• Anonym (gaaah­!)
    Äldre 15 Jun 01:48
    22633 visningar
    33 svar
    33
    22633

    Min sambo kan inte diskutera våra problem

    Jag blir galen! Min sambo kan inte diskutera våra problem. Så fort en diskussion tas upp blir han förbannad, intar försvarsställning för att sedan klanka ner på sig själv. Jag vill gärna ta upp konstruktiv kritik i lugn samtalston för att hitta en lösning, men det går inte med denna mannen! Ändå här vi levt ihop i tre år nu. Det spelar ingen roll vad jag säger. Han vänder på mina ord och trycker ner sig själv. Exempel: Påpekar jag att det vore jättesnällt om han ville ta sonen lite mer får jag höra att jag tycker han är en dålig pappa som aldrig tar ansvar osv osv. Sedan blir han jätteförbannad och ska tala om för mig att jag minsann gör det här och det här fel. Vad gör man?! En relation fungerar ju inte om man inte kan prata om sina problem på en vettig nivå!

  • Svar på tråden Min sambo kan inte diskutera våra problem
  • Anonym (en till)
    Äldre 15 Jun 01:52
    #1

    Samma sak här, fast vi har inga barn(ängladotter) och vi har levt ihop i 7 år. Tyvärr har jag inte råd att ge utan det "bara" är så här :( ush vad det låter hemskt och jag önskar att det vore på ett annat sätt. Men kan tilläga att ibland finns det stunder som man kan prata som ett normalt par fast väldigt sällan dock.

  • Äldre 15 Jun 01:55
    #2

    Bristande/dålig självkänsla handlar det om!

    Taggarna utåt, gå i försvar för att rädda det han kan av sin låga självkänsla.
    Det enda som kan hjälpa, tror jag, är att han blir medveten om sin dåliga självkänsla, vågar erkänna det och försöka bygga upp den. 

  • Anonym (Och ännu en...)
    Äldre 15 Jun 09:51
    #3

    Jag är i exakt samma situation! Min sambo har ett delikat mansproblem (erektionsprobs)... som han vägrar att ta tag i.  Det är inte medicinskt utan det sitter i huvudet på honom. Jag kan inte nämna detta känsliga ämne utan att han går i försvar osv. Det går igen i andra saker också. 
    Jag antar att trådstartaren känner samma maktlöshet som jag? Jag vill ju att vi bara ska ha en nära och rak kommunikation utan stolthet och prestige så att vi ska kunna vara så lyckliga som det bara går. Men det görs ju inte av en part, båda måste ju vara med...

    Precis som 68an skriver så handlar även det här om hans dåliga självkänsla. Jag vet inte hur jag ska kunna prata med honom om det heller för så fort jag öppnar munnen då tycker han nu att jag mässar och alltid ska ha rätt, att allting bara är hans fel osv. SUCK...

    Jag har börjat att ge upp nu. Jag känner mer och mer att jag inte kan ta ansvar för att han inte vill eller vågar utvecklas. Och jag vill inte leva i en sådan här relation.

    Trådstartaren, har du funderat på parsamtal? 

  • Anonym (gaaah­!) Trådstartaren
    Äldre 15 Jun 14:07
    #4

    Tack för era svar! Skönt att veta att det finns fler som har det likadant. Det kan säkert bero på dålig självkänsla, men det skulle jag inte kunna ta upp utan "Allt är mitt fel, som vanligt. Ja, jag är en idiot och dum i huvudet." Det spelar ingen roll hur mycket jag påpekar att det är hans eget huvud som anser detta- INTE jag. Och samma sak skulle det bli om parterapi... Försöker era män också vända på det till erat "fel"?

  • Anonym (gaaah­!) Trådstartaren
    Äldre 15 Jun 14:09
    #5

    Och ja, totalt maktlös känner man sig... Jag vill ha en vuxen relation och stärka den genom att prata ut om saker och ting. Just nu löser vi ingenting alls...

  • Anonym
    Äldre 15 Jun 14:20
    #6

    Oj vad jag känner igen mig!

    Vi är inne på vårt 5:e år tillsammans och detta har börjat irritera mig något fruktansvärt på detta under senare tid. Att bli beskyld för att alltid beskylla är inte så kul i längden. Det känns som att han misstolkar med vilje och avslutar med självömkan för att slippa ta ansvar... 

