• weirdo

    varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?

    Jag födde mitt barn mer än en månad sen nu. Jag hade alltid velat ha kejsarsnitt men p g a vestibulit valde att köra vaginalt (det tar bort den brukar man tro). Och kanske av ren nyfikenhet. I alla fall, så gick jag på Aurora och träffade läkare och kurator. Hela paketet! Mer än smärta (d finns smärtlindring för det), var jag orolig över att personalen skulle vägra mig smärtlindring eller ta beslut över mitt huvud.  De lovade att personalen var mycket proffsig och att de tog inga beslut över huvudet, och att jag skulle kunna få både tidig epidural och pudendusblockaden för att ta bort udden av båda öppningskedet och utdrivningsskedet. Att det sen fanns även en spruta man brukar ge när man syr, och den kunde man lägga innan för att inte känna den där svinont av när man spricker när huvudet går ur. 

    Väl där, fick jag epidural i normaltid för förstföderska (vid 4-5 cm), och sen när jag var öppen bad jag om pudendusblockad, men de började skjuta upp det mer o mer o sa "vi får se".. tills det var för sent och jag skrek efter det och var rabiat, skrek efter polisen och hjälp och kände mig enormt utsatt och maktlös och kunde inte gå därifrån. Barnet kom o d var bra med han och jag hade en andragradsbristning så inget märkvärdigt. Jag bedövades endast när jag skulle sys för att jag skrek på dem igen annars hade de säkert skitit i det med.

    Nu går jag runt och hyser enorm agg, får intrusiva minnen, kan inte släppa det, har pratat med typ alla läkare, ringer dem konstant ibland gråter jag förtvivlat på dem, ibland får jag träffa läkare men ingen säger varför. Istället fick jag remiss till psykolog för att hantera detta. Ska det vara såhär!?!? 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-03 14:05
    2014-05-03
    På psykiatriska avdelningen har jag fått en diagnos av PTSD. Denna pärs har såklart röjt upp minnen av gamla övergrepp som jag helst hade sluppit såhär i samband med denna lyckliga stunden.

    Jag mår fortfarande bra det mesta av tiden, tills jag får jättejobbiga momenter när jag slappnar av under dagen. Minnen av hur det vara att ligga där, känna sig maktlös, överkörd, under stor smärta, att önska sig att någon kunde komma o rädda mig men ingen kom... det utlöser jättestarka reaktioner, jag svettas, blir yr, vill gråta alternativt leta upp barnmorskorna och misshandla dem svårt i 12 timmar som de gjorde med mig, sen samlar jag mig och letar efter svar på hur det blev såhär och vad jag kunde gjort för att värja mig alt. få ett annorlunda resultat. Jag går och undrar vad som hänt på avdelningen efter att detta hände.

    Jag hade fått en tid för att höra från den ansvarige läkaren, vad hon ansåg hade hänt och varför. Men när jag kom dit med barn och killen, fick vi höra att hon var sjuk så vi fick åka hem igen o sen skulle VI ringa för att få en ny tid.

    Jag har i skrivaren en anmälan till IVO för felbehandling enl lex maria. Jag har fått diagnostiserade skador för detta, så jag tänker skicka nu. Jag orkar inte längre vänta på att först höra läkarens version, eller höra någon ursäkt från avdelningens ansvarige. Hon sa att "det var tråkigt att jag upplevde det så". Jag funderar på att starta/leta upp nån politiskt demonstration eller initiativ och börja engagera mig.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-22 10:08
    Äntligen fått träffa läkare och höra vad exakt som hände från henne. Hon fanns med i förlossningsrummet endast i slutet och upplevde att jag verkade känna en stark ångest som var absolut mycket utöver det vanliga eller accepterbara.

