Adopterade-mer separationsrädda?

Detta tror jag är väldigt typiskt för barn med separationsproblem, jag var den mamman som var med på alla kalas när de andra föräldrarna kunde gå hem, satt med på barngympan osv. Mitt ena barn är nu i 10-årsåldern och vill fortfarande ha mig eller sin pappa med när h*n tex ska börja med en ny aktivitet men då får vi sitta bakom något hörn för att vi inte ska vara så "pinsamma"! Och jag sitter gärna bakom ett hörn om det gör mitt barn tryggt! Jag räknar kallt med att inte alls få vara med om några år och man kanske ska se det som en förmån så länge barnet faktiskt vill att man ska vara där!

Manchester.

Jag läste att du är adopterad och själv adopterat en dotter och har en bvio-son.
Hur går det?

Jag är själv adopterad och har en bio-son på 4år men skulle väldigt gärna vilja adoptera ett barn...bara det att jag är rädd att när barnen blir lite större kan känna sig olika behandlade, även om jag aldrig skulle göra så.

Manchester är inte adopterad tror jag inte, det står att hon inte är det längre upp i tråden

Jag är uppvuxen med en bror som är mina föräldras biologiska(storebror)han var 2 år när jag kom och mina föräldrar har aldrig gjort skillnad på oss. Det är mer allmänheten som har gjort skillnad på oss när vi var små för åh.. jag var ju såå söt och liten ( var 80 cm när jag var 4 år *S*
Jag och min bror är otroligt lika i allt utom utseende. SÅ man växer ihop sig oavsett om man är biologiska syskon eller inte. Kanske inte alla men i alla fall i mitt fall :)

Inoka.

Kul att höra att det fungerat i ditt fall&bra! att dina föräldrar aldrig gjort skilnad på er.
Använde du eller din bror aldrig detta mot era föräldrar?
Inte ens i tonåren?

Mammamys06 har rätt. Jag är inte adopterad. Jag är en exakt kopia, om än i kvinnlig form, av min pappa så jag är ganska säker på att de inte lurat mig där!

Däremot stämmer det att jag har en adopterad dotter och en hemmagjord son. Sonen föddes när vi varit hemma i nästan två år med dottern. Det händer att dottern är avundsjuk på att sonen legat i min mage, men det är inte något som kommer upp särskilt ofta. Vi föräldrar märker av barnens olika bakgrund och de olika behov som de har, men barnen ser sig som vilka syskon som helst. De leker tillsammans, slåss och bråkar och tycker väldigt mycket om varandra. Det händer att de är avundsjuka när de tycker att den andra får mer uppmärksamhet, men än så länge har de inte på något sätt kopplat det till hur de kom till oss. Jag vet ju förstås inte hur det blir när det blir större, än så länge är de bara 5,5 och 2,5, men jag tror inte att det kommer att bli något stort problem.

Som förälder får man ta hänsyn till barnens olika personligheter och behov, men så är det ju ofta även med två biologiska eller två adopterade barn. Syskon är väl sällan totala blåkopior av varandra, oavsett hur man fått dem. Däremot tänker vi sällan på att vi fått barnen på olika sätt. Det är inte viktigt i vardagen. Det blir mer till spännande historier som vi berättar tillsammans med barnen. Dottern tycker om att höra om när vi hämtade henne på barnhemmet och sonen vill att vi pratar om när han var liten som en docka och hade slang i näsan (för sondmatning).

Innan sonen föddes hade jag nog ungefär samma tankar och oro som du. Vi var rädda att dottern inte skulle må bra av ett syskon från min mage. Den oron har väl egentligen inte släppt helt ännu, men vi ser inga tecken på att det skulle gå galet. Du har dessutom två fördelar som vi inte har. Dels är du själv adopterad. Ett adopterat barn kommer därför inte att vara ensam om sin bakgrund i er familj. Dels fick du bio-barnet först. Det adopterade barnet kommer därför aldrig att behöva misstänka att han/hon bara var ett substitut för att ni inte fick bio-barn. Han/hon kommer att veta att ni valde adoption trots att ni kan (kunde?) få biologiska barn. Jag tror att ni därmed har tagit bort de två största källorna till möjliga problem i familjer med både biologiska och adopterade barn.

Nä det gjorde vi inte. Tror inte ens tanken funnits där. Det har alltid varit så självklart att vi är syskon som vilka biologiska syskon som helst. Så är det även idag då vi har väldigt nära kontakt. Det som var lite "jobbigt" när jag var yngre var att han var väldigt beskyddande och hörde han ngn prata illa om mej och min hudfärg blev han väldigt arg. Men vilken storebror skyddar inte sin lillasyster oavsett färg *S*
Det jag kan komma på va det enda jag använde adoptionen mot mina föräldrar var att jag kunde bli så arg att jag kunde vräka ur mej att "när jag är 18 år ska jag avskriva min adoption så jag kan få leva själv.. " och hej och hå.. som värsta trotsiga tonåringen. Min mamma säger min 5 åriga dotter är så lik mej i sättet så jag fasar tills hon blir äldre *S*

Mina barn är ganska unga (dottern 6 år och sonen 8 månader) och vi gör ingen skillnad på dom pga att dottern är adopterad,MEN tyvärr så gör andra det speciellt min svärmor

Men trots att vår sessa är så liten så vet hon att hon är en lika stor del i familjen som lillebror och hon kräver sina rättigheter

Jag tycker det är sunt att tänka på detta, jag tänker massor på detta nu när vi har adopterat och ev om allt går som vi vill/ska får syskon via magvägen. Det är inte självklart för mig, jag har fått tänka och vända och vrida på detta innan jag kände att jo, men varför inte både och? Men det har nog mycket att göra med att jag också själv är adopterad och känner att detta med biologisk graviditet är lite skrämmande eftersom det normala för mig är att barn kommer med flygplan till vår familj Mina föräldrar har adopterat, makens föräldrar, vi själva....många av våra vänner har adopterat....så ja....det är bra att man tänker kring detta.

Du får det bästa av 2 världar :) Och det är speciellt att få växa upp med en biologisk syster/bror...men jag tror oxå det kan bli jätte fel om man inte är öppen och kan svara på miljarder frågor som kan uppstå. Men det gäller ju även vid en ensamadoption oxå.