Är jag snål eller rättvis?

Ja, visst. Det skrev du inte i din trådstart att han vill att ni ska lägga ihop hela inkomsten. Trodde att ni skulle dela utgifterna enligt er procentuella förmåga och resten har ni kvar och var sitt håll.

Ni skulle kunna ha en övergångsperiod där du sparar av din lön tills du har fått ihop lika stort sparande som han har, och sen övergår ni till gemensam ekonomi. Eller så fortsätter ni spara i ert enskilda sparande även efter att ni övergått till gemensam ekonomi, och du sparar mer, proportionerligt med er inkomst. 

Jag kan förstå hans tanke att om han har sparat innan ni gifte er, eller kanske ens blev tillsammans, så är det rimligt att han behåller det som sitt. Jag kan också tänka att  har man geme sam ekonomi såblir det oundvikligen så att den som tjänar mest bidrar till den andra. Men det kanske inte blir du som tjänar mest hela livet? Han kanske får ett högavlönat jobb en dag. Eller så blir du sjuk eller arbetslös. 

Det kan bli besvärligt att ha delvis gemensam och delvis delad ekonomi. Vad gör ni tex med kostnader för era enskilda egendomar? Reperationer, underhåll, renovering, skatter och avgifter på tex era respektive sommarstugor. Ska ni gemensamt betala det? 

Om ni ändå är inne på att ha enskilda egendomar för framtiden (arv) och det förflutna (sparat kapital), varför inte även i nutid, dvs ha varsitt konto som enskild egendom där ni får in era löner och varsitt enskilt konto för nytt sparande.

Sen har ni ett gemensamt konto för löpande utgifter och sätter in samma summa var efter lönen kommit, och ett gemensamt sparande för semestrar, buffert etc. Det blir rättvist. 

Det tycker jag är en annan sak- viktigt att man lever på samma villkor i en familj så är någon sjukskriven eller dylikt får den andra täcka upp i den perioden. Där har vi samma bild. Diskussionen vi ha gäller vanliga perioder i livet!

De ska ha gemensam ekonomi 

Så din blivande man vill skydda sina pengar men vill ha tillgång till alla dina pengar.
Du tvekar om du har rätt att stå upp för dig själv.

Dra i handbromsen till detta är löst.

Håller med om det här!

Alltså: Gå med på att sparandet är separat, men behåll era löner separat och ha ett gemensamt konto för löpande utgifter. Där kan ni antingen sätta in 50/50 eller procentuellt, proportionerligt efter era löner. Då drar ni ändå liten nytta av om den andra får en löneförhöjning

Argumentet att "han har ju varit mer sparsam innan" kan ju appliceras på lön också - "hon har ju varit mer mån om att skaffa sig ett välbetalt jobb"...

Han har säkert andra fina egenskaper, men det här kan visa på att han inte ser er som ett team, vilket är ett ganska dåligt synsätt om ni tänker er att dela livet med varandra. Trots att du tjänar mer, är han rädd för att du ska försöka sno hans pengar. Han vill ha ett enskilt sparkapital, men han missunnar dig att bygga upp ett liknande enskilt sparkapital. Missunnsamhet är inte någon bra byggsten för en livslång relation.

Ska ert äktenskap vara du och han mot världen? Eller vill han ha dig mot honom, punkt?

 Huruvida du "subventionerar" något (märkligt ord att använda i något som ska synas vara en relation av vilja och kärlek) beror väl i så fall på hur ni fördelar era löpande kostnader?
Delar ni dem 50/50 så kommer du ha mer kvar än han och kan bygga ditt sparande. Till exempel.

Om du har netto 34 000kr och han 26 000kr och era gemensamma kostnader är 20 000. Då har du 24 000kr kvar och han 16 000kr när ni båda betalat era 10 000kr av det gemensamma.

Jag tänker att det alltid är svårt att råda folk gällande ekonomi och hur man ska lägga upp det, eftersom det ju ändå är så att man behöver ta hänsyn till så mycket.

