Adopterade-mer separationsrädda?

Ja det låter jättejobbigt! Jag vill bara att du ska veta som Mammatillviktor sa att du är inte är onormal! Möjligen kan en psykolog som har kunskap om adoption ge dig bättre hjälp än en som inte har så stor erfarenhet av detta om du skulle vilja söka hjälp ngn gång.

Jag har inte känt så du men jag har andra demoner Jag har alltid varit rädd, rädd för att förlora mina föräldrar, behöver deras bekräftelse och träffa dem ofta och prata med dem minst ett par gånger om dagen.  Många reagerar på detta men för vår familj är detta helt normalt, så har det alltid varit. Maken är adopterad också och har absolut inte dessa behoven med sin familj och inte min bror heller som också är adopterad. Men jag är jag och jag behöver detta för att må bra och känna mig trygg, trodde det skulle gå över sedan jag fick barn själv och har en egen familj men icke. Men så länge det fungerar för vår familj så blir ju ingen lidande. Kram på dig!

Jag märker att min son har såna känslor, han är ju bara 4 år än men han vill knappt bli lämnad hos morfar eller farmor/farfar, säger alltid "du lämnar inte mig va, du måste också stanna". Han har aldrig sovit borta utan ngn av oss. Han behöver ständigt bekräftelse, kanske har detta med adoptionen att göra trots att han bara var 4 månader när vi fick honom. Har läst att även tidiga separationer sätter spår även om man inte minns.

Kom till Sverige när jag var 3 månader. Har inga separationskänslor nu men jag vet att jag hatade att sova borta när jag var liten. Luktade det inte "hemma" så kände jag mig ganska otrygg och längtade jättemkt efter mamma och pappa. Kommer ihåg att jag sov väldigt länge i mammas och pappas säng också. Säkert tills jag var 10 år eller så. Nu när jag tänker efter så gillar jag fortf inte att vara hemma själv över en natt heller. Kanske beror det på att man känner sig övergiven, vad vet väl jag. Mamma berättade att när hon försökte lägga mig i spjälsäng så skrek jag tills jag blev upplyft och då darrade jag som ett asplöv.
Jag fick själv en dotter för två månader sen som har legat på sjukhus första månaden. Funderar lite på hur hon kommer att påverkas av detta. Sjukhuspersonalen sa att vi skulle försöka sitta vid respiratorn så mkt som möjligt, hålla i handen, klappa på kind och prata mkt. De sa att det hjälper bebisarna att repa sig fortare. Har inga barn tidigare men jag tycker att hon är väldigt kontaktsökande och det funkar inte att lägga henne i spjälsäng eller om man bara går ngra steg från hennes sikte.

Är själv adopterad från indien kom hit när ja va 1 år o 4 mån.
Har alltid i relationer haft svårt när de vart slut. Gör mig undermedvetet beroende av min partner när jag va liten sov ja i mammas säng rätt länge..så du är inte ensam

Här är en till som har svårt för separationer. Har faktiskt inget minne av att jag tyckte det var jobbigt som barn utan detta är något som kommit efter tonåren och då i förhållanden. Att bli lämnad av sin älskade är för mig den största skräcken i världen. Känner igen mig i din beskrivning Zaria - som om hela överlevnaden handlar om att inte bli ensam.

Kom till Sverige från Indien när jag var 3 månader så det är samma sak här som för många andra, inga minnen som gör att jag kan koppla ihop mitt beteende med mina känslor. Intressant att läsa andras tankar kring detta.

Zaria: Mycket bra tråd som tar upp precis det jag har gått och tänkt på länge!

Har också oerhört svår för separationer av vilka slag det än är; delar av familjen som åker bort, mannen som ska ligga borta på jobb, när jag var yngre relationer som tog slut, ja, t o m arbetskamrater som slutar...

Det känns i bröstet precis som man inte kan andas, alla tankar som far omkring bara någon i familjen är borta och kommer typ 10 minuter försent - värsta scenariorna spelas upp i huvudet och jag är alltid halvvägs på väg att ringa sjukhus och bårhus och när familjemedlemmen väl kommer så blir det jordens ståhej för jag är orolig och rädd och de helt oförstående; där står jag med gråten i halsen och skriker "var har du varit?!" fast jag egentligen vet det...

Det värsta är själva tomhetskänslan tycker jag. Jag kan inte riktigt förklara men jag antar att du förstår hur jag menar.

Tror definitivt detta har med bakgrund att göra; jag blev lämnad och hittad (också förmodligen efter en längre stund eftersom jag var mycket undernärd när de hittade mig). Sedan var det barnhem (1 år) och sedan fosterfamilj (1 år) innan jag kom till Sverige.

Hej. Svar till Zaria. Jag är ny medlem här(registrerad idag).

Jag är också adoptead, 25 år och känner igen mig i det du skrivit.
Jag har alltid haft mkt svårt när förhållanden kommit till ett slut. Har också extremt svårt att kunna acceptera ett "farväl´", kan egentligen inte göra det.
Jag var adoptead som 19 månader, vilket är ganska gamalt!
Låter intressant det du skrev om att kroppen aldrig glömmer.

Jag har aldrig kunnat prata om mi n adoption särskilt mycket, det gör så ont i hjärtat, detta är i allafall ett steg i rätt riktning för mig eftersom jag vill börja prata om det nu och känner mig redo för det.

Du som läst psykiatri, anser du att adopterade behöver prata om adoptionen(och känslor, problem mm kring det) med en psykiatriker?

cindarellan - det är så med alla smärtor i själen, att man behöver prata om dem - för att inte riskera att "spricka" inombords. Däremot är det långt ifrån alla som behöver prata med en psykiatriker - vanliga, kloka medmänniskor kan räcka långt!

en glad- Är du adopterad?