Hjälp, jag slår mina barn!

BUP hjälper dig bl.a med samtal med dig och barnen. Ring och säg att du inte vet vad du ska göra och att du är på bristningsgränsen. Första gången kan du ju ringa anonymt om du är osäker.

jag reagerade på att du bett om hjälp med stödfamilj o blivit nekad.
här där jag bor är det tydligen inte lika stora "krav" för att få en stödfamilj.
har en väninna som har 2 barn hos sig och sin sambo varannan helg "bara för att" mamman till barnen är ensamstående och nyinflyttad på orten och "behövde tid att anpassa sig och hitta vänner" enligt soc.
så jag tycker du ska trycka på soc lite till. det du beskriver är ju iallafall i mina öron definitivt skäl nog att få hjälp och avlastning, och då vore ju en stödfamilj en bra början.

kram och lycka till!

Haha, vilken lyx att få stödfamilj för att få tid att hitta vänner... jag har bott här i snart 3 år och jag är fortfarande mest ensam. Visst har jag jobbarkompisar, men inga jag umgås med på fritiden...

Jobb, stress, bråk med barnen, ensam varje kväll och helg med bara barnen som sällskap... är det vad som är meningen med livet...?

Här är en till som känner att livet bara består av jobb, lämna/hämta på dagis, tvätta, städa, vara ensam varje kväll och på helgerna, telefonen är tyst.

Känns meningslöst ibland, men den enda glädjen man har är barnet.

Kontakta inte soc, hellre bvc isåfall.

Kom ihåg att du är inte ensam om att känna som du gör, det gör nog de flesta ensamstående med barn då och då, iaf om man aldrig får avlastning.

När det gäller stödfamilj är det väldigt olika har jag märkt.
Jag fick det ett tag, sen bytte jag kommun och nu får jag inte det längre. Trist.

Hej!
Förstår dig mycket väl! Man är inte mer än människa själv, även att man är mamma. Ibland räcker varken ork eller tid till, framförallt inte när man är ensam.
Men som många andra som givit dig råd så säger jag samma sak, du måste prata med BVC.
Du mår ju dåligt som det är och visst, jag förstår din oro över att bli av med barnen men ber du inte om hjälp nu kan det tyvärr bli så mycket värre. Blev själv misshandlad som barn, dock i en annan bemärkelse än vad du berättar men ändå, snälla be om hjälp innan det går för långt.
Du verkar ju vara en bra mamma men som tyvärr kört slut på batterierna. Eftersom du själv inser att det som händer är fel, så tar du bara emot hjälpen som finns att få kommer allt säkerligen att ordna sig.
Lycka till!

Eftersom jag själv är ensamstående med två små barn förstår jag verkligen vilken situation du befinner dig i. Man slår eller skriker av vanmakt. Jag har inte slagit men blivit TOTALT galen några gånger och har fått rådet då (av BUP) att uppsöka situationer där jag känner kontroll. Alltså, i vilka situationer känner du att det ändå funkar bättre? För mig är det t ex när vi är ute på lekplatsen, när den store badar badkar eller när den lilla somnat och den store och jag kan ligga i sängen och prata lite. Jag förstår att det kan vara svårt att hitta tid på kvällen efter ditt jobb men kanske kan du förbereda mat t ex en annan dag och frysa in för att sen bara micra. Allt för att lossa på spänningen under de stressigaste perioden under dagen. Sen kan jag inte annat än hålla med andra som skrivit i tråden; prata med BVC, försök få avlastning och du kommer definitivt få rätsida på detta eftersom du är så medveten. STYRKEKRAMAR

Jag är ensamstående med fem barn, älsta är 11. Pappan får inte vara själv med barnen längre, då han har daskat ena grabben en gång, och grabben går ju i skolan. Och det berättade grabben för fröken, och det har blivit en jättejobbig följetång av det här.Och pappan erkände i polisförhören att han daskat ett antal ggr till, nu får han inte vara själv med barnen under den långa utredningen gång. Min uppgift är att skydda barnen ifrån honom, annars kan det bli frågan om Lvu, det här har lätt till en separation mellan oss, jag orkar inte med det här. Sen har ju han å jag haft andra gemensamma problem oxå. levt vardagsliv jämt, med tanke på att vi inte har någon barnvakt.

Jag vill inte vara påhoppig, men försök få hjälp på något vis, det finns ju kontaktfamiljer, nu när jag är ensamstående så har jag fått till mina tvillingar varann helg-ledig. Sen kan ju du själv behöva någon att prata med. Det låter nästan som du börjar "bränna ut dig" Bara för ditt eget bästa. Jag jobbar oxå heltid, och har gått igenom ett helvete. Jag är stressad jämt över att jobba så mycket. har en grabb som är snart nio som är ett iblandbarn (varit på utredning) för sin hyperaktivet, när han får sina låsningar kan han slå sönder halva hushållet. Men jag kan inte längre bli arg. jag blir istället hur lugn som helst, låter utbrotten hos alla mina barn få rasa av sig, jag ser till att inte skadar sig eller andra.

Mina barn är allt jag har och jag óch barnen har blivit ett, precis nu har jag inget eget liv då jag aldrig är ensam, när de minsta 3 åringarna är hos kontaktfamiljen, hinner jag umgås med dem 3 äldre 11-7 år. Jag går och sover när jag nattar barnen. men jag har mina grubblar perioder, som inatt, kan bara inte sova. Så det blir en tuff dag imorgon. Jag önskar dig allt väl, och jag hoppas du hittar din inre frid igen. för livet är inte alltid enkel.

kram från mig

Jag känner igen mig otroligt väl och det känns så fel, men jag vet inte vad jag ska göra. Hur låter man bli att explodera?

Och var går gränsen? Får man gapa och skrika men inte daska? Får man säga elaka ord, bara man inte höjer rösten *ironi*? Får man inte tvinga på dem kläder, tvinga dem att sitta i bilstolen, tvinga dem att lämna rummet när de bråkar, trots att det kanske innebär blåmärken? Ni som har vilda och viljestarka barn, hur gör ni??

Vild och viljestark dotter här.

Jag går väl in i ett rum och skriker och slår i kuddar då det är som värst. Det är ju bättre att slå på materiella grejer för daskar blir ju egentligen bara att släppa ut sin egen ilska, barnet "förbättras" ju inte beteendemässigt på lång sikt iaf av daskar och jag förmodar att man mpr skitdåligt efteråt, så det är bara destruktivt och självdestruktivt med daskar.

Jag råder att försöka räkna till tio och blunda och kasta sönder grejer eller slå/bita i kuddar när det "rinner över". Här har det kraschat en hel del porslin genom åren Det är ju "bättre" att barnen säger att "mamma har slagit sönder en lallrik och en vas och en dörr" att de säger att "mamma slår mig när hon är arg". För kommer det sista fram kan man som sagt förlora barnen om det vill sig riktigt illa. Kontakta också soc för en stödfamilj. Det är ositivt att se till sina behov av avlastning. Du behöver det de här åren, dte är inget att skämmas över.

Lycka till med allt

Ts sitter man i din sitvation vilket jag försår är väldigt jobbigt för dig Så för man faktiskt ta och böja på den styva nacken och be om hjälp så är det bara. Tycker du ska ringa ditt lockala socialkontor direkt på måndag och anmäla dig själv Du behöver inte säga att du har slagit dina barn det första du gör men att du söker hjälp för att du har nått bristningsgränsen. Alla är vi människor och alla behöver vi hjälp och stöd någon gång i livet Sök hjälp för dina barns skull Du älskar dom men kan inte ge dom allt dom behöver just nu Låt någon annan hjälpa dig ge dom det.