Utanför?

Hjälp henne att reflektera över olika situationer och att förstå hur olika saker kan uppfattas olika. Vissa människor har svårare än andra att läsa och förstå social interaktion, både vad man själv skickar för signaler och hur man själv uppfattar andras sociala kommunikation.

Har hon något fritidsintresse - fotboll, karate, hästar, dans etc?

Ja. Hon har två aktiviteter, en tillsammans med en grupp tjejer från klassen och en som är helt fristående där hon träffar andra tjejer i sin ålder. 

Där brukar ofta vara en utmärkt plats att börja bygga relationer eftersom de ofta utgår från att det finns ett gemensamt intresse.

Jag funderar på just det här att hon ibland drar sig tillbaka vilket ju kan signalera till andra att hon inte vill ses. Hon måste ju få göra det som är rätt för henne. Men hur för jag fram det utan att skuldbelägga henne?

"Alla andra men inte jag" är ett vanligt tankemönster hos smådeppiga barn, och kanske i synnerhet i tonåren när man är så beroende av vänskapsrelationer.

Fråga henne om det verkligen gäller alla. Gå igenom klasslistan, fråga för varje person. Hon kommer garanterat att oftast svara "jag vet inte". Och inser kanske själv att hon kanske inte är ensam om den där känslan av att vara världens största UFO.

Erbjud henne att vara mer med föräldrar och syskon. Det kan ge henne energi att ta egna initiativ...

Vi hade problem med vår yngsta. När hon började gymnasiet, helt ny skola och ingen som hon kände, blev hon ofta ensam. Hon var rädd för att ta iniativ och så inte själv vilka signaler hon sände ut.

T ex vid lunch. Hon satt ofta ensam. Fanns bara två sätt för att hon skulle sitta tillsammans med klasskamraterna, någon bjöd in henne aktivt, någon satte sig vid henne.

Vad som ofta hände var att hon kom in med sin bricka. Såg att några klasskompisar satt vid ett brod med lediga platser. Då kunde hon inte sätta sig där om inget aktivt bjöd in henne. Istället gick hon och satte sig själv. Hon förstod inte vilken signal hon sände ut att hon själv valde att inte sitta med sina klasskompisar.

Det är lite samma här. Vill inte fråga om någon vill hänga för det kan bli nej. Inte höra av sig ?för ofta? etc etc. Så lite det här av att skapa delar av sitt eget elände. Nu menar jag inte att hon ska jaga folk men om man vill ses måste man ju höra av sig. Sen förstår jag mycket väl att man gärna vill att andra också frågar så man inte känner sig som en stalker eller ett påhäng

Har en 12 åring med samma problem. Hon är gärna själv hemma också och återhämtar sig men haft svårt att få någon riktigt nära kompis sen bästisen tyvärr flyttade till annan ort. Hon är inte alls sig själv med andra märker jag.
Jag tröstar mig lite med att hennes äldre bror inte heller var super social i den åldern men är det nu några år senare. 

En sak som kan underlätta är att ni är tydliga med att det är ok att hänga med någon kompis direkt efter skolan och att hon gärna få ta med kompisar hem.

Det gör vi. Mycket och ofta. Trots det frågar hon om lov varje gång 😳

Känner igen det från en kompis dotter. Vet att de pratade mycket med henne om att det kan vara värt att följa med på grejer man kanske inte alltid är jättesugen på, just för att behålla kontakten och vänskapen. 

Lite så så jag också till henne betr hennes kompis som enligt min dotter skryter. Tjejen ifråga ÄR jätteduktig på en viss sport och har all anledning att vara stolt för det. Uppfattar man att hon skryter men gillar henne i övrigt så får man kanske stå ut. Man har ju oftast också själv sidor som kanske inte alltid uppskattas 100% av andra. Däremot har hon ju en tjej i klassen som kan vara utstuderat elak ibland och då får man ju välja bort henne. Men lite det där med att köpa att göra saker som man inte tycker är superkul eller att acceptera någon som man tycker har vissa brister för att få hänga med i sammanhang som på det hela taget är kul och positivt

Ja, precis så. 

Nu är jag en sån som folk blir arga på, men jag känner igen det du skriver om din dotter från både min egen och kompisens dotter. Båda våra tjejer har adhd/add. För min finns också misstanke om autism. Det betyder så klart inte att ditt barn automstiskt också har det. Jag skriver det bara för att jag vet att flickors adhd ofta missas eftersom de mer sällan är utagerande tex. Flickors adhd ser ofta annorlunda ut än pojkars (inte alltid!) och man behöver ibland läsa specifikt om flickor med diagnosen för att känna igen det. 

Våra tjejer har även svårt för förändringar och har svårt att komma igång med saker de inte känner sig motiverade till. Belöning behöver komma snabbt för att de ska känna motivation. De kan också snöa in på saker, tex rita, dansa eller lyssna på en massa k-pop. Såna perioder har ju de flesta barn, men för våra blir det liksom mer intensivt (och de blir ibland väldigt duktiga på det). 

Min dotter har också större behov än andra att vara ensam, glömde jag skriva. 

Men alltså, drag som hör samman med adhd har vi alla mer eller mindre. Att man har ett sånt drag betyder inte automatiskt att man skulle kunna få diagnosen. Vill bara skriva det innan stenarna börjat hagla över mig. 

Hur som helst pratar vi med vår dotter om att hon är annorlunda än de flesta andra på den här punkten och att det är helt ok men hon behöver vara medveten om hur de flesta andra fungerar så att hon inte behandlar andra som hon själv skulle vilja bli behandlad. För då uppfattas hon som konstig. Och så att hon ska förstå varför de andra tjejerna i klassen gör som de gör. 

Definitivt en viktig aspekt som kan vara bra att ha med sig ifall man inte redan visste det. 

Kanske behövs minst lika stöttning och förståelse, och inte bara gå direkt på ?lösningar? i vad hon borde ändra på. 

Tack för inlägget och jag blir inte det minsta uppretad 🙂. Min dotter visar inga tecken på ADHD så just det funderar jag inte på. Jag tror att jag behöver stötta henne i hennes upplevelse och utöver det eventuellt diskutera om hon eventuellt behöver fundera på de signaler hon själv sänder ut. För egen del måste jag lära mig att hantera mina egna känslor i detta sammanhanget, jag vill ju så hjärtans gärna att hon ska ha det umgänge hon vill ha, men jag behöver låta bli att gå in i lösningsmode 🙂

Jag håller helt med dig. Jag vill henne s å väl och vill hjälpa till men jag ska jobba på att hålla tyst med mina lösningar och stötta henne i stunden. 

Ja, precis som det så ofta blir i föräldraskapet. För självklart vill vi lösa barnens problem!