Jag är så förbannat trött på min familj ibland. Pappa stack när jag var 17, och efter det fick jag upp rollen som medförälder. Mamma träffade en ny och jag fick ansvaret för mina syskon, för min syster som vägrade sova själv. I fyra år fick jag inte sova ensam i en säng, jag sov skitdåligt. Jag var tvungen att vara med om alla beslut mamma tog, allt hon undrade över och oroade sig för tog hon upp med mig. Allt som gått fel i hennes liv, med pappa eller annat fick jag reda på. Hon hade en hel del olika städjobb som jag fick följa med på efter skoltid, som jag fortfarande följer med på efter jobbet.
I över tio år får jag känna mig skyldig om jag inte kan eller vill ställa upp, hon säger ju inget men det är som inprogrammerat i mig att jag ska alltid ställa upp. Det är min roll i familjen, den som alltid kan och vill hjälpa, den som alltid är snäll. Hon tackar alltid alltid efteråt, säger hur snällt att jag hjälpte henne för vem skulle hjälpa henne annars, hur hon inte skulle orka utan min hjälp.
Nu när mamma börjar bli äldre får jag nästan panik över hur det kommer att se ut. Hur ska jag kunna ha ett eget liv utan att behöva hjälpa henne hela tiden. Kan jag någonsin få göra precis det jag vill utan att må dåligt över det.
Jag vill bara skrika när jag tänker på hur jag inte fick en ungdom, hur jag aldrig kunde vara "självisk", hur alla alltid räknar med att jag ska finnas där. Om de bara visste hur förbannad jag egentligen är, hur jag bara vill skrika och vråla åt dom ibland. Det är hemskt att bära på den här ilskan för samtidigt är ju mamma och mina syskon de jag älskar allra mest i hela världen. Jag bara önskar att jag kunde få vara utan dom ett tag, att vi bara kunde ändra våra roller.
Det känns hemskt att ens skriva det här, det känns som att jag sviker dom. Men det hjälper på något vis att bara få ut det.
