Anonym (M) skrev 2017-02-10 17:30:18 följande:
Det beror nog på var du hamnar och med vilka i vårdpersonalen. Jag skulle få skriva ut mig själv när jag ville och ingen hade ju en aning om hur jag mådde så de sa inte emot. De brydde sig dock inte att föra det vidare så innan jag ens fick prata med en läkare (den FÖRSTA läkarkontakt jag haft sen innan jag blev inlagd, fick inte ens ett "välkomstsamtal") tog det 2 dar. Sen fick jag godkänt av honom (på eftermiddan) och det tog ytterligare en natt innan jag var utskriven på pappret och fick åka hem. Har dock hört om folk som inte fått skriva ut sig för att de mår för dåligt enligt personalen, trots att de skrev in sig frivilligt.
Hör och häpna ;) Jag fick skrivas ut för att jag mådde för dåligt av vistelsen