    Hon hade pratat i efterhand med BM och gav mig äntligen följande förklaringen:

    1. Jag hade faktiskt gjort allt rätt enligt det de förespråkar själva i termer av att läsa på, kontakta och prata med Aurora, samt bestämma med en läkare hur bäst smärtlindra utifrån det och skriva ett mycket tydlig förlossningsbrev

    2. de upptäckte inte mig som RIKTIGT förlossningsrädd = i behov av extrastöd så att ingen var förberedd

    3. BM hade aldrig lagt en sån blockad för att de numera inte längre tränas att lägga den MEDANS man föder, endast efter.

    4. Aurora och läkaren struntade i att meddela detta, utan sa att alla kan lägga en sån

    5. BM ville inte erkänna detta, utan körde över min vilja och sket i att tillkalla äldre BM som fanns på plats och som hade tränats även för det.

    6. Hon sket även i att informera mig om allt detta, utan valde att säga att "snart" och "vi får se sen" i tron att jag skulle lugna ner mig, vilket läkaren förstod resulterade i att jag upplevde att makt över min kropp hade fråntagits och dessutom lektes med

    Läkaren sa att hon hade snackat ordentligt med BM och att detta hade orsakat att nya tag togs i kommunikation med aurora samt att diskutera hur man hanterar patienter som är förlossningsrädda. Hon sa att om jag kör vaginalt nästa gång, skulle jag få planera allting och ha en BM specifikt tilldelat till mig, eller om jag valde kejsarsnitt såklart vore det det bästa.

    Hon beklagade sig jättemycket över vad som hade hänt, verkade genuint förargad att det kunde bli så, och jag vill tro och hoppas att detta inte händer igen. Jag fortsätter min PTSD behandling, det är jobbigt men jag kanske kan bli en bra glad mamma ändå.

  • Svar på tråden varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?
  • LitenLarv

    PS. personalen under din förlossning ts har misslyckats nåt så katastrofalt. Beklagar och hoppas av hela mitt hjärta att du kan få hjälp att bearbeta din upplevelse. Tillåt dig att älta och sörja. DS.


    Tror på anknytningsteori och attachment parenting
  • Irmeline
    Anonym (Läkare) skrev 2014-04-11 12:01:14 följande:

    Så bra att du vet mer om cytotec än läkare.
    Det sa jag inte, men det var väldigt mycket uppmärksamhet om detta i medierna då och många LÄKARE var faktiskt upprörda över att detta användes. Många sjukhus använder det inte och studier har påvisat risker med för starka värkar och syrebrist hos foster etc.
    Grejen var att jag blivit lovad att slippa, att få alternativ, men väl där så stämde det inte.
  • Anonym (En till)
    weirdo skrev 2014-04-10 09:47:29 följande:

    Jag födde mitt barn mer än en månad sen nu. Jag hade alltid velat ha kejsarsnitt men p g a vestibulit valde att köra vaginalt (det tar bort den brukar man tro). Och kanske av ren nyfikenhet. I alla fall, så gick jag på Aurora och träffade läkare och kurator. Hela paketet! Mer än smärta (d finns smärtlindring för det), var jag orolig över att personalen skulle vägra mig smärtlindring eller ta beslut över mitt huvud.  De lovade att personalen var mycket proffsig och att de tog inga beslut över huvudet, och att jag skulle kunna få både tidig epidural och pudendusblockaden för att ta bort udden av båda öppningskedet och utdrivningsskedet. Att det sen fanns även en spruta man brukar ge när man syr, och den kunde man lägga innan för att inte känna den där svinont av när man spricker när huvudet går ur. 

    Väl där, fick jag epidural i normaltid för förstföderska (vid 4-5 cm), och sen när jag var öppen bad jag om pudendusblockad, men de började skjuta upp det mer o mer o sa "vi får se".. tills det var för sent och jag skrek efter det och var rabiat, skrek efter polisen och hjälp och kände mig enormt utsatt och maktlös och kunde inte gå därifrån. Barnet kom o d var bra med han och jag hade en andragradsbristning så inget märkvärdigt. Jag bedövades endast när jag skulle sys för att jag skrek på dem igen annars hade de säkert skitit i det med.

