Jag har ett barn född 2007 och nu är jag gravid med nästa.
Hoppas att det finns fler som väntar syskon till en barn som har sin härligaste 
tid just nu 
Det är inte samma sak att vara gravid med syskon som med första barnet så här kan vi prata om allt.
Nu har jag varit borta på verksamhetsplanering i två dagar. Bland dom första som gick och la sig på kvällen men inga svårigheter att undvika frågorna om varför man inte dricker... skönt det! Blev en hel del motionerande i form av promenader uppför långa backar, gud vilken dålig kondition jag har!!
Iallafall så har jag inte känt någon buff från magen på flera dagar så nu är man lite orolig igen... har dock haft en del obehagliga sammandragningar, känns som man blir stenhård och proppmätt på samma gång och sen släpper det 
Ställde mig på vågen imorse, har gått upp 3 kg än så länge, inte alls bra då jag vid det här laget förra graviditeten inte gått upp något och bara åt nyttigt hela graviditeten, nu vill jag bara ha en massa godis och sånt junk!!
Pappa var hit igår, ville tala om för dom när vi träffades så dom visste inget. DOm hade köpt med sig vin till maten men jag tog bara fram vinglas till dom andra så pappa frågade om inte jag skulle ha. Jag svarade att jag inte kunde och han frågade om jag var med barn igen. Jag svarade ja och han frågade närdå och jag svarade juli och sen inte ett ord mer från pappa alls.... känns tråkigt att både min mamma och pappa är likadan när det gäller barnfrågan 
Fattar inte varför dom inte kan bli glad och åtminstone säga grattis, nä, helt likgiltiga.....
På måndag är det dags för rul iallafall!! Äntligen!!
DP * Ja det får jag säga, det var tråkig stil av dina paranteser.
Med mina föräldrar pratar jag inte namn denna gången. Dem var rätt jobbiga sist. Hur kan man rynka på näsan och hålla på så nu får de stå sitt kast. Frågar dem säger jag bara NEJ jag pratat inte namn med er. Själva tyckte de inte alls de hade åsikter.
DP, trist.
Mina föräldrar är jätte glada men makens... 
De höll på hela julen att tjata om att vi inte skulle klara av det och det var så dumt av oss. Sen slarvades det hejvilt med mat som barnen inte tålde så sonen såg ut som ett brännskadeoffer och fick smörjas mycket under 3 veckors tid för att bli bra. Jag blev också dålig av gluten och var kass 2 veckor därefter. Plus immunförsvaret som totalkraschade på oss båda.
Inte skoj alls för allt urartade totalt, så tillsist var jag den största idioten i hela världen och maken har inte pratat med dem på 6 veckor. Nu ringde tydligen hans mamma honom i veckan och de hade pratat lite allmänt i alla fall.
Så trist för man vill ju bara vara dem till lags och att de ska tycka om en, men jag kan verkligen inte ta vad som helst och speciellt inte när det gäller barnen och de har ingen som helst förståelse för oss eller vårat liv. Känns som att de fortfarande tror att de bestämmer över maken och han är 10 år.. 
Sen hade tydligen hans mamma sagt till min en massa saker som jag aldrig sagt eller skrivit, utan hon har bara hittar på/inbillar sig en massa skit som inte ens existerar...
Så nej, tyvärr så har inte alla förmågan att dela glädje eller acceptera andras beslut. Men jag förstår ärligt talat inte varför man inte kan glädjas åt andra. Det är ju liksom inte deras beslut! Kram!
Mitt vul gick bra, men jag backades till runt v.5. det fanns ett litet hål bara.
Men det låg där det skulle så det tackar jag för :)
Jag hoppas ni alla har en mysig helg.
Puman 78: gott det 
Tack detsamma
D P: vad tråkigt. Har inte heller fått något grattis, men det var ju osäkert i början om jag skulle behålla eller inte. Ena syrran har inte ens kommenterat det en enda gång, inte ens när jag berättade. Fick inget svar helt enkelt.
Svärföräldrarnas kommentar var: jaha, det är ju alltid kul med barn, men förvänta er ingen hjälp av oss för det är ju rent idiotiskt att HON behåller det. Trean fick heller ingen positiv respons och där tjatar svärmor fortfarande om namnet...
Nåväl, jag skaffar inte barn för andra så så länge dom håller käft inför barnen skiter jag egentligen i vilket. Deras respons säger ju mer om dom än mig.
Tack för kommentarer...
Gäller ju egentligen bara att man sänker sina förväntningar... men man blir ju lika besviken varenda gång...
Ni verkar inte heller har en superglad familj... antar att det är som dom säger, 1:an kanske är lite speciell men resten är liksom bara ett bihang när det gäller att få barn och hur folk blir glada...
Nu vill jag att bebben ska börja röra sig lite så jag slipper vara nervös
Finns det fler här som har BF i oktober och bor i Stockholmsområdet?
www.familjeliv.se/Forum-2-113/m50843491.html