Vi som har en älskare/älskarinna och inte skäms för det!

Frågan är ju VARFÖR vi tycker att det är fel. Det är lite som med burka och niqab - det finns folk som tycker att det är fel att visa ansiktet för främlingar. Men är det VETTIGT att den normen finns?

Jag menar, om otrohet är så prevalent, är det då vettigt att fortsätta sträva efter monogami som den allenarådande normen?

Nja, det finns ingen naturlag som säger att man måste vara två, men att svika och ljuga oavsett sammanhang är väl en ganska  etablerad big nono världen över? Jag menar även i polly förhållanden är det väl inte ok att svika och ljuga för varandra?

Sen verkar ju ganska många som är otrogna inte vara sådär jättepigga på att deras partner gör likadant, då kan man väl knappast påstå att det är ett öppet förhållande man stävar efter? Eller möjligen en ensidig variant då, jag får knulla runt men min partner får inte göra likadant.

Det är ju lite det som vi varit inne på i den här tråden och som ploppar upp i stort sett alla otrohetstrådar, om man inte är nöjd med sitt förhållande utan känner att man behöver ha sex med andra, fine... skilj dig då och börja om på nytt men nya spelregler, alternativt kräv att ändra på spelreglerna i ditt nuvarande förhållande , men då får man också acceptera ett nej eller acceptera att även ens partner ska få samma friheter. Men att blåsa sin partner och leva lite som man själv vill fast i smyg för att kunna äta kakan och ha den kvar känns inte som en rättvis lösning.

Du har nog missförstått. Vi som är emot otrohet är inte emot att man är fler än två. Det vi är emot är när man lovat varandra att man ska vara två - när man ingått ett monogamt parförhållande och sedan sviker detta.

Om man från början är öppen med att man vill leva exempelvis polygamt, eller att man vill ha ett öppet förhållande så fine. Eller om man, när man är i ett monogamt förhållande och blir intresserad av andra, då föreslå att ändra förhållandet till ett öppet förhållande och antingen låta bli att agera enligt sin passion eller bryta upp om partnern säger nej, likaså helt OK. Det är inte otrohet.

Nej absolut.Fast det är just där det kniper - hur ska man välja något man inte känner till? Vi blir ju itutade från barnsben med sagor om prinsen och prinsessan, romantiska filmer handlar alltid om två, och romantiska dramer om en mans eller oftare kvinnas val mellan två potentiella partners. Som sagt, det är mononormen som är kruxet. Inte monogamin i sig. Har man gjort ett medvetet val att man vill leva monogamt, more power to ya!

Du har nog missförstått. Vi som är emot otrohet är inte emot att man är fler än två. Det vi är emot är när man lovat varandra att man ska vara två - när man ingått ett monogamt parförhållande och sedan sviker detta.

Om man från början är öppen med att man vill leva exempelvis polygamt, eller att man vill ha ett öppet förhållande så fine. Eller om man, när man är i ett monogamt förhållande och blir intresserad av andra, då föreslå att ändra förhållandet till ett öppet förhållande och antingen låta bli att agera enligt sin passion eller bryta upp om partnern säger nej, likaså helt OK. Det är inte otrohet.

Men när man ingått ett monogamt parförhållande och formaliserat det genom äktenskap, då har man givit varandra bindande löften om att man ska vara tillsammans resten av livet. Om då ena parten säger "jag har träffat en annan och vill skiljas" är det ett svek och löftesbrott precis på samma sätt som om denne varit otrogen. Det stora sveket är att du har en annan och vill skiljas, inte om ni haft sex eller ej. Om ni blivit kära har ni ju träffats bakom ryggen på partnern även om ni inte haft sex. Varför är det ena sveket större än det andra?

Sen finns det vissa personer här som anklagar andra för att tycka att otrohet är rätt. Jag har nog läst hundratals inlägg om otrohet men knappast aldrig något som tycker otrohet är rätt. Även de som är otrogna är helt medvetna om att de gör fel, skillnaden är att de försöker förklara varför de tar detta felbeslut. Människor gör fel och sviker, hela tiden. Annars hade vi aldrig haft skilsmässor. Så sluta skälla på de otrogna för att de förklarar varför, fokusera istället på varför de är otrogna och vad de skulle gjort istället.

Men det enda man som otrogen får höra, gör slut! Men ibland kanske otroheten leder till att man får upp problem till ytan och då kan man faktiskt föra något positivt av den. Jag önskar inget mer än att få en vettig dialog med min man om vårt äktenskap men har nu försökt i säkert fem år utan framgång. Genom att inte ha närhet ger han mig ingen trohet heller. Vet inte vad han slösar den på.

Alldeles riktigt, han sviker också genom att han förvägrar dig närhet. Svek som svek...

Jag stör mig också på att det enda råd som kommer upp här är "gör slut gör slut". Går det inte att prata med partnern är det kanske handling som behövs för att ställa saker på sin spets. Inte sällan är det underförstått att otrohet accepteras om det sker i det tysta. Eller att "brottet" i sig får partnern att vakna upp och inse att relationen är viktig och värd att kämpa för.

Men om man ska få partnern att vakna upp genom att vara otrogen så förutsätter ju det att sanningen kommer fram också.
Och många otrogna vill ju inte bli påkomna.

Visst, det jag skrev gäller i första hand de förhållanden där otroheten beror på brist på sex och närhet i relationen. Eller brist på kommunikation.