Adopterade-mer separationsrädda?

Ja hjälp vad mycket man som människa går och bär på "i onödan" bara för att man tror att man är ensam om det!

Båda mina barn är separationskänsliga, den ena mer än den andra dock. De är också jättemammiga trots att de inte är så små längre och jag frågade en adopterad vuxen bekant i 40-årsåldern hur länge hon trodde att det skulle vara så. -Ha ha, det går aldrig över- sa hon med glimten i ögat -jag är fortfarande jättemammig och jag VILL ha det så!-

Ja, det gör vi människor men det känns alltid bättre att kunna samtala med andra om saker och ting(jätte tacksam för familjeliv&alla dess forum).

Mining: Seperationsrädd(av olika slag) hör nog till de flesta adopteade(dock ej alla). Men att ha det i vuxenålder är nog mer sällsynt att vilja ha. De flesta vuxna som har det vill nog bearbeta bort det.
Det ill i allafall jag, som var adopterad som 19 månader gammal och fått en hel del men från detta!!

Förlåt, uttryckte mig nog fel, jag menade inte att min vän vill leva med separtaionskänsligheten men att hon vill vara "mammig" och har behov att ha nära kontakt med henne fast hon är vuxen.

Som mamma önska man förstås att kunna ha en nära kontakt med sina barn när de blir vuxna men jag önskar att de slipper själva separationsrädslan. Separationsrädd är jag förresten själv, min mamma blev allvarligt sjuk när jag var 1½ och jag bodde hos olika släktingar ett tag och jag tror att det påverkat mitt liv och sätt att vara.

Ja, det har det säkert gjort. De mesta (traumatiska) som händer i ens liv som barn påverkar en sedan livet ut.
Har du själv adopterat barn?

Jag är adopterad och kom hit när jag var 1 månad gamal. Har aldrig kännt mej otrygg eller haft seperationsrädsla.

Ja, en som har gått igenom minst fem separationer före 1½ års ålder och en som gick igen om två separationer före 1 års ålder. Båda är mer separationskänsliga än vad jag upplever att deras jämnåriga icke-adopterade vänner är.

Eller så lär man sig att leva med det. Det beror ju självklart på hur det påverkar en i vardagen, jag har ett behov av att prata med mina föräldrar minst en gång om dagen, gärna 2 ggr för att höra att de mår bra och vad de gör. De har märkt att jag mår bäst av att ha det så och det har blivit normalt för mig. Jag tycker inte om att vara ensam heller så det har liksom blivit en del av vår vardag att om min man te x är bortrest så åker jag och sonen till mina föräldrar eller så kommer de till mig eller så har jag någon kompis hos mig eller så. Jag försöker jobba lite på att våga vara mer ensam men inte extremt mycket då det känns som vi har det bra som det är - med mycket kontakt.

Just det, som (adoptiv)förälder måste man kunna -se- sitt barn. Alla är olika och vissa kan behöva sina föräldrar -mer- än andra barn. Och kanske under fler år, det kanske inte alls är bra för vissa att flytta hemifrån i 18-årsåldern, de kanske behöver bo hemma tills de är 25 för att hantera sitt liv.

Ja, precis! Jag som är både adopterad och själv adoptivmamma tänker så fast det hade jag ju gjort även om vi hade biobarn, har många icke adopterade vänner som nästan har värre separationsångest än vad jag har.... Men visst, om jag ska peka på något som jag tror verkligen kan ha att göra med att jag är adopterad så är det just detta med separationer och bekräftelse....Men alla är olika och det som känns normalt för en familj kan upplevas konstigt i en annan. Därför är det viktigt att gå efter vad som passar för just vår familj

Jag är inte själv adopterad, men känner igen detta hos min dotter. Hon är ännu bara fem år (adopterad vid 15 månader), så vi vet ju inte hur hon kommer att känna när hon är vuxen. Än så länge är hon i alla fall väldigt separationskänslig. Vissa saker går hur bra som helst. Dagis har inte varit något problem. Inskolningen gick som en dans. Det enda som varit jobbigt där var när dottern kom tillbaka efter första sommaren. Båda bästisarna och favoritfröken hade slutat och plötsligt var dagis pest och pina i flera veckor. Det hjälpte inte att de andra fröknarna var kvar och att hon nästan genast hittade en ny bästis. Att ha barnvakt går också bra, men vi har i och för sig oftast mormor och morfar som barnvakter och de har funnits med i dotterns liv i stort sett sedan vi kom hem. När inte de kan brukar det vara dotterns farbror, som hon också känner väl, eller en av mina gamla elever, som hon hade träffat många gånger innan första barnvaktstillfället.

Den största svårigheten för min dotter är aktiviteter. Många av hennes kompisar går på gymnastik, simskola eller skridskoskola. Vi har provat en del sådant, men alltid fått ge upp. Det går bra första gången, när föräldrar får vara med, men sedan får hon panik. Det hjälper inte att jag eller min man står precis utanför och kanske till och med syns ifrån där dottern är. Vi måste vara _med_ för att hon ska känna sig trygg. Hon har också väldigt svårt för relationer som på något sätt avslutas. Hon har fortfarande inte kommit över att kompisen, som bodde i samma hus som vi, flyttade för två år sedan. Samma med kompisarna och fröken som försvann från dagis. Hon gillar den nya personalen i stort sett lika bra och hon trivs verkligen med sin nya bästis, men hon kan inte riktigt släppa dem som försvann.

Vi har gått några gånger hos en barnpsykolog för att hjälpa vår dotter med vissa saker som gäller hennes bakgrund. Den psykologen menade att vår dotter är väldigt väl anknuten, men att hon har en starkare bindning till oss än andra jämnåriga barn brukar ha. Hon har svårare att vara ifrån oss, större behov av att veta vad vi gör, oftare en önskan att hålla handen eller sitta i knät. Psykologen menar att detta är ganska typiskt för adopterade barn och att vår dotter förmodligen kommer att ha mycket av de här känslorna med sig hela livet. Det behöver inte bli något stort problem eller något som kräver behandling, men hon måste lära sig att leva med dem och omgivningen får helt enkelt ta hänsyn till hennes behov.

Vi har ju även ett biologiskt barn och ser verkligen skillnaden. Han är nu, vid 2,5 års ålder, mer självständig än vår dotter någonsin har varit. Han har en helt annan grundtrygghet, utgår ifrån att alla finns kvar och att han är allas högsta prioritet. Det har aldrig dottern gjort på samma sätt.