    Nu går jag runt och hyser enorm agg, får intrusiva minnen, kan inte släppa det, har pratat med typ alla läkare, ringer dem konstant ibland gråter jag förtvivlat på dem, ibland får jag träffa läkare men ingen säger varför. Istället fick jag remiss till psykolog för att hantera detta. Ska det vara såhär!?!? 


    För mig har det gått 1,5år och jag har fortf inte släppt det! Så alla kommer inte över det, kommer aldrig mer utsätta mig för en förlossning igen. Ska kräva ks!
  • Camilita

    Hej!

    Jag tycker det är jätte bra att du pratar med en psykolog om detta då du har ett behov av att få bearbeta din förlossning som för dig inte alls var bra. Du kan även stämma träff med kvinnoklinikens chef/de ansvariga under förlossningen och prata med dem.

    Min son råkade ut för 2 vårdfel på loppet av 3 dygn pga slarviga och ignoranta barnmorskor och läkare. Det kostade honom nästan livet. Han drabbades av syrebrist pga att läkarna inte agerade i tid och ignorerade varningstecken (CTG-kurva patologisk, mekoniumfärgat fostervatten m.m) och har idag en grav CP-skada, utvecklingsstörning och hjärnsynskada. Han är 4 år men fungerar ungefär som en 4 månaders bebis. Jag hyste inga direkta agg mot förlossningspersonalen konstigt nog.. jag hyste agg mot livet, att det blev såhär. Men vi alla upplever saker och ting på olika sätt bearbetar vår ilska/sorg individuellt.

    www.aftonbladet.se/nyheter/article18390574.ab

    Hoppas du någon gång kan finna ro och komma över din förlossning och få njuta av ditt barn fullt ut!

    KRAM!

    www.camillaannanilsson.se

  • Helly
    Anonym (trebarnsmamma,28) skrev 2014-04-11 12:35:31 följande:
    Håller med. Man blir helt matt.
    Jag undrar hur väl rustade de här hysteriska och neurotiska kvinnorna är för föräldraskapet, vilket ju som bekant är en värld av ständig oro och ovisshet i vilken man ofta INTE kan ha full kontroll över vad som komma skall.

    Och ja, jag har egen erfarenhet av både katastrofsnitt, prematurbarn och sjuka barn och har ändå fött vaginalt efter det helt på eget önskemål. Gick alldeles utmärkt. Utan "förlossningsbrev", det ni.
    Men förlossningsrädsla handlar ju om en fullkomligt rationell oro för att skadas och/eller traumatiseras av en händelse som medför enormt höga skaderisker, både fysiska och psykiska. Att vara rädd för att tappa kontrollen i en situation där man löper risk att skadas för livet är fullkomligt rationellt. Det har ingenting att göra med att man har något slags maniskt behov av att ha kontroll över alla situationer alltid. Man kan aldrig ha full kontroll över ett barn, men det är få situationer i det dagliga föräldraskapet som riskerar att sluta med bestående analinkontinens för någon inblandad, såvida inte lille Petter leker med elvispen på ett mycket olämpligt sätt. 

    Många rädslor har en fullkomligt rationell och konstruktiv grund. Att vara rädd för ormar och spindlar är en överlevnadsmekanism - den rädslan gör att vi undviker farliga djur som kan döda oss eller triggar oss att fly från dem om vi ser dem. Rädsla för höjder är också rationell - den håller oss borta från farliga platser där vi kan ramla och dö. 

    Förlossningsrädsla är rationell av precis samma anledning, men att vara rädd för att skadas har ingenting med föräldraskapet i allmänhet att göra. Man kan vara fullkomligt paralyserande rädd för att skadas under en förlossning, utan att det har någonting alls att göra med hur man skulle hantera slabb vid frukosten. Återigen, de flesta vardagliga situationer i föräldraskapet involverar inte risk för PTS, depressioner, spräckta analer och snippor, framfall eller övergreppsupplevelser. 
  • Anonym (jobbigt)
    mamaleona skrev 2014-04-11 10:32:43 följande:
    Ts - läste du alls  mitt svar???

