• weirdo

    varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?

    Jag födde mitt barn mer än en månad sen nu. Jag hade alltid velat ha kejsarsnitt men p g a vestibulit valde att köra vaginalt (det tar bort den brukar man tro). Och kanske av ren nyfikenhet. I alla fall, så gick jag på Aurora och träffade läkare och kurator. Hela paketet! Mer än smärta (d finns smärtlindring för det), var jag orolig över att personalen skulle vägra mig smärtlindring eller ta beslut över mitt huvud.  De lovade att personalen var mycket proffsig och att de tog inga beslut över huvudet, och att jag skulle kunna få både tidig epidural och pudendusblockaden för att ta bort udden av båda öppningskedet och utdrivningsskedet. Att det sen fanns även en spruta man brukar ge när man syr, och den kunde man lägga innan för att inte känna den där svinont av när man spricker när huvudet går ur. 

    Väl där, fick jag epidural i normaltid för förstföderska (vid 4-5 cm), och sen när jag var öppen bad jag om pudendusblockad, men de började skjuta upp det mer o mer o sa "vi får se".. tills det var för sent och jag skrek efter det och var rabiat, skrek efter polisen och hjälp och kände mig enormt utsatt och maktlös och kunde inte gå därifrån. Barnet kom o d var bra med han och jag hade en andragradsbristning så inget märkvärdigt. Jag bedövades endast när jag skulle sys för att jag skrek på dem igen annars hade de säkert skitit i det med.

    Nu går jag runt och hyser enorm agg, får intrusiva minnen, kan inte släppa det, har pratat med typ alla läkare, ringer dem konstant ibland gråter jag förtvivlat på dem, ibland får jag träffa läkare men ingen säger varför. Istället fick jag remiss till psykolog för att hantera detta. Ska det vara såhär!?!? 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-03 14:05
    2014-05-03
    På psykiatriska avdelningen har jag fått en diagnos av PTSD. Denna pärs har såklart röjt upp minnen av gamla övergrepp som jag helst hade sluppit såhär i samband med denna lyckliga stunden.

    Jag mår fortfarande bra det mesta av tiden, tills jag får jättejobbiga momenter när jag slappnar av under dagen. Minnen av hur det vara att ligga där, känna sig maktlös, överkörd, under stor smärta, att önska sig att någon kunde komma o rädda mig men ingen kom... det utlöser jättestarka reaktioner, jag svettas, blir yr, vill gråta alternativt leta upp barnmorskorna och misshandla dem svårt i 12 timmar som de gjorde med mig, sen samlar jag mig och letar efter svar på hur det blev såhär och vad jag kunde gjort för att värja mig alt. få ett annorlunda resultat. Jag går och undrar vad som hänt på avdelningen efter att detta hände.

    Jag hade fått en tid för att höra från den ansvarige läkaren, vad hon ansåg hade hänt och varför. Men när jag kom dit med barn och killen, fick vi höra att hon var sjuk så vi fick åka hem igen o sen skulle VI ringa för att få en ny tid.

    Jag har i skrivaren en anmälan till IVO för felbehandling enl lex maria. Jag har fått diagnostiserade skador för detta, så jag tänker skicka nu. Jag orkar inte längre vänta på att först höra läkarens version, eller höra någon ursäkt från avdelningens ansvarige. Hon sa att "det var tråkigt att jag upplevde det så". Jag funderar på att starta/leta upp nån politiskt demonstration eller initiativ och börja engagera mig.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-22 10:08
    Äntligen fått träffa läkare och höra vad exakt som hände från henne. Hon fanns med i förlossningsrummet endast i slutet och upplevde att jag verkade känna en stark ångest som var absolut mycket utöver det vanliga eller accepterbara.

