Att leva tillsammans med en introvert...

Jag vill fråga er, och gärna er introverta, varför ni egentligen är i en relation ( om ni är det?) Ert behov av egentid/reflektion verkar vara så stort. 

Förstå mig rätt, det är ingen värdering eller att extroverta på något sätt skulle vara bättre, nej. Introverta personer har många fördelar jämfört med extroverta, men nu talar jag om relationsbiten. 

Jag lever tillsammans med en introvert kvinna sedan många år. Jag har lärt mig att den sociala tanken bara räcker till en viss mängd. Så i praktiken betyder det att när hon jobbar och kommer hem finns inget mer att ge. Då är hon trött och vill varken prata, umgås utan mest vara ifred och samla energi som hon säger. När hon har en ledig dag är det samma sak, därför att på lediga dagar behöver hon samla energi. Det blir en och annan dag någon gång ibland då det finns energi och tid över till mig. Då ger hon mig i överflöd, av känslor, sex, uppmärkssamhet osv. Men de allra flesta dagar är jag alltså exkluderad hennes liv. Det är så jag som extrovert uppfattar och känner. Jag kan inte tolka det på annat sätt. 

Så vad säger hon om det då ? Att jag ska acceptera henne som hon är, att hon inte kan förändras och att introverta funkar såhär. 

I ärlighetens namn är jag ledsen ofta. Jag känner mig ensam, utanför och exkluderad. Jag känner inte att hon behöver mig, mer än dessa få dagar , kanske tre fyra per månad då hon har en perfekt dag. Annars är man totalt uteslutenfrån hennes liv. Så alternativet att göra slut och försöka hitta någon annan? Det är inte lätt. Man har ett liv ihop, utgifter, det är ekonomi, känslor osv. Vi har varit ihop länge som sagt. 

Jag ösnkar gärna svar av introverta. Jag förstår att alla är olika och som jag skrev i början är det ingen fråga om värdering, men varför är man i en relation om man har så stort behov av ensam tid? Det förstår jag inte. Det måste vara skönare då att som introvert leva själv och slippa tjat och krav. De få dagar man orkar vara social gå ut på någon klubb och hitta någon eller ha en särbo. 

AL

Jag är singel av just den anledningen. Jag orkar inte ta ut mig fullständigt socialt för att vara någon till lags eller vara någon annans ständiga besvikelse. 

Det jag inte förstår är varför du är med henne när du menar att hennes fina egenskaper inte är tillräckliga för dig. 

Jag var helt öppen med mitt senaste ex om hur jag är som person för att han skulle få en chans att tacka nej. Han kommenterade till och med själv att jag är som en öppen bok. 

Ändå försökte han förändra mig och ville att jag skulle följa med på diverse tillställningar, vilket jag gjorde fast jag var tvungen att vila hela dagen efter. 

Jag lämnade honom till slut för när jag sa ifrån blev han sur och besviken. Jag har kämpat ett helt liv med att vara mer extrovert för att inte göra andra besvikna eller sårade, trots att jag förklarar gång på gång att det handlar om mig. Jag orkar inte mer nu. 

Jag är också lojal. djup, ärlig och en klippa när det stormar. Det säger mina vänner, som accepterar mig som jag är, ofta till mig. Jag är någon man kan lita på, som finns där när de behöver mig och som går genom eld och vatten för mina närmaste. 

Jag har så mycket kärlek och omtanke att ge men det verkar inte spela någon roll om man inte klarar att leva upp till de sociala normerna. 

Du måste ju ha förstått att hon är så här redan i början eller tänkte du också att du skulle förändra henne? 

Jag kan verkligen relatera till hur du beskriver din sambo, jag är precis som henne. Jag och min sambo har varit sambos i 12 år nu. Det är, och har varit 12 kämpiga år pga av att jag har så minimal social kvot. Efter jobbet orkar jag inget mer, måste isolera mig för att kunna få ny energi. Jag har bett min sambo om ursäkt många gånger att jag är sån här.. bett om ursäkt för att jag ändå vill att mitt liv ska innehålla samboskap och djup, givande kärlek. Trots att jag inte orkar med det den största delen av tiden.

Men min sambo är väldigt förstående. Han värdesätter verkligen den kärlek jag ändå har att ge. Liksom kvalitet istället för kvantitet. Innan jag träffade honom så var han tillsammans och sambo med en annan tjej i många år. Den tjejen hade hur mycket social kapacitet som helst och dom hittade på aktiviteter tillsammans hela tiden, varje helg och även på vardagarna. Men enligt min sambo så dog kärleken i den relationen pga att det inte fanns något djup. Han kunde liksom inte komma henne riktigt nära känslomässigt. Hon hade inte den förmågan.

Så bara för att man har en partner som är supersocial och som man kan hitta på en massa aktiviteter med jämnt och ständigt, så betyder inte det att den relationen är bättre. 

Jag vill fråga er, och gärna er introverta, varför ni egentligen är i en relation ( om ni är det?) Ert behov av egentid/reflektion verkar vara så stort. 

Förstå mig rätt, det är ingen värdering eller att extroverta på något sätt skulle vara bättre, nej. Introverta personer har många fördelar jämfört med extroverta, men nu talar jag om relationsbiten. 

Jag lever tillsammans med en introvert kvinna sedan många år. Jag har lärt mig att den sociala tanken bara räcker till en viss mängd. Så i praktiken betyder det att när hon jobbar och kommer hem finns inget mer att ge. Då är hon trött och vill varken prata, umgås utan mest vara ifred och samla energi som hon säger. När hon har en ledig dag är det samma sak, därför att på lediga dagar behöver hon samla energi. Det blir en och annan dag någon gång ibland då det finns energi och tid över till mig. Då ger hon mig i överflöd, av känslor, sex, uppmärkssamhet osv. Men de allra flesta dagar är jag alltså exkluderad hennes liv. Det är så jag som extrovert uppfattar och känner. Jag kan inte tolka det på annat sätt. 

Så vad säger hon om det då ? Att jag ska acceptera henne som hon är, att hon inte kan förändras och att introverta funkar såhär. 

I ärlighetens namn är jag ledsen ofta. Jag känner mig ensam, utanför och exkluderad. Jag känner inte att hon behöver mig, mer än dessa få dagar , kanske tre fyra per månad då hon har en perfekt dag. Annars är man totalt uteslutenfrån hennes liv. Så alternativet att göra slut och försöka hitta någon annan? Det är inte lätt. Man har ett liv ihop, utgifter, det är ekonomi, känslor osv. Vi har varit ihop länge som sagt. 

Jag ösnkar gärna svar av introverta. Jag förstår att alla är olika och som jag skrev i början är det ingen fråga om värdering, men varför är man i en relation om man har så stort behov av ensam tid? Det förstår jag inte. Det måste vara skönare då att som introvert leva själv och slippa tjat och krav. De få dagar man orkar vara social gå ut på någon klubb och hitta någon eller ha en särbo. 

AL