GAD

Ja acceptans hjälper. Att andas sig igenom attacken, ha sin andning som ankare även om andningen råkar vara konstig.

Att inse att ångest i sig inte är farligt, att den inte kommer att bara bli värre, utan den kommer istället att gå upp till en extremt obehaglig nivå och sedan ligga där och bråka en tid, för att sedan gå ner igen.

Jag brukade tänka att kroppen är så stressad att den börjar "skena", som hästar kan göra när de blir skrämda av något och bara rusar rakt fram kilometervis innan de lugnar sig. 

Testa hyonosterapi. 

Kolla upp din hemförsäkring, det kan finnas ersättning för trauma där som kan gälla. 

Du kan också kolla på denna, det kan hjälpa dig, den finns i två varianter, en där de sjunger tillsammans med tidigare barnsoldater som blivit hjälpta av detta och en där man bara gör tappingen. 

Min tonårsdotter har gad efter traumareaktion (men inte ptsd). Det har varit förfärligt kämpigt och vi hade några hemska år innan hon till sist vågade prova ssri. Hon fick kbt och emdr innan dess, men enligt psykologerna var hon för ångestfylld för att klara av att göra övningarna. Så det hjälpte inte. De sa att när man har så stark ångest kan det behövas ssri för att man ska klara att genomföra terapin. 

Nu, när vi fått in en fungerande medicinering, ska de snart börja med kbt igen. 

Det är så olika hur man reagerar på ssri och man vet inte hur det blir innan man provat. Min dotter fick muntorrhet i början och lite huvudvärk. Men det gick över efter ett par veckor. Hon har en bra bit kvar för att tex. klara skolgången, men ssri har på flera sätt gett henne livet tillbaka. 

En del här skriver att du har ptsd, men för att få den diagnosen ska man uppfylla vissa kriterier, som tex att återuppleva traumat. Har man inte de specifika symptomen är det inte ptsd, trots att ens tillstånd är mycket allvarligt och orsakat av ett trauma. Ptsd är inte synonymt med traumareaktion utan är en specifik typ av traumareaktion. 

Dotterns psykolog har sagt att vid en traumahändelse så utvecklar ca 20% av de drabbade ptsd. Man har olika benägenhet att drabbas helt enkelt. Vissa får ptsd, andra gad, andra blir rejält uppskrämda och går sedan vidare i livet utan större problem.  Det är så mycket utöver själva händelsen som påverkar hur ens reaktion på traumat ser ut. 

Min bästa vän dog katastrofalt och hastigt i 25-årsåldern. Jag hade enorma panikattacker och alla symptom du beskriver i 1,5 års tid men jag valde att jobba med det själv. Jag visste ju vad det berodde på och trots 20-30 attacker om dagen när det var som värst så bara slet jag mig igenom det. Rätt eller fel vet jag inte men medicinerna hade jag definitivt försökt undvika om jag var du. Är du på riktigt medveten om att det inte egentligen är farligt så reder du det. Tappar du den verklighetsförankringen så är det en annan sak. Var modig och berätta för så många som möjligt. Då kan du bara säga "jag måste gå undan en stund, panik, håll ett öga på mig" och sånt hjälper. 

Ska tillägga att både före och nu under medicineringen har min dotter även stor nytta av några övningar för att hantera ångestattackerna. Att jobba med andningen och kroppsrörelser. Daglig motion/träning hjälper också. Liksom att lära sig om ångest och hur det funkar i hjärnan och kroppen. 

Jag har även en närstående som fått bra hjälp av mindfulness. 

Jag tycker absolut att man ska testa såna saker innan man väljer ssri. Ssri tar ju desdutom sällan bort all ångest, så metoder för att hantera ångesten behövs även för den som medicinerar. 

En bra grej ssri kan göra är att dämpa ångesten så att den blir på en nivå som går att hantera med såna metoder. När man hittat sina metoder och lärt sig dem kan man fasa ut medicineringen och även om det innebär att ångesten kommer tillbaka så kan man hantera den mycket bättre eftersom man då fått in sina metoder under lugnare former under tiden med medicinering. 

