Anonym (Linn) skrev 2025-05-19 11:17:31 följande:
Det är sorgligt att du ska behöva tvingas till något som du inte vill! Det blir ju inget roligt för dig då, bara ansträngning.
På ett sätt kan jag förstå familjen, de vill att du ska göra sociala saker, för man tar sig enklast fram och lever i samhället om man är lite social.
Men om man nu inte är det!
Då får man anstränga sig med att göra de sociala saker som kan vara nödvändiga för ett fungerande liv och andras bild av en själv framöver. Det kan vara nödvändiga saker på jobbet eller privat. Men vilka de viktiga sakerna är får man avgöra från gång till gång.
Jag skulle kunna tänka mig att själva utspringet från skolan är något viktigt socialt, om det inte är så att du är helt isolerad från dina klasskamrater, utan ni ändå pratar då och då.
Om du nu har lite kontakt med dina klasskamrater blir det konstigt om du inte är där och säger hej då, antar jag. Även om just utspringet är ganska rörigt och gapigt.
Champangefrukost verkar onödigt, det är ju inget som skolan ordnar. Kan du inte bara komma till utspringet?
Sen tycker jag att det är dumt av dina föräldrar att envisas med en stor fest när du inte uppskattar det! Bättre att det bara är några få personer som äter något gott ihop. För att fira att du gått igenom gymnasiet! Det är ju det som det hela handlar om.
Av någon anledning verkar din familj förneka din diagnos. Då kanske du inte vet att du, ifall du behöver det, kan ha rätt till råd och stöd enligt lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS). Det kan bl.a vara att ha rätt till stöd till bostad, om du har svårt att klara det på egen hand. Eller samtal med kurator, som kan hlälpa en vidare.
Det går inte att träna bort påfrestningen som vissa sociala aktiviteter innebär för en person med autism.
TS kommer att behöva utsätta sig för nödvändiga sociala aktiviteter i livet, vilket TS redan gör eftersom h*n har gått ut gymnasiet, men det är viktigare att TS lär sig att vara rädd om sig själv så att h*n inte blir utbränd och deprimerad för att h*n tvingar sig till socialt umgänge när det inte behövs.
Jag önskar att den här medvetenheten fanns när jag växte upp och jag blir glad när jag läser att TS står på sig.
TS föräldrar förstör hela upplevelsen för TS med den här stressen som är fullkomligt onödig.
Jag ordnade en mottagning för min son eftersom han tyckte att det var kul men om han hade sagt till mig att han drar från stan om jag ordnar en mottagning så skulle jag självfallet lyssna.
Det är TS dag och det går alldeles utmärkt att fira litet. Släktingar etc. kan skicka en hälsning till TS. Nu blir konsekvensen att TS inte kommer att delta i sin egen student. Det är inte TS som har problem i det här fallet utan föräldrarna.
Jag växte upp med föräldrar som struntade fullkomligt i mina känslor och åsikter, vilket de uttryckligen påpekade för mig. Det tog mig många år och en hel del terapi att förstå att mina känslor räknas och att jag har rätt att stå på mig.
Så jag tänker bara heja TS!
