Lämnad utan förvarning

Drama queen much? 

Min farsa checkade ut utan förvarning och flyttade 30 mil bort när jag var 5 år gammal men jag tog inte livet av mig ett dugg.

Min första killes föräldrar skilde sig när han var 17 och jag tyckte han var en tönt som grät över det. De skulle båda bo kvar i samma område, de var knappt ens osams och han hade max fem minuter mellan dem med cykel och kunde bo var han ville.

Medelklassveklingar...

Tja, som femåring lär man sig vad som är normalt och inte. När man är 17 är normaliteten i stort sett fastställd.

Tack för exemplet!

Du ser. Du börjar rannsaka dig själv. Det kanske trots allt inte kom out of the blue. Det här är hennes sätt att försöka kommunicera eftersom hon alltid blir verbalt överkörd. Dvs även mentalt överkörd. Fundera på hur det påverkar henne. Tror du inte hon är förtvivlad över obalansen? Flrminsjad till den grad att hon väljer att dra iväg. 

Tack för det underbara verklighetsbaserade exemplet på hur starka upplevelser i barndomen kan få utvecklingen att stanna upp. Det är ungefär runt 4-5 års ålder som barn börjar utveckla förmågan till mentalisering och kunna ta andras perspektiv och uppenbarligen stannade det av innan den utvecklades där.

Ja, det har jag ju redan sagt, just det.

Jag läser dina svaar sedan jag skrev sist och jag kan väl tycka att själreflektion är nyttigt för har ni gemensamma barn måste ni ju ändå fortsätta ha samarbete och då är det viktigt att det funkar så ni inte fuckar upp kommunikationen även i fortsättningen....

Och apropå hennes pussar och kramar så var verkligen på din vakt så ni inte hamnar i ett berömt situationship med hit och dit-sex och oklar relationsstatus...   slut betyder slut..  

Jo, och där nånstans är det lätt att man tar sin partners rätt till sin egen åsikt, man gör ett utlägg över hur jag känner, och hon känner.

Men du har en sund nyanserad inställning, du ser din del i problemet, vilket är rätt ovanligt idag.

Ja, precis. Det gör ju det. 
Det är så otroligt svårt och smärtsamt att längta efter en annan människa och samtidigt behöva sätta gränser. Jag vill ju inte sätta gränser för just henne... eftersom jag vill att hon skall få vara fri i sin tanke och sitt uttryck, att inte jag skall säga annat...

Hjärtat går sönder.

Det här är tänkvärt, har kommit ur en relation med en liknande person, dock istället mycket verbal och analytisk men som även tystnade taktiskt. Såg inte mönstret först men det visade sig tydligt efter en tid. Så ja, manipulation förekommer vilket kan vara svårt att se när det verkar vara en sympatisk och välutvecklad person. 

Bara så att du tar med det i beräkningen TS, jag vet att det är lätt att ta på sig ansvaret när det är någon man har starka känslor för. Känslorna kommer att avta och det kommer att bli lättare att se än det är nu.

Du ska sätta gränser för DIN skull och för BARNENS skull.  
Barnen kommer fara illa av att hon hattar hit och dit med dig . 
DU kommer fara illa av samma anledning. 

DET är oerhört respektlöst och är INTE kärlek utan ren manipulation. 

Du pratar om att tta gränser. Lät du henne sätta gräns gentemot dig? Sket du fullständigt i dem eller fick hon inte ens chansen. 

Jag tror ni skulle behöva ha hjälp utifrån som kan se till att båda får komma till tals. Att även du får lyssna och förstå vad hon säger. Hur kuvad är den stackaren eg? 

Trir du inte barnet redan farit illa. Inte nu när hon tagit sitt pick och pack. Någonstans kommer de att förstå. Arga är de alltid vid varje förändring. Tänk också på att ilska ofta är en sekundär känsla. Annat ligger bakom. 

Nu var de gränser jag pratade om att lämna och sedan komma tillbaka, lämna igen osv

Nej, jag kan nog inte säga att jag struntade i när hon uttryckte någonting. Däremot kan jag verkligen inte påstå att jag alltid varit en bra lyssnare, pga vardagsstress, distraktion och ibland ren lathet.

