släpp varandra fria, så att både du och hon har tid att träffa den personen som är rätt för dig och henne.


    När jag låg på BB med ett av mina barn, så var där en förstföderska som var 42 år. Hon hade väntat på rätt person. (Hon fick en jättefin liten son, som gick på samma gymnasium som den son jag fick.)


    Bryt upp ditt förhållande och ni behöver båda gå och prata med någon. Du behöver stärka din självkänsla och ditt självförtroende. Du mår inte bra av den psykiska misshandel hon utsatt dig för under en så lång tid. Och hon behöver ju hjälp, hon bör må bättre i sig själv innan hon blir mor.


    Sök terapeut, präst, psykolog el. dyl.


    Lycka till!

Svar på tråden Bör jag skaffa barn med min flickvän?