    Hon hade pratat i efterhand med BM och gav mig äntligen följande förklaringen:

    1. Jag hade faktiskt gjort allt rätt enligt det de förespråkar själva i termer av att läsa på, kontakta och prata med Aurora, samt bestämma med en läkare hur bäst smärtlindra utifrån det och skriva ett mycket tydlig förlossningsbrev

    2. de upptäckte inte mig som RIKTIGT förlossningsrädd = i behov av extrastöd så att ingen var förberedd

    3. BM hade aldrig lagt en sån blockad för att de numera inte längre tränas att lägga den MEDANS man föder, endast efter.

    4. Aurora och läkaren struntade i att meddela detta, utan sa att alla kan lägga en sån

    5. BM ville inte erkänna detta, utan körde över min vilja och sket i att tillkalla äldre BM som fanns på plats och som hade tränats även för det.

    6. Hon sket även i att informera mig om allt detta, utan valde att säga att "snart" och "vi får se sen" i tron att jag skulle lugna ner mig, vilket läkaren förstod resulterade i att jag upplevde att makt över min kropp hade fråntagits och dessutom lektes med

    Läkaren sa att hon hade snackat ordentligt med BM och att detta hade orsakat att nya tag togs i kommunikation med aurora samt att diskutera hur man hanterar patienter som är förlossningsrädda. Hon sa att om jag kör vaginalt nästa gång, skulle jag få planera allting och ha en BM specifikt tilldelat till mig, eller om jag valde kejsarsnitt såklart vore det det bästa.

    Hon beklagade sig jättemycket över vad som hade hänt, verkade genuint förargad att det kunde bli så, och jag vill tro och hoppas att detta inte händer igen. Jag fortsätter min PTSD behandling, det är jobbigt men jag kanske kan bli en bra glad mamma ändå.

  • Svar på tråden varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?
  • eniway

    TS: Jag förstår dig. Som födande kvinna är man i en enormt utsatt situation, maktlös. För mig är det ofattbart att många barnmorskor i Sverige behandlar födande kvinnor på det här viset, respektlöst och oprofessionellt. Du som patient ska vara i centrum och de ska lyssna på dig och vara lyhörda för dina önskemål. SÄRSKILT med tanke på att du har gått på Aurora och fått prata med både läkare och kurator för din förlossningsrädsla. Där lovade de ju att barnmorskorna absolut inte skulle köra över dig, ta beslut över ditt huvud, samt att du skulle få den smärtlindring du önskade, bla pudendusblockaden, och ändå så fick du inte det! Det låter jätteknepigt och så dåligt att man blir arg. På senare tid har man hört så många kvinnor som berätatt hur de blivit överkörda av barnmorskor när de fött sina barn att man blir mörkrädd. Vad är det med förlossningsvården i Sverige? Vi ska vara framme på alla möjliga områden, men när det gäller baranfödande så är det inga framsteg utan mycket hysch hysch med omständigheter, skador och viktiga detaljer som inte skrivits ner i journalen som undanhålls. Det verkar vara strunt samma om kvinnans önskemål, om hon spricker hej vilt eller får mén för livet efteråt, för spruckit och till och med dött vid förlossningen har kvinnor gjort sedan stenåldern. Urdåligt. Förstår att du är besviken, för du fick inte den vård och behandlingen du blev lovad innan! många barnmorskor kör ju över födande kvinnor på ett respektlöst, hänsysnlöst sätt, vilket är skrämmande.

  • pappapappa12
    Anonym (Therese) skrev 2014-04-11 12:40:04 följande:
    Hej! Varför försöker du flytta över skulden på mig? Jag har aldrig varit överviktig i hela mitt liv, tvärtom. 1,70 lång och vägde som gravid och 2 v över tiden 67 kg.  Jag blev igångsatt. Ingen progression alls "av mig själv". Hade fruktansvärt ont men inget hände ens när jag låg på 45 droppar/min med värkstimulerande. För att de skulle våga driva på droppet ännu högre skulle jag ta epidural. Fick värkstimulerande dropp långt över rekommendationerna i FASS och drabbades av överstimulering, både jag och bebisen hade kunnat stryka med.