    Verkar som om ingen notis tagits kring det iaf, dvs högst troligt är att huvudet var så pass långt nere i förlossningskanalen att det helt enkelt tekniskt var omöjligt / svårt / osäkert att sätta denna bedövning. Dock kunde dom ju sagt det isf. En förlossningsplan / brev eller vad ni kallar det är ju dessutom alltid en p l a n - inget vi följer till 100% eftersom man aldrig kan veta vad situationen är o vad som sker, ibland går inte en förlossning efter en plan fast man hur skulle vilja det. Därför är det inte bra att fokusera för mycket på planen för då kan besvikelsen bli så stor om det inte går som man tänkt. Under en förlossning sker situationer snabbt, oförberett och det man tänkt göra en minut omkullkastas nästa minut pga något händelse i något rum. Hälsn en bm
  • weirdo
    weirdo skrev 2014-04-11 11:11:46 följande:
    Isåfall skulle det vara superenkelt att säga detta till mig efteråt, eller alla ggr jag ringt och bett om en förklaring. Hade det varit så hade jag förstått, men det var inte anledning som gavs varken på plats eller nu i efterhand. Men jag applåderar att du verkligen försöker ge mig förklaringar så att jag ska må bättre.
  • Anonym (Läkare)
    Helly skrev 2014-04-11 13:18:16 följande:
    Men förlossningsrädsla handlar ju om en fullkomligt rationell oro för att skadas och/eller traumatiseras av en händelse som medför enormt höga skaderisker, både fysiska och psykiska. Att vara rädd för att tappa kontrollen i en situation där man löper risk att skadas för livet är fullkomligt rationellt. Det har ingenting att göra med att man har något slags maniskt behov av att ha kontroll över alla situationer alltid. Man kan aldrig ha full kontroll över ett barn, men det är få situationer i det dagliga föräldraskapet som riskerar att sluta med bestående analinkontinens för någon inblandad, såvida inte lille Petter leker med elvispen på ett mycket olämpligt sätt.  Många rädslor har en fullkomligt rationell och konstruktiv grund. Att vara rädd för ormar och spindlar är en överlevnadsmekanism - den rädslan gör att vi undviker farliga djur som kan döda oss eller triggar oss att fly från dem om vi ser dem. Rädsla för höjder är också rationell - den håller oss borta från farliga platser där vi kan ramla och dö.  Förlossningsrädsla är rationell av precis samma anledning, men att vara rädd för att skadas har ingenting med föräldraskapet i allmänhet att göra. Man kan vara fullkomligt paralyserande rädd för att skadas under en förlossning, utan att det har någonting alls att göra med hur man skulle hantera slabb vid frukosten. Återigen, de flesta vardagliga situationer i föräldraskapet involverar inte risk för PTS, depressioner, spräckta analer och snippor, framfall eller övergreppsupplevelser. 

    Enormt höga skaderisker? Nej!
  • beckanil

    Hörrni! Kan ni sluta ha nån jävla tävling i vem som är bäst och vem som är duktigast pga inte rädd för att föda? Kan ni inte bara låta alla känna det dom känner utan att få det att låta som att dom skrapat knän från ett fall på tre cm?

    Personen som skrev inlägget mådde uppenbarligen inget vidare efter sin förlossning, är hon en kass människa för det? Är hon sämre än er?

    Herregud, vad är det här för jävla trams?

    Och pappappapappa-vad-du-nu-heter; NEJ, du får inte säga vad du tycker om smärtlindring vid förlossning. Du kan aldrig nånsin förstå vad det innebär att föda ett barn och hur ont det gör.

  • Anonym (T)
    Anonym (Läkare) skrev 2014-04-11 14:04:46 följande:

    Enormt höga skaderisker? Nej!
    allt du har att säga om det?
    "Nej!"?
    vad sägs om, Helly har rätt, och alla kvinnor som lever med skadorna från förlossningarna, BM och läkare kan också instämma i att det hon skrivit stämmer, du har fel med ditt nej, frågan är om det beror på att du skiter i kvinnorna eller okunskap?
    vad är du ens för läkare? 
Svar på tråden varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?