Jag har väldigt svårt för att prata om det här, dels för att det känns tungt och jobbigt, dels för att det inte känns som det "viktiga" då allt sen gick bra...
Men jag måste skriva nu.
När mitt snitt lades med dottern, så gick något fel med bedövningen.
Detta resulterade i att jag inte kunde andas under snittet utan de fick ge assisterad andning. Bedövningen slog ut hela mig så jag kunde inte prata eller röra huvudet.
Det jag minns tydligast är att någon skriker "hon syresätter sig inte", efter ett antal minuters panik från min sida, att någon sen sätter något över munnen som gör att det känns "okej" att kippa efter luft. Antagligen för att jag då började syresättas:)
Sen ligger jag där och någon säger "andas in" och så gör jag det och därefter fyller de ut lungorna, så det blev en sorts sammarbets andning.
Nästa sak är narkosläkaren som tittar i panik på mig och sen frågar någon "ska vi söva henne", på något sätt uppfattar läkaren paniken i mina ögon och avstyr sitt förslag.
Jag "trodde" ordagant i mitt förvirrade tillstånd att sövningen i sig innebar "ska vi avliva henne".
Nu när det inte är tal om något annat än snitt så har jag fått "färska" upplevelser i minnet av den här stunden. Det tog sammanlagt två timmar innan jag kunde kontrollera eller känna min kropp igen. Men därefter fick jag min dotter och när läkaren sen sökte upp mig skärrad och bad om ursäkt gick jag på mina små rosa tussemoln och var så himla lycklig över att allt hade gått bra, så det satte inga spår "på det viset", jag vet ju att det gick bra, så jag är mest rädd för att behöva känna det obehaget igen.
Nu till själva saken, jag har ju nämnt denna rädsla för min bm(den dåliga) och hon har bara sagt att det kan kännas tufft att andas, och inte ens öppnat min journal(det förstår jag ju nu när jag pratat med narkos läkaren idag), och nu när jag bytta BM och datum blev bestämt, så nämnde jag det för henne, så hon och läkaren skickade en remiss till narkosläkaren.
Narkosläkaren ringde mig idag, och det är DÄRFÖR jag skriver det här, för det var ett av de sjukaste samtal jag varit med om. Jag har alltså blivit remitterad dit för att jag är tok rädd för att detta ska hända igen, och upp ringer en kvinna ÖVERLYCKLIG!
Det hade tydligen inte hänt att de var tvugna att ge andningshjälp vid vaket snitt innan i lund och hon hade varit helt ny när det hände och därför inte haft tillgång till alla journaler, så hon tyckte det var jätte roligt nu för "hon mindes ju det här så väl", att hon fick tillgång till allt som hade hänt. Där satt jag mer eller mindre i chock tillstånd och sa "jaha, okej, jaha, okej" medans hon pratade på.
Till saken hör ju att hon faktiskt hade kommit på lite olika sätt att ändra på doser etc för att försöka förhindra att det händer denna gången också. :)
Men snacka om att jag kände mig som ett studieexempel!
Hon garanterade också att de skulle ha en beredskap OM det hände igen, och att jag kunde kanske även om detta nu justerades uppleva ett tryck över bröstet(tydligen rätt vanligt, och antagligen det min första BM trodde hände), men att hon trodde inte det skulle slå ut hela kroppen igen!
Skulle få komma in och prata med ytterligare en narkos läkare om några dagar när jag tänk igenom allt i lugn och ro, så det känns ju skönt.
Men det känns väldigt märkligt att min största skräckupplevelse är en jätte positiv upplevelse för någon annan!
Det som får mig allra mest att önska att detta inte händer igen är att jag vid första blicken av min dotter först tänkte "hon liknar Ior", hon hade stora bulsiga kinder och jag såg henne upp och ner så det såg ut som om de hängde, och den tanken är okej och rolig idag, men nästa tanke var "nä det här är inte rättvist, jag tänker fan inte ha gjort det här och sen dö, det är fan inte värt det" - mer eller mindre... Tog lång tid för mig att acceptera att jag "kände" den känslan och inte enbart lycka när jag såg henne(vilket kompenserades av att jag inte kunde tänka på annat än hur det var med henne så fort jag kunde sköta min andning själv), och jag vill så gärna slippa den igen, jag vill bara få ligga där och känna den direkta lyckan och kärleken för mitt barn :)
Här samlas vi som har diabetes typ 1 och är gravida, för att diskutera dagliga blodsockerkontroller, hba1c, tillväxtultraljud, mat och annat som har med hanteringen av vår diabetes under graviditeten att göra. 
Jag tycker det är mer jobbigt att det är tungt mot urinblåsan, vilket jag inte upplevde då jag väntade Lyckeli. Jag är inte kissenödig, mer öm i blåsan liksom. Ang din upplevelse idag: det var säkert så att denna kvinna var glad över att få chansen att tala med dig, hon har säkert också minnen, jobbiga sådana, från ditt snitt. Menar nu INTE att säga att du ska förståååå henne, men det är ju inte så att hon bara ser det som en chans att få snacka av sig eller så, utan hon var nog glad att höra från dig och få prata igenom det som hände med dig. Att det sedan blev mer vinklat till att handla om själva vården och inte hur du kände, det var ju lite...ja, som du sa, komiskt.
Och du - det där med förlossningen är ju superstort INNAN man ligger där, men två år senare, då du har en springgalen liten dvärg där hemma, då spelar det mindre roll hur den kom ut. 