Hemmasittande barn, Hur??

TS, Om du istället för barn och hemmasittare säger vuxna och sjukskrivningar pga psykisk ohälsa, vad får du för tankar då?

Ja. Läroplanen vi har nu ställer krav som inte ställdes tidigare och det är saker som barn med npf ofta inte klarar.

Förr tror jag också att en del barn med autism och/eller adhd som låg i nedre spannet av normalbegåvning hamnade i det som då hette särskola (idag anpassad grundskola). Det fanns ju nackdelar med det också, men många av dem slapp kanske i alla fall krossad självkänsla och ångest (med ätstörningar, självskador mm som följd). Idag måste du ha intellektuell funktionsnedsättning för att få gå anpassad grundskola. Men något alternativ för barn med npf finns inte annat än om det finns friskolor med den inriktningen. Men de är ovanliga och har lååånga köer. 

När jag gick i skolan var vi 30-32 barn i salen och en lärare och det var knäpptyst nästan hela tiden.

Idag kan inte skolan ens på tre vuxna få 20 ungar att hålla käften så läraren kan undervisa.

Jag var en högpresterande elev rakt igenom men jag hade inte klarat av den ljudmiljön som är i skolan idag. Troligen hade jag fått en knäpp och försökt döda någon av ren irritation eftersom jag är ljudkänslig.

Min gissning är att detta till viss del beror på att flera av de barn som går i vanlig skola nu hade fått gå i särskola eller OBS-klass för några decennier sedan. Idag tvingas de barnen in i en undervisningsform de inte klarar av. Vissa reagerar genom att springa runt, prata, ropa, kanske bli arga. Andra genom att krympa ihop och bli tysta och ångestfyllda. Båda grupperna riskerar att till sist falla ihop och inte längre orka att gå till skolan. De har ju samma grundproblem - vuxna kräver betydligt mer av dem än de kan hantera. 

Det här är på pricken hur det kan vara.

Skolan i Sverige får inte ha någon typ av hemundervisning, utöver under en kortare övergångsperiod, när det ingår i en plan för ökad skolnärvaro. Så att skolorna är snåla med detta beror delvis på resursbrist, men också på att de inte får göra det en längre tid. 

Sedan borde man kunna anpassa skolan på olika vis, så att det blir lättare för de här barnen att vistas där. Många får ju ångest i den vanliga skolmiljön och klarar t.ex.inte av det sociala i en stor grupp. Kan ibte arbeta med de självständiga uppgifter som är vanliga även i låga åldrar. De ska kunna lägga upp arbetet och planera det själva. Somliga blir hyperstressade av alla intryck.

Men oftast falker det på brist på resurser och ibland även  på att skolan inte vill anpassa. 

Det här minns jag att jag reagerade på när mitt äldsta barn börjat skolan och jag besökte klassrummet för första gången. Det stod som en av klassrumsreglerna att om man inte vet vad man ska göra ska man fråga bänkgrannen. Uppmuntrar läraren till samtal mellan barnen under lektionstid på det viset är det ju självklart att det blir stimmigt i klassrummet.

Även att de saknar kunskap. Vanliga lärare sätts att hantera barn med rätt svåra funktionsnedsättningar och de har generellt inte utbildning för det. Vissa skolor saknar dessutom specialpedagog. Mitt barns skola vägrar ta in specialpedagogen i arbetet kring mitt barn av väldigt oklara själv. Förmodligen resursbrist. 

Samma för mig. Vi var 30 i klassen på lågstadiet och en lärare höll ordning på oss.Men vi hade fått uppfostran hemifrån. 

Mina gamla lärare säger att problemen började när majoriteten barn kom från dagis och inte varit hemma med mamma till skolan började. Det var väl barnen födda 75 och senare ungefär tror jag, när majoriteten gick på dagis. 

För mitt barn handlade det om en allvarlig depression och självskada som förstärktes av en svår situation i klassen och på skolan i stort. Så vi kände inte att vi kunde tvinga barnet till skolan om det skulle resultera i tex självmordsförsök. 

Vi hade hela tiden en dialog med skolan och vården, så därför kom ingen polis och hämtade barnet. hen var borta större delen av åttan. Under nian började hen återgå sakta till skolan, men var bara dör några timmar och gjorde skolarbete på distans. Fick till slut betyg nog att söka till gymnasiet.

Under tiden jobbade vi med det psykiska måendet, både med vården och hemma.

Gymnasiet gick mycket bättre, lite svårt första terminen, hen var nog rädd att det skulle bli lika illa som i högstadiet. Men det gick allt bättre och hen går nu i tvåan och mår bra. 

Såsom skolan ser ut idag är det konstigt att inte fler ungdomar mår dåligt. Och om man sen lägger på belastningen med samhället i stort, sociala medier osv. 

Vi valde vårt barns liv och hälsa framför skolplikten, hade aldrig kunna välja annorlunda. Men om skolan hade varit mer rimlig hade vi inte behövt göra ett sånt val. 

Nej, det handlar inte om uppfostran. 

