Vad är rätt att kalla "änglabarn"? Okänslig kollega...

Lite här och var. Orkar inte leta och citera bland alla långa texter. Men det var inte poängen så strunt samma om du höll med om den saken eller inte.

Okej, då förstår jag vad du menar. Bra att du känner att det var rätt när de sagt det till dig. En väninna till mig råkade ut för samma sak och fick höra samma sak, hon tyckte inte att det var rätt sagt.

Jag kallar det änglabarn också. Om det kommer upp. Det är inte så att jag fläker ut det lite här och där att "jag har ett änglabarn". Detta är min sorg och min sorg är privat, den delar jag med få utvalda. Och som jag skriver har det aldrig blivit ifrågasatt när jag benämner det så. Jag skulle heller aldrig trösta någon som förlorat ett barn med att jag upplevt samma sak. Dels för att jag inte har upplevt samma sak och dels för att jag över lag  inte tröstar andra genom att dra in mina erfarenheter utan genom att lyssna.

Som sagt var - man kan aldrig jämföra sorger.

Alla har rätt till sin egen definition av änglabarn, alla har rätt till sin sorg och vi kan inte jämföra sorg.

Om jag ser till mig själv: jag och maken har försökt få barn sedan jag var 35 utan att lyckas. Oddsen ansågs i stort sett obefintliga. Så blir jag gravid när jag precis ska fylla 40. Den lyckan efter 5 års sorg, vanmakt och längtan. I veckan sju får jag ont och opereras akut för utomkvedshavandeskap. Den friska äggledare jag hade kvar togs bort. Med den operationen togs vår dröm om barn för alltid bort, då jag inte längre har någon äggledare och att vi ens fick till ett fungerande ägg var ett totalt mirakel. (Vi är inte aktuella för ivf, adoption etc på grund av orsaker jag inte vill gå in på här.) Jag ser definitivt vår lilla som ett änglabarn. Ett blivande barn är så mycket mer än storleken på fostret, hur långt gången denne är i utvecklingen etc. Ett blivande barn består också av lycka, förhoppningar, längtan, drömmar och kärlek, men också kanske av tidigare förtvivlan och sorg som i vårt fall. Detta är nu fem år sedan och jag gråter fortfarande när jag tänker på honom/henne, vårt barn som aldrig fick födas för att det växte några cm fel. Ingen ska komma och tala om för mig att det inte är mitt änglabarn.

Jämför jag min sorg med den som TS kollega råkat ut för? Absolut inte. Jag skulle heller aldrig säga att jag förstår henne. Det var klantigt av tjejen men vi människor har ett behov av att kunna delge våra erfarenheter, säga att vi förstår och det kan dras in absurdum ibland. Vi har svårt att hantera andras sorg utan vill alltid komma med någon som lindrar oavsett om det är stöd, förståelse eller avledning att tänka på annat. För få av oss har förmågan att säga "jag kan inte säga att jag förstår vad du går igenom för jag har aldrig varit med om det själv, men du får gärna berätta hur du mår, jag lyssnar". Och ingen av oss vet hur den unga tjejens liv sett ut, hur vägen till hennes missfall varit eller hur hon upplever det. Ingen av oss har rätt att döma någon annans upplevelse och sorg.

Ja men då är vi överens. Och det är bra att du inte resonerar som TS kollega här ovan.
Just i stunden, när de sa sådär till mig, så kändes det för jävligt. Men nu med lite distans till det, så anser jag som idag är gravid i v16 att det skulle vara värre att gå igenom missfall nu eller ännu längre fram, än vad det var i v8,. Märk väl att jag nu bara jämför min egna sorg, skulle inte säga att JAG mår sämre i v16 då än vad exempelvis du gjorde i v7. För jag tror faktiskt att du hade/har det jobbigare än mig.

om jag hade känt eller ens hört om EN, EN ENDA som sörjt ett tidigt missfall lika hårt som en som förlorat sitt fullt levnads dugliga barn eller snäppet värre sin födda bebis så kunde man diskutera jämförelse av sorg.

jag har själv fått missfall, 2 st i v. 7 men jag blev besviken som max när det hände.

jag hade sagt till den unga kollegan att det går nog inte att jämföra och faktiskt struntat i en sårad känsla där, hellre än att låta henne säga något opassande till den andra kvinnan.

jag har inte förlorat något barn men jag förstår ju att det inte går att jämföra med något annat än det.

om någon som försökt bli gravid i 7 år får tidigt missfall så sörjer ju personen snarare ETT barn än det som blev missfall...

Låter som den unga tjejen är naiv och aldrig riktigt upplevt riktig sorg.

om jag hade känt eller ens hört om EN, EN ENDA som sörjt ett tidigt missfall lika hårt som en som förlorat sitt fullt levnads dugliga barn eller snäppet värre sin födda bebis så kunde man diskutera jämförelse av sorg.
jag har själv fått missfall, 2 st i v. 7 men jag blev besviken som max när det hände.
jag hade sagt till den unga kollegan att det går nog inte att jämföra och faktiskt struntat i en sårad känsla där, hellre än att låta henne säga något opassande till den andra kvinnan.
jag har inte förlorat något barn men jag förstår ju att det inte går att jämföra med något annat än det.
om någon som försökt bli gravid i 7 år får tidigt missfall så sörjer ju personen snarare ETT barn än det som blev missfall...
Låter som den unga tjejen är naiv och aldrig riktigt upplevt riktig sorg.

Nej det har du kanske inte. Jag blev mot alla odds gravid i sen ålder med ett barn som jag längtat efter hela mitt liv.  När jag fick det utomkvedet så visste jag att jag aldrig skulle få bli mamma. De korta veckor jag låg med händerna på magen och var så lycklig över det som växte där inne, tänkte på hur han/hon skulle bli, längtade och kände så oerhört mycket men också rädslan att något skulle hända. Jag har ingen ursprungsfamilj att tala om annat än i negativa ordalag och nu berövades jag också en egen familj. Mitt älskade barn som jag alltid längtat efter. Om någon skulle säga till mig att "nu blev du nog besviken som max", ja jag vet inte vad jag skulle ge för respons. Men självklart kan man fortfarande inte jämföra två olika situationer, två olika sorger. Samtidigt har ingen annan mandat att säga "vem som har det värst". Den som förlorar sin enda graviditet och möjlighet att bli förälder tidigt i graviditeten eller den som förlorar sitt barn men har flera barn kvar. Båda är hemska men på olika sätt.

Varför inte stötta varandra i olika sorger i stället för att försöka tävla i vem som har det värst?

Agnes, jag blir väldigt berörd av det du skriver. Så otroligt orättvist :( Massa styrkekramar till dig.

Du skriver så klokt och jag beklagar din förlust.