Blir ens liv mindre värt för att man låter föräldrarna vara med?

Vad som däremot INTE är nyttigt är att du helt saboterat din dotters föräldraroll, men den biten verkar du inte ens reflektera över.

Jag väntar fortfarande TS:

Ja det gäller på kalas också.

Man skall inte använda födelsedagar och trasa sönder födelsedagarna för jubilaren,  med någon slags uppvisning av "släktmedlemmen" inför okända släktingar för att släkten skall lära känna dem. Det är inte det födelsedagar är till för.

Födelsedagar är till för, i första hand till för jubilaren, oavsett ålder, vad han/hon vill ha på SIN födelsedagen. Vill jubilaren fira sin födelsedag ensam i skogen så skall man respektera detta och låta hon/han göra det. 

Men nu är det en tvååring det gäller och då SKA föräldrar ha förtursrätt då det känner sin tvååring bäst och utgå från vad tvååringen vill. De skall inte ha som plikt/krav/förväntningar på att sitta och visa upp sin tvååring på födelsedagen för släkten med förespeglingen "lära känna barnet". Det finns andra dagar att göra detta på än att trasa sönder födelsedagar för det ändamålet.

Så man kan ju fråga sig.. Varför är det så viktigt för dig och övriga släkten att jobba på att visa icke respekt för sonen och svärdottern och försöka göra allt för att köra över dem? Det är deras barn och de känner sin tvååring bäst acceptera det utan att tycka synd om dig själv och släkten.

Tro mig, dom umgås med andra personer också, bara inte dej och din släkt.

Det är väl kanske synd om barnet inte får lära känna sina kusiner och så. Men jag tycker ändå inte att själva kalaset är ett bra tillfälle.  

Varför vill släktingarna åka till någon de har så lite gemensamt med att de inte ens talar med din son i telefon om födelsedagen?Det finns 364 dagar till på året att lära känna dem. Varför just på födelsedagen? Varför vill de egentligen bli bjudna? För att äta tårta? För att känna sig viktiga? Om de nu så gärna vill "gosa med barnet", varför ser de då inte till att ha en god kontakt med föräldrarna så att de kan få gosa ofta?

Det är fullt normalt att man inte umgås med folk man inte har något gemensamt med och inte har någon vardaglig kontakt med. Man väljer sitt umgänge efter i vilkas sällskap man trivs bra.

Det är faktiskt inte alla som umgås så mycket med sin släkt och det är inte alls konstigt. Alla är olika och har olika bra kontakt med folk. Vi har sån bra kontakt med min släkt att jag såg min pappas farbror med hustru, samt hans moster med man som extra farföräldrar OCH vi hade även pappas mormor att umgås med (hon bakade världens bästa kakor). Vi umgicks tätt med mina kusiner på båda sidor, firade jul och födelsedagar osv. Något jag är van vid och vi fortfarande gör så jag blev lite ställd när jag träffade min sambo som inte har en aning om hur många kusiner han har ens.

Och vet du. Vi umgicks så tätt med de för att de försökte inte lägga sej i och styra och ställa hos oss. De försökte inte "diskutera" med mina föräldrar om huruvida vi skulle ammas eller ej för de såg det inte som en självklarhet att få mata oss. De försökte inte övertala oss att bo hos dem så de kunde få ta hand om oss och uppfostra oss, utan de lät oss vara en familj och umgicks med oss som man vanligtvis umgås med släkten: "Vanlig fika" som du försökte nedvärdera det till. Blandannat.

För att det är sista barnet....allt annat är redan som det är.

Relationer är inte statiska. Du har chans att ändra på hur det är. Om du vill. Om du vågar.