Hej TS

Jag lider av GAD och har precis som du mycket i bagaget.
En svår uppväxt med pappa som tog livet av sig, en mamma med tydliga narcissistiska drag, extrem hälsoångest och alkoholproblem, blivit extremt hotad via jobbet och varit med om allvarliga bilolyckor.

Jag kan inte minnas en tid då jag inte haft ångest och oro.
När jag var liten-oro för mammas humör och att hon skulle vara sjuk på riktigt eller att vi skulle bli bortlämnade, när jag blev äldre oro för att komma sent, svara fel, göra fel eller bli bortvald eller att folk skulle få veta hur hemskt vi hade det hemma.
I vuxen ålder har jag haft en ständig oro för att bli avslöjad som en bluff, bli lämnad eller att jag ska bli som mamma mot mina barn.
Haft fruktansvärda ångestsattacker och utvecklade grav ptsd pga hoten och olyckorna. Fått behandling och kan nu åka bil och tunnelbana, visserligen med ångestpåslag och flashbacks ibland men sitter inte fast längre. 

Jag har jobbat med mig själv i många omgångar och lever ett ganska normalt liv. 
Jag har inte medicinerat något utan lärt mig att "stå ut" med oron och ångesten. Har gjort det i små små steg och lärt mig att ångesten inte är farlig, bara sjukt obehaglig. Risken är ju att man blir rädd för ångesten och börjar få ångest för att få ångest...och då blir allt bara en nedåtgående spiral där man knappt vågar leva

Jag mediterar varje dag men har tagit mig några år att hitta tekniken. Jag gav upp för lätt tidigare....
När ångesten blir för tuff så antingen mediterar jag en stund eller så ställer jag mig i duschen och duschar extremt varmt. Jag mediterar och duschar inte bort ångesten utan igenom den...var en stor tankevurpa för mig när jag insåg skillnaden...

Tabletter fungerar säkert för många men jag är rädd att bli beroende av något. Jag har kommit långt utan.
Jag har som sagt aldrig varit ångestfri i mitt liv så jag vet inte hur det känns att inte vara orolig...kanske är en fördel, vad vet jag...

Önskar dig lycka till

Vill oxå tillägga att ssri och många mediciner förstör upptaget av b12 ytterligare. Jag blev nog sämre av ssri i slutändan just därför

Jag förstår hur du menar. Känns som ångest föder ångest på något sätt. Är jag rädd för att få ångest så kommer den tio gånger värre typ och så får jag panik för att jag har ångest och då blir det ännu värre. 
Jag känner mig inlåst och det är ju jag själv som har stängt in mig, för att slippa möta det som ger mig ångest. Var på min dotters Lucia tåg i kyrkan. fick sån fruktansvärd panik när jag satt och väntade på att det skulle börja så jag fick springa ut och andas, Sen lyckades jag att gå in igen men då satt jag bara och skakade, höll andan och räknade ner minuterna tills det skulle vara slut och när vi kom ut så kunde jag inte sluta skaka, hackade tänder och hade ont i hela kroppen för jag spänt mig så mycket. Det var fruktansvärt och kändes så ledsamt om det alltid ska vara såhär, Jag vill ju på gå mina barns uppvisanden, skolavslutningar osv. Kan man ens jobba? Jag ska börja studera distans i januari med obligatoriska träffar och praktik. Har panik redan nu för hur jag ska klara det. 
Tack för dina tips och jag hoppas du har en bra nyår!

FY fan! Det är precis det jag är rädd för när det gäller medicinen och jag vill hålla mig så långt borta från den som det bara går. 
Jag är inte så insatt i vitaminer och mineraler och sånt där, läkaren sa bara till mig att jag skulle äta multivitamin tabletter för det var lite låga värden typ. d3/k2, tryptofan vad är det? Jag har blivit extremt skakig, vissa dagar kan jag knappt hålla i ett vattenglas. Och känns som kroppen vibrerar ibland, vissa nätter kan jag till och med vakna att vibrationer, kan de du rekommenderade hjälpa mot det? 
Terapi kommer jag absolut fortsätta med och promenader tar jag bara jag orkar gå ut, vissa dagar är energin på noll.
Tack för dina råd och gott nytt år!

vad härligt att det funkar! 
Har du några tips på övningar? Några sidor att kolla in? Tips på hur man gör? 
När jag söker på google så kommer jag bara till massa sidor som kostar pengar, är de värt det? 