Jag tycker att det är klokt att innan vigseln faktiskt bolla både med varandra och att prata med andra, utifrån att juridik faktiskt inte är så lätt som man kan inbilla sig.

TS, du och din framtida make har tydligen haft helt olika bilder av hur man bör hantera ekonomin i ett äktenskap, och inte tusan ska du känna dig snål över att du ser att det han föreslår faktiskt blir knepigt.

För det låter ju lite som att han vill bevara obalansen i ert sparande under äktenskapet. Och det låter inte särskilt kärleksfullt och spirande, utan mer roffande och kontrollerande. 

Gemensam ekonomi är inte samma i alla personers äktenskap, utan folk gör ständigt val och beslut som gör ekonomin mer eller mindre komplex.

Jag tänker att ni bör prata om varandras ekonomi innan ni gör ett absolut val och att det är en del i processen. Har man viss enskild egendom så behöver man ju veta vad som gäller, och det låter ju inte riktigt som att ni har koll.

Personligen hade jag inte, i mitt första äktenskap, utifrån att jag alltid velat ha barn skrivit så som din framtida make föreslår. Jag är alldeles för nyfiken vilket lett till att jag under hela livet faktiskt snappat upp hur viktigt det är att bevara förmågan att lämna en relation och bygga upp något nytt. 

Mängder av människor passerade inte så bra ihop som de hoppades, och personligen tycker jag det är viktigt att faktiskt få lov att skydda sig, vilket jag tycker äktenskap utan äktenskapsförord ofta gör.... Om man är "vanliga knegare" utan stora tillgångar.

När man lyckas samla ihop till ett hus, eller när generationer skapat en förmögenhet är det en annan sak. Likaså arv och när livet blivit mer komplicerat med att barn redan existerar....

Jag tycker att du ska prata mer med din blivande om hur han tänker, och också fundera på vilka konsekvenser ditt val får vid barn, skilsmässa, sjukdom och död. Och vilken boendeform ni har och vill ha, vilka värderingar ni har.

Din partners "snålhet" kommer kanske av rädsla och nån bitter bekant som blivit övergiven och lurad. Eller så är han helt enkelt någon som tycker det är okej att roffa åt sig mer än rimligt... 

Det här är det bästa, samt att betala procentuellt utifrån inkomst. 

Oj. Jag ser röda lampor blinka. Han vill behålla sin kaka och äta upp din 

Det känns som att separat ekonomi är det lämpligaste för er. Glöm inte att skriva papper på det. 

Se om ditt eget hus. 

Jag har alltid lite svårt att förstå hur man kan tänka sig att dela sitt liv med någon och ibland till och med få barn med sin partner men man kan absolut inte dela sina pengar för att den ena har mer sparkapital eller högre lön. nu träffade jag min man tidigt, vi fick också barn tidigt och vi hade inte så mycket pengar i början av våra liv tillsammans som två studenter. Men vi hade bestämda tankar och idéer med vad vi ville göra tillsammans och med de pengar vi fick in. Efter studentperioden stod jag för 75 % av insatsen till en bostadsrätt utan att blinka och utan att skriva på papper för att ?skydda? mig. Jag har periodvis tjänat mer men de senaste åren har jag tjänat betydligt betydligt mindre än honom. men allt vi får in är vårt. vi har olika konton vi sparar på för att särskilja vad vi använder pengarna till men i övrigt är man ?fri? att göra vad man vill med allt vi har, så länge vi pratar med varandra. Man är ju inte alltid överens, som när en kajak skulle inhandlas eller när en ny fåtölj flyttade in men man får ge och ta helt enkelt. det jämnar ut sig. så mitt råd till er är egentligen att ni sitter ner och pratar med varandra om vad ni vill och vad era mål och syften är med era inkomster och vad ni vill tillsammans som ett par. 