    Fyfan, låter sjukt läskigt! Varför gör de så? Vad händer om man inte sätter igång såna som går över tiden. Jag menar, barnet kommer ju ut nån gång?! Värkstimulerande är djävulens påfund!
  • pappapappa12
    beckanil skrev 2014-04-11 14:33:05 följande:
    Och pappappapappa-vad-du-nu-heter; NEJ, du får inte säga vad du tycker om smärtlindring vid förlossning. Du kan aldrig nånsin förstå vad det innebär att föda ett barn och hur ont det gör.

    Att ha varit med vid två stycken och sett hur förlossningarna påverkar och upplevs av en jag känt i över 15 år (och vet hur hon reagerar på saker) ger mig förstås inte heller någon som helst rätt att ha någon åsikt? Ok.
  • Anonym (arg)

    Jag skulle säga att traumatiska upplevelser från vården är svåra att komma över, eftersom man har en bild av att de ska vara proffs när det gäller. Mitt eget fall förlorade jag en hel karriär pga att jag blev vägrad en ganska enkel operation utan några hänvisningar till att amn kunde göra en ny bedömning efter en tid eller att amn kunde be om en annan läkares åsikt. Jag bröt ihop helt och blev sjukskriven en tid då min sjukdom hindrade mig från att fungera och prestera normalt.

    När jag nästa gång (åtta år senare!!!) tog mod till mig och sökte hjälp tog det fem minuter för en specialist att konstatera att jag verkligen borde fått operationen, han skrev en remiss och sen fick jag den.

    Så mycket onödigt lidande och en forskarkarriär åt helvete pga jag vet inte vilken sorts dumhet min första läkare led av. Det är bittert och jag blir fortfarande arg om jag tänker på det, samt att jag fort blir aggressiv i alla situationer där läkare inte lyssnar på mig.

  • beckanil
    pappapappa12 skrev 2014-04-12 03:18:31 följande:

    Att ha varit med vid två stycken och sett hur förlossningarna påverkar och upplevs av en jag känt i över 15 år (och vet hur hon reagerar på saker) ger mig förstås inte heller någon som helst rätt att ha någon åsikt? Ok.
    Nix.
  • Ann Cistrus
    pappapappa12 skrev 2014-04-12 03:18:31 följande:

    Att ha varit med vid två stycken och sett hur förlossningarna påverkar och upplevs av en jag känt i över 15 år (och vet hur hon reagerar på saker) ger mig förstås inte heller någon som helst rätt att ha någon åsikt? Ok.
    Jag tycker att du har rätt att ha en åsikt om hur man generellt kan förbereda sig inför en smärtsam upplevelse. Jag tycker inte att du har rätt att ha en åsikt om hur kvinnor bäst förbereder sig inför en förlossning för det är så väldigt många olika faktorer som påverkar hur varje enskild individ fungerar, tänker och mår och hur deras kroppar och psyke förändras av graviditetshormoner, sömnbrist, smärtor osv. Att basera sin åsikt på hur en (1) kvinna hanterat sin förlossning kan du kanske själv tänka dig är....tja...du kan ha en åsikt om hur just hon bäst förbereder sig för en förlossning.  
    If nothing else works, then a total pig-headed unwillingness to look facts in the face will see us through.
  • Loriyana

    Jag kom aldrig över min förlossning. Det var en fruktansvärd upplevelse och jag blev mycket illa behandlad. Jag fick ingen smärtlindring alls, inte ens lustgas (eftersom de inte trodde jag skulle föda) Jag fick dessutom inte stanna på BB eftersom det inte fanns plats, utan så fort jag tryckt ut ungen så skickades jag iväg till patienthotellet. Jag var så trött att jag inte kunde ta in något av informationen som de gav mig medans jag promenerade till patienthotellet. När jag väl kom fram lämnades jag ensam med bebisen. Jag hade ingen aning om var man kunde få mat eller hjälp. Bebisen kräktes på sin filt och jag visste inte var jag kunde få en ny filt, så jag virade in henne i ett örngott istället.

    Minns att jag var otroligt hungrig men visste inte var jag kunde få mat. Usch det var FRUKTANSVÄRT! Hela upplevelsen ledde till att jag drabbades av förlossningsdepression och det tog mig ett år innan jag återhämtat mig något. Jag måste ha kostat samhället sjukt mycket pengar, allt pga besparingar inom sjukvården.