Aha - då kommer det hela i en annan dager ... jag fick intrycket (helt felaktigt inser jag nu) att din ångest debuterade efter en traumatisk händelse, och att den tydligt är knuten till just det som hände då. Utifrån det du nu beskriver förstår jag betydligt bättre varför de satte GAD som diagnos. (Men fy fan vilken hemsk upplevelse!!! Fattar verkligen att den blev droppen! Men du - utifrån det du skriver verkar du vara en jättefin och ansvarstagande mamma. Alla kan göra misstag - och det finns ju en anledning till att soc la ned direkt, eller hur? ❤️)

Efter att ha sett människor omkring mig bli levande och fugerande igen med hjälp av ssri kan jag inte annat än att tycka att du borde prova. Man börjar på låg dos och får man ingen effekt eller för stora biverkningar så avslutar man. Om det har en viss effekt och inga eller lindriga biverkningar så kan man höja dosen. Man gör hela tiden avvägningen om fördelarna överväger nackdelarna. Efrersom man börjar på låg dos är det inga problem att sluta om det inte passar dig. Ingen kan tvinga dig att fortsätta om du inte vill det själv (så länge du inte är fall för tvångsvård men det låter det ju knappast som).

Jag tänker mycket på ditt barn som behöver en pigg och fungerande förälder nu. Det är en helt annan sak att välja att kämpa på med enbart övningar (som är jättebra, vill jag poängtera) när man främst har sig själv att tänka på, men som förälder har man högre krav på sig att fungera. 

Min tonåring var mycket rädd för att prova ssri och gjorde det med enorm oro, men numera är hon väldigt glad för att hon vågade för trots att hon var så rädd för att ta den gav den otrolig effekt. 

Har du förresten någon känd npf-diagnos? Att livet rullar på i 300 knyck och man får en massa ångest är rätt typiskt för kvinnor med adhd. Flera dåliga pojkvänner och en förälder med problem som också kan ha sin grund i npf är också vanligare bland personer med npf än andra. Men kan så klart hända andra också! Jag ville bara lyfta möjligheten, för skola och vård missar ofta flickor med npf. 

Inlägget "Fel diagnos" nämner att när hon gör ett hummande mmm långt bak i gommen på utandning, hjälper det henne genom en panikångestattack. 

Det beror på att det stimulerar vagus-nerven. vilket i som tur sätter igång den lugnande delen av nervsystemet. Det så kallade parasympatiska nervsystemet.

SSRI lägger liksom ett lock på känslorna, så att de blir lite lugnare. Så lite kan det väl hjälpa på ångest. Med de kan ha en hel del biverkningar för vissa personer. Man ska sluta med SSRI väldigt långsamt. En liten andel av de som äter kan få stora besvär när de försöker slutar. 

Jag har på nära håll sett ssri ha nästan en mirakeleffekt mot ångest, trots att den som tog medicinen själv var tveksam till den. Ingen placebo alltså. 

Håller med i övrigt. Man får väga för- och nackdelar. Hur många år av ens liv ska ångesten få ta innan man tar de risker ssri ändå innebär. Har man barn vill man kanske fungera i vardagen för deras skull tex. 

Jag har inte GAD utan bipolär diagnos. Det som har hjälpt absolut bäst mot min ångest är betablockerare. De fysiska symptomen gjorde ångesten svår att hantera och med hjälp av betablockerare blev jag av med hjärtklappning, darrningar, huvudvärk osv. När ångesten blev reducerad till bara tankar kunde jag lära mig strategier för att hantera den mer logiskt. Så jag har gått från daglig ångest till någon mindre attack per halvår. 

Inte GAD men fick också problem efter ett trauma. Fick SSRI utskrivet och valde att avstå. Fick förklarat ungefär att SSRI är en bra genväg som skulle ge snabbare återhämtning. Valde KBT och exponering för att bearbeta traumat och det gick bra. Tog väl tid, ja. Men min diagnos var ?bara? stressreaktion inte någon kronisk diagnos så jag hade väl i sammanhanget lätta problem antar jag. Jobbigt var det hur som helst.