Det här med egentid verkar vara ett komplicerat ämne som väcker mycket känslor, alla verkar tolka vad det är olika och det kanske beroende på vilket situation man själv lever i?
När ni röstar, utgå från er själva men utveckla gärna era svar. Berätta också gärna ålder på ert/era barn.
Jag har försökt skapa alternativ utifrån vad jag har hört här på familjeliv. Passar inget in, rösta annat
och jag har inte kallat någon för bitter eller komisk i person utan _inlägget_ dvs det personen skrev då personen i fråga skrev så här :
"Är ensamstående utan avlastning så d där med egen tid hade jag för 10 år sen innan jag fick barn. Det är lyx som vissa unnar sig på sina barns bekostnad anser jag."
Eftersom jag är en av dessa "vissa" enligt henne som på bekostnad för mina barn lyxar mig ,dvs något negativt för mina barn
Vilka märkliga inlägg. Om man orkar lägga energi på att döma andra människor för petitesser ( ja det är en petitess om någon vill ha några timmar för sig själv i månaden, gå på bio eller restaurant utan sina barn ) så har man för mycket tid över. Ut och lek med barnen istället för att bekymra dig om andras biokvällar 
Kan inte föreställa mig hur det skulle vara.
Kan inte föreställa mig hur det skulle vara. 
Detta kanske blir lite OT, och jag ber om ursäkt från början för att frågan kanske är lite okänsligt ställd, men jag menar verkligen inget ont med den utan det var mer en undran som jag funderat på lite efter att ha läst dina svar här och i andra trådar;
Jag läste i en annan tråd att ni förlorat ett barn, samt har ett barn som är sjukt, jag beklagar detta. Kan inte föreställa mig hur det skulle vara.
Tror du att detta kan ha påverkat hur du/ni ser på livet med barn, att det är en orsak till att du/ni vill tillbringa all tid med barnen och inte "behöver" egentid så som några av oss andra i tråden pratar om?
Svara inte om du inte vill, det är ok att ge mig ett finger i så fall, men jag vill poängtera att jag inte menar något illa, utan bara funderar på om det kan vara en anledning till att vi tänker så olika i den här frågan.
innan och utan att någon svarar så tror jag absolut att det påverkar oss i hur vi har haft det tidigare, kanske till och med från vår barndom.
Mina föräldrar skilde sig och deras äktenskap och vårt familjeliv var nog ganska präglat av att allt kretsade runt oss fyra barn och vardagslivet. Mamma var hemmafru och pappa jobbade. Inte en minuts vårdande av någon kärlek där och tröttheten tog över deras liv och vardag och till slut fanns inget kvar av dem. De säger det båda två nu som gamla " vi borde tagit hand om varandra och vår kärlek mer"
Jag har också själv levt ensam med mina stora barn i många år och då saknade jag otroligt mycket vardagkärleken, att ha någon att gå ut med, resa med själv., prata med själv.
Vi har tillsammans nu fem barn och en hektiskt men rolig vardag, vi _behöver_ egentid om man nu vill kalla det så. Vi behöver tid för varandra själva! Även om de små barnen somnar tidigt så har vi haft tre tonåringar vakna på kvällarna. Självklart har vi mysigt, trevligt, kikar på TV, pratar, badar osv också, men ändå har vi haft otrolig input av att sticka i väg på bio i bland bara själva, eller gå ut och äta middag själva utan att höra " mamma mamma mamma mamma" och torka näsor mellan tuggorna.
Eller en hel resa en natt eller två! Det är guld värt för oss!
Vi ska faktiskt nu i höst troligen åka tre nätter utomlands själva bara vi två och hur mycket jag än älskar mina barn, hur mycket jag än gör med dem så kommer jag njuta otroligt dessa dagar med min man själv. Jo jag jommer länga efter dem såklart, men jag vet att de har de bra hos sin barnvakt också.
Hur någon i tråden här kan ifrågasätta varför jag då skaffat barn, eller påstå att jag valt fel partner gör mig bara så otroligt matt.
De personerna vet inget om mig och mitt liv och hur mycket tid och engagemang våra barn får ändå och jag tycker det är fräckt att slänga ur sig såna påståenden.
Man kan göra annorlunda, och det är helt ok för mig.
Men fl verkar ta fram det sämsta hos folk när man häver ur sig såna saker om personer man inte ens känner, i någon slags "jag är bästa mamman för jag gör mest rätt och försakar mest"
Ja, alla sitter naturligtvis med sina egna glasögon på, som är färgade av egna erfarenheter och upplevelser, det går inte att komma ifrån. Men dessa glasögon kan också göra sådana här diskussioner lite väl hätska och konstiga, tyvärr. Man pratar förbi varandra och förstår inte varandra.
Själv tror jag på att man måste hitta en balans. Att man alltid finns där för sina barn och ger dem maximal kärlek, trygghet och empati är självklart, men man måste även kunna kliva utanför barnbubblan och vara en egen individ.
Att bara leva via sina barn och bara göra saker med dem i åtanke gangar knappast barnen, tänker jag. Barn mår bra av att deras föräldrar är egna individer och gör egna saker också. Jag tror att bördan av att vara ens föräldrars enda mening med livet är väldigt tung för ett barn.
Så tror jag, med mina glasögon...
Ja, alla sitter naturligtvis med sina egna glasögon på, som är färgade av egna erfarenheter och upplevelser, det går inte att komma ifrån. Men dessa glasögon kan också göra sådana här diskussioner lite väl hätska och konstiga, tyvärr. Man pratar förbi varandra och förstår inte varandra.
Själv tror jag på att man måste hitta en balans. Att man alltid finns där för sina barn och ger dem maximal kärlek, trygghet och empati är självklart, men man måste även kunna kliva utanför barnbubblan och vara en egen individ.
Att bara leva via sina barn och bara göra saker med dem i åtanke gangar knappast barnen, tänker jag. Barn mår bra av att deras föräldrar är egna individer och gör egna saker också. Jag tror att bördan av att vara ens föräldrars enda mening med livet är väldigt tung för ett barn.
Så tror jag, med mina glasögon...