    Nu är dottern 7 år, jag är otroligt glad över att jag har henne. Men jag har inga fler barn, varje gång jag tänker på min förlossning ryser jag.

  • Anonym (Misstrodd)

    Jag är både arg och förvånad över att de fortfarande 2011 när jag födde mitt barn envisas med att passa in gravida och födande kvinnor i en mall.

    En förstföderska har ingen koll på någonting. Hon känner inte sin kropp. Det finns inte på kartan att en prematurförlossning kan inträffa. Vattenavgång är egentligen bara flytningar och urinläckage. Har man inte ont av värkarna kommer det inte något barn.

    Jag födde mitt barn ensam i ett väntrum för att de inte trodde på mig. Var bara en hysterisk hypokondriker i deras ögon.

    Blev sedan brutalt ihopsydd av någon som kallade mig löjlig och sjåpig för att jag tyckte det gjorde vidrigt ont. Har man fött ett barn utan att ha ont av värkarna, helt utan smärtlindring har man bara hjärnspöken om man påstår att det gör ont att bli sydd i ett trasigt underliv.

    Har aldrig i mitt liv blivit så illa behandlad tidigare.

  • Loriyana
    Anonym (Misstrodd) skrev 2014-04-12 08:27:08 följande:
    Jag är både arg och förvånad över att de fortfarande 2011 när jag födde mitt barn envisas med att passa in gravida och födande kvinnor i en mall.

    En förstföderska har ingen koll på någonting. Hon känner inte sin kropp. Det finns inte på kartan att en prematurförlossning kan inträffa. Vattenavgång är egentligen bara flytningar och urinläckage. Har man inte ont av värkarna kommer det inte något barn.

    Jag födde mitt barn ensam i ett väntrum för att de inte trodde på mig. Var bara en hysterisk hypokondriker i deras ögon.
    Blev sedan brutalt ihopsydd av någon som kallade mig löjlig och sjåpig för att jag tyckte det gjorde vidrigt ont. Har man fött ett barn utan att ha ont av värkarna, helt utan smärtlindring har man bara hjärnspöken om man påstår att det gör ont att bli sydd i ett trasigt underliv.

    Har aldrig i mitt liv blivit så illa behandlad tidigare.
    Jag anklagades också för att vara hypokondriker. De sa att eftersom mina värkar inte var regelbundna så skulle jag inte föda. De ville skicka hem mig, men envis som jag är stannade jag kvar...två timmar senare var dottern född.
  • Indigo
    Anonym (Misstrodd) skrev 2014-04-12 08:27:08 följande:
    Jag är både arg och förvånad över att de fortfarande 2011 när jag födde mitt barn envisas med att passa in gravida och födande kvinnor i en mall.

    En förstföderska har ingen koll på någonting. Hon känner inte sin kropp. Det finns inte på kartan att en prematurförlossning kan inträffa. Vattenavgång är egentligen bara flytningar och urinläckage. Har man inte ont av värkarna kommer det inte något barn.

    Jag födde mitt barn ensam i ett väntrum för att de inte trodde på mig. Var bara en hysterisk hypokondriker i deras ögon.
    Blev sedan brutalt ihopsydd av någon som kallade mig löjlig och sjåpig för att jag tyckte det gjorde vidrigt ont. Har man fött ett barn utan att ha ont av värkarna, helt utan smärtlindring har man bara hjärnspöken om man påstår att det gör ont att bli sydd i ett trasigt underliv.

    Har aldrig i mitt liv blivit så illa behandlad tidigare.
    Samma här, när fostervattnet gick envisades de med att jag kissat på mig (och inte fattade det) tills de, många timmar senare konstaterade att Ojdå, det VAR visst inte urin! Liten sak egentligen, men jag kände mig misstrodd och överkörd redan där och sen fortsatte det under hela den helvetiska förlossningen.
    Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
Svar på tråden varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?