Vi har suttit i många samtal där jag bett att hon skall säga vad som kan bli bättre, om det är någonting som borde vara annorlunda. Frågat om hon känner sig lycklig Men hon säger nu att hon inte kunde uttrycka åsikter eftersom hon inte upplevde sig ha några åsikter, och inte visste vad hon tyckte.

Och barnen har inte varit illa, enligt dem själva. Vi har nu haft familjeråd där både min examen och min sambo var med, samt alla barn och de större barnens sambos.
Ingen har upplevt någonting, varesig bråk, övergrepp, varningssignaler eller annat. Inte heller förtryck. Min exman och jag var tillsammans i ca 15 år. 
Övriga familjen har ganska lätt för att uttrycka sig, och är ganska ordentligt raka, framförallt barnen. Finns inte en chans att de skulle släppa igenom ett oacceptabelt beteende hos någon av sina föräldrar. De är mina bästa kritiker, och har ställt oss alla mot väggen ett par gånger i olika frågor.

Barnen är i övre tonåren resp vuxna, de är alltså inte jättesmå. Kan uttrycka sig väl och klarar även att tänka kritiskt kring sin uppväxt. 
De vet att vi betalar deras terapitimmar om de skulle känna att de behövde terapi pga uppväxten (stående familjeskämt)

Min exsambo har dessutom idag förklarat utförligt för alla varför allt det här hände. Vi känner oss ganska landade hela familjen, och vi kommer att fortsätta att vara familj framöver inkl min exsambo (men utan förhållandet just nu iaf). Jag tror alltså att vi kan lösa att ha en fin vänskap framöver, och det är kanske bra med separationen i slutändan.

Tack för fint svar! Låter himla bra det där. Riktigt bra jobbat. Med den inställningen kommer det att komma till konsensus. Klart det gör ont i er båda samt flera nära. Det är ju ett slags sorgearbete ni ska igenom nu. Känslor av misslyckanden och allt det där. Tro på er ja. 

Oftast har man gått o tänkt på det en längre tid. Man börjar kolla lägenhet/ hus. Men ja en chock för dig o otroligt hemskt. Själv försvann han. ( Han dog) Så efter 17 år satt man singel o med 3 barn. Det va ett helvete för mig. Men nu är det 14 år sen. Men önskar dig allt gott. Det kommer bli bättre även fast man inte tror det. 

Ja precis, men det hon gick och tänkte på en längre tid var hur hon skulle hitta sitt vilsna jag, vad hon vill göra, vart hon vill höra. Hon är en väldigt fri själ.
Hon planerade egentligen inte alls att separera vilket jag förstår låter märkligt

En viktig poäng nu i vidare skede om du har känslor kvar eller ni båda har - är att verkligen INTE börja dejta igen . Ha den respekten mot varandra att sätt den gränsen.
Anledningen till att ni separerade finns färsk mellan er och är ett öppet sår och den kommer inte försvinna bara för att ni hamnar i nåt bubbligt rus av att kunna prata med varandra.  Det är så lätt hänt att man tar det för en nytändning och så går det ett tag men så kraschar ni båda istället och står med krossade hjärtan båda två för att allt blev samma sak ännu en gång och denna gång mycket värre....
Man kan ångra sig så mycket man vill men det innebär inte att hon plötsligt vet vad hon vill och plötsligt kan förmedla känslor och kommunicera ..  eller hur? 
Var rädd om er och hamna inte i ett manipulativ läge där ni lurar varandra...

Klokt skrivet. Och jag vet. Det är bara så otroligt svårt att säga nej till en människa man verkligen tycker om och vill ha.

Kloka ord.

Krasst sett... känslor är ingen ursäkt för att bete sig som ett arsle .... 

En sund relation HAR gränssättning och man vill varandras bästa.  En sådan relation har ni på många sätt inte haft överhuvudtaget. 
Du har börjat fatta det nu så förstör inte den insikten nu.  För då sviker du henne igen och även dig själv.