Ljudnivån handlar (bl.a.) om att skolan i sin läroplan skapar ett konstant ljud i klassrummet (för barn som är känsliga för ljud så spelar det ingen roll om ljudet kommer från att man samarbetar kring en arbetsuppgift eller om man sitter och pratar "fritidssnack"). Det i sin tur gör att de intryckskänsliga barnen med adhd får kortslutning i hjärnan och reagerar med att bli utåtagerandet. Vilket leder till att man ser barnen med adhd som problemet när det egentligen handlar om att det är läroplanen som inte ger dom en chans. 

Håller med om mycket som skrivits i tråden, men jag tror också att en del skolfrånvaro beror på att hemmet har blivit mycket mer lockande med ständig tillgång till stimulans, på ett HELT annat sätt än när jag var liten på 80- och 90-talet. Det är nog många faktorer som samspelar och påverkar varandra.

Jag tror också att föräldrar/vuxna idag lyssnar på barn och tar in barns känslor och situation i beaktan på ett annat sätt. Om jag varit i mitt barns situation under skoltiden (70-80-tal) så hade mina föräldrar bara sagt att jag skulle sluta gnälla och gå till skolan och inte besvära dem med mina futtiga bekymmer.

På gott och ont kanske, idag kanske man tar alltför stor vikt vid barns mående, medan man förr kanske la lite för lite. 

Med all respekt men vi får inte heller glömma den stora del hemmasittande barn pga dysfunktionellt hem med icke fungerande föräldrar .. missbruk av olika slag , våld, och diverse NPF-diagnoser  hos dom vuxna etc etc.. vilket gör det omöjligt för ett barn att få struktur och ordning på sin dag och nånstans tidigt längs vägen ger upp och slutar komma till skolan och kanske mest bara dräller omkring både hemma och på stan. 
Barn som far illa på olika sätt och tidigt sätts i LVU eller SoL och får långa långa perioder av hemmasittande och skolavbrott . 
Det finns minst ett barn i varje klass som liksom aldrig ens får chansen till ett drägligt liv..  

Av de hemmasittare jag stött på så finns det inte ett enda barn som har "tillåtits vara hemma". Utan man är på barnet oerhört hårt om att man måste gå till skolan, man är stamkund hos sjukvården för att undersöka magproblem, huvudvärk mm (som inte är påhittade utan riktiga fysiska problem fast de uppstår från stress och ångest i skolmiljön). Efter att man inte längre kan förmå barnet att gå till skolan med ord om att man inte kan stanna hemma om man inte har feber eller kräks utan måste gå ändå, att det är skolplikt mm så bär man barnet till bilen och tvingar in det i skolan rent fysiskt. 

Det där att man faktiskt börjar lyssna på barnet och tillåter det att vara hemma, det är något som alla jag känner utom en gjort för sent. För mig var det när barnet svimmade på väg till skolan som jag insåg att börja ifrågasätta det vettiga i att inte lyssna på barnet och tvinga det till skolan.

Och den enda jag känner som inte tvingat lika länge utan kunnat lyssna snabbare identifierade problematiken snabbare än vad man som "vanlig" förälder gör då den personen faktiskt jobbar med barn i skolan som har just de här problemen. Hon hade också sitt barn hos läkaren och undersökte om det kanske var födoämnesallergier som orsakade diarreer som var så kraftiga att barnet inte kunde gå i skolan, så det var ju inte så att hon heller kunde komma på det supersnabbt att det var skolan som var problemet. Men tack vare att hon ändå var hyfsat snabb med att sluta tvinga barnet till skolan så hann barnet inte gå in i väggen och hade en relativt kort resa tillbaka till skolan. 

Tror jag också. Finns ju många vuxna idag som fortfarande lider av det de utsattes för i skolan. Idag tar vi ungas mående på allvar på ett annat sätt. Jag ser helst att mitt barn tar sig genom tonåren utan ätstörning, självskador och krossad självkänsla. Skolgång kan man ta igen sen men en uppväxt förstörd av tex psykisk ohälsa och ickefungerande social utveckling kan förstöra väldigt mycket mer på lång sikt. Jag tror att medvetenheten om det har ökat. 

Håller helt med dig, jag bara reflekterade lite över olika orsaker till hur det blir. 

Jag tycker absolut att man ska lyssna på barn och ta deras mående på allvar. Och det uppfattar jag att många gör idag.

Men argumentet att förr fanns inte detta, så tror jag att det kanske visst gjorde det, men ingen lyssnade eller ville anpassa. 

Och det är ju alltid lättare att komma utifrån och påstå en massa eller tro en massa om hur man hade gjort. Men när man står mitt i situationen själv, det är först då man förstår vad det faktiskt innebär. 

Och utifrån mitt barn och vår situation så har vi försökt hitta en balans mellan att värna måendet genom att få vara hemma, men också pusha lagom för att komma tillbaka och kunna gå vidare med livet. Svår balansgång och man måste kanske omvärdera ofta för att det ska bli rätt. 

Och precis som nån annan i tråden sa: vuxen + sjukskriven, då låter det annorlunda än ung + hemma från skolan. Skulle man ens kalla en vuxen sjukskriven person hemmasittare? Eller om man är frånvarande från skolan pga cancer, är man hemmasittare då?