Det är därför man aldrig gifter sig., eller så hittar man en kvinna som tjänar samma så blir det ingen obalans vid separation.
Jag är tacksam för att jag aldrig gift mig då jag alltid tjänat mycket mer.
Första kvinnan var som en jävla igel på pengar men jag spelade med för min dotters skull. Betalade underhåll i typ 15 åt trots att hon bodde halvtid och ex hade hela barnbidraget. 
Har aldrig fått någon cred för det och nu är det överspelat sedan länge. 
Ex nr 2 med barn trodde hon skulle få underhåll fast sonen skulle bo halvtid. Men det gick jävligt bra att ta hela barnbidraget i 10 år när jag fick köpa skor och vinterjackor.
Kom inte och säg att mammor tänker på sina barn i första hand.
Borde verkligen inte gjort det men kunde ju fan inte lämnat mina barn i sticket.
Särskilt min dotters mamma borde tänka över ett och annat och verkligen skämmas.
Jag är tacksam att jag stått över detta i så många år. Jag ser mig som den vuxne föräldern.

Vi är visserligen sambos, men överens om blandekonomi. Vi sätter i samma belopp på gemensamt konto (plus barnbidrag) och betalar allt gemensamt därifrån inkl sonens utgifter. Tillgångar och överskottet av lönerna är våra egna. Jag är anställd och uppskattar tryggheten i stabil inkomst. Sambon är egenföretagare och får ibland stora klumpsummor och ibland bäldigt magra månader. 

Om ni inte har barn kan det kanske vara idé för er att inte vara gifta, om din tilltänkte man vill skydda sina tillgångar och fu följdaktligen behöver skydda din inkomst (potentiellt sparande för dig)?

Det beror väl på hur mycket mer man tjänar om man kan köpa jackor och skor mm? 

Barnbidraget är ju enkelt att dela, man behöver bara gå in på F-kassans hemsida och fixa det på en minut.

I mitt fall är det jag som tjänar mer. Det är inget problem alls för mig att köpa mer kläder och prylar till vårt barn eftersom jag har mer att röra mig med. Jag ser det som att jag köper kläder till barnet, inte till pappan. Har man varit så dum att man har valt en infantil person som medförälder så får man vara den vuxna - för alltid. Det är ungefär som om ens medförälder skulle avlida. Då får man ta hela ansvaret själv. Likadant är det med mammor/pappor som inte är kapabla att vara föräldrar fullt ut. 

Tycker nog att ni snarare borde landa i hur ni ser på ekonomin framåt främst utifrån era respektive (olika) inkomster, dvs hur avser ni hantera gemensamma, löpande utgifter? Är det 50/50 rakt av, eller någon procentuell fördelning, då ni verkar ha olika nivåer av inkomst...

Sen kan ni landa i individuellt sparande, individuellt slösande och även gemensamt sparande och slösande.

Ser ingen anledning i att ni direkt måste sätta in båda lönerna på ett gemensamt konto. Inte alls faktiskt.

Vidare att jobba med X% i månadspeng från en gemensam pott låter infantilt i mina öron...

Jag kan absolut förstå tanken med att "vad man går in med - går man också ut med" i händelse av en skilsmässa.

Mitt ex klev in med ett stort sparkapital redan när vi blev sambos, och sedan efter XX år gifte oss. Jag avsa mig anspråk på dessa pengar tidigt i vår relation, för jag ansåg att det var hennes pengar. Genom åren som kom så hade jag en högre inkomst en henne. Då levde vi efter devisen "mina pengar är dina pengar och vice versa", och vi tjafsade i princip aldrig om pengar, budget, inköp, sparande etc. Utan vi sörjde för varandra och våra barn och jobbade och slet och sparade och slösade.

Vid skilsmässan så stod jag fast vid mitt löfte, trots att vi aldrig skrev något äktenskapsförord. Jag hade kunnat propsa på 50/50, men ett gott samvete är en god huvudkudde säger de...

Men det skulle vara intressant att veta hur stor är skillnaden i sparkapital, och även inkomst. Så kan man lättare säga buu eller bäää... kan se en risk i att ni kanske tjafsar om småpotatis... om ni ändå har för avsikt att lev i i nöd och lust...