    Är ni säkra på att detta beteende bottnar i enbart låg självkänsla? Kan det inte också vara ett väl invant undvikande eller rentav en diskussionsteknik? T ex samtalet övergår i beklaganden kring huruvida personen är en bra pappa eller inte istället för att handla om att personen ska tillbringa mer tid tillsammans med barnen. Resultat: kärnfrågan undviks/glöms bort och/eller personen ska bli peppad istället för skälld på etc... 

  • Anonym (gaaah­!) Trådstartaren
    Äldre 15 Jun 18:17
    #7

    Ja, visst är det jobbigt att inte kunna säga någonting utan att bli beskylld. Spånar för fullt över vad det kan grunda i, utöver dålig självkänsla. Konflikträdsla? Är han osäker- på sig själv, på mig, på oss? Svårt att ta kritik? Omogenhet? Hur ska man kunna diskutera det här problemet utan att han känner sig "attackerad"? Tänkte försöka prata med sambon ikväll.

  • Anonym
    Äldre 17 Jun 11:39
    #8
    Anonym (gaaah!) skrev 2011-06-15 18:17:12 följande:
    Ja, visst är det jobbigt att inte kunna säga någonting utan att bli beskylld. Spånar för fullt över vad det kan grunda i, utöver dålig självkänsla. Konflikträdsla? Är han osäker- på sig själv, på mig, på oss? Svårt att ta kritik? Omogenhet? Hur ska man kunna diskutera det här problemet utan att han känner sig "attackerad"? Tänkte försöka prata med sambon ikväll.
    Hur gock det, pratade du med sambon? Om du lyckades få till en vuxen dialog så kom gärna med tips!
  • Anonym (samma som ovan)
    Äldre 17 Jun 12:06
    #9

    ÅÅÅH. Råkade radera mitt LÅNGA inlägg. Orkar inte skriva om allt så nu blir det extremt kortfattat.

    Jag är samma anonym som skrivit tidigare. Väljer alias då jag vill fortsätta prata i tråden och vill undvika att blandas ihop med ev. annan "anonym".

    Jag har läst lite om offerroller och att inta en "barnposition". Detta är vad min sambo gör. Jag tror inte att det är för att provocera eller vara elak utan att det är ett invant beteende.

    Exempel: Vi diskuterar hushållsarbete. Vi är överrens om att hushållsarbete ska fördelas lika (inte nödvändigtvis 50/50 hela tiden utan beroende på hur mycket tid vi spenderar i hemmet, hur mycket andra praktiska göromål vi är belastade med för tillfället, hur mycket vi leker med vår dotter etc). Det råder ingen konflikt i sakfrågan utan när vi pratar om saken på en vuxen nivå (inte minst när vi pratar om andra familjer och hur de fördelar saker och ting) så är vi ÖVERENS om detta.
    MEN i praktiken är det JAG som utför 80% av hushållet och/eller agerar instruktör och startmotor åt honom. När jag försöker prata med honom om detta lämnar han sitt förnuftiga jag och börjar med offeruttalanden och barnsligheter av typen "Men förlååååt för att jag inte är lika duktig som du", "jaaa, jag skaaa" (plötsligt är han en tonåring!) eller får diskutionen att handla om saker han inte trivs med "Jag vill omskola mig, jag trivs inte på jobbet" (Jag vet, men nu pratade vi om hushållsarbete!!) eller "jag är en dålig människa som..." bla bla bla (har jag någonsin påstått det??!!).

    Han får allt att handla om honom som person!! Jag menar inte att han är dålig. Jag anklagar honom inte. Jag pratar om att han ska översätta det han i teorin påstår att han tycker är rätt till praktik!

  • Anonym
    Äldre 17 Jun 13:30
    #10

    Samma här. Eller han vänder väl inte direkt taggarna utåt och blir arg. Antingen så svarar han knappt, eller så säger han att ha inte vet eller så suckar han uppgivet och säger typ "men vad till du jag ska gör då?" Det värsta är när han börjar greja med mobiel eller datorn. Då slutar det oftast med att jag blir arg som fan och lägger ner hela "diskussionen".

    Jag blir tokig och drar mig som fan för att ta upp sånt jag tycker att vi bör prata om just för att jag vet hur det kommer bli vilket ibland bidrar till ilska/frustration som jag inte riktigt kan hantera och kan då gå runt och vara lättirriterad och han förstår inte vad han har gjort för fel. Åh

Svar på tråden Min sambo kan inte diskutera våra problem