Adopterade-mer separationsrädda?
Vänder mig främst till adopterade i vuxen ålder.
Är själv adopterad och kom när jag var 4 månader,4 månader av mitt liv vet jag ingenting om,vad som hänt och inte.
Har alltid haft en fruktansvärd separationsångest,fick ha mamma med länge på dagis,fick ha med mamma till skolan.
Vågade inte vara hemma ensam föränn jag var kanske 13 år (inte ens korta stunder)
Har fortranade samma känsla litegrann än idag,inte när jag är ensam hemma men om jag och sambon åkt iväg,han skall in och tanka eller köpa något och sedan tar det extra lång tid,där kommer känslorna av övergivenhet upp...Nu kan jag ju hantera det men fram tills tonåren någongång rusade jag bara ut och gallskrek i full panik.
Är idag otrolig rädd att bli lämnad,både av vänner och i förhållande,när ett förhållande tagit slut har jag i stort sett bara lagt mig ner för att dö,ungefär som att hela överlevnaden hadlade om att han skulle stannat (vilket det givetvis inte gör säger förnuftet)
Är det någon mer adopterad som har dessa känslor? Kanske är mer separationsrädda än andra?
Har en psykiater jag pratat med,han säger att det mycket väl kan hända att kroppen minns även om inte jag minns.
Det enda jag vet om dessa 4 månader är att jag blev dumpad någonstans och att någon hittat mig,troligtvis ett bra tag efter jag blivit dumpad eftersom jag var väldigt sjuk och undernärd där.
Någon som känner igen sig? Vet? Eller har någon teori?
Pluggar själv mycket psykologi & Psykiatri men aldrig hört talas om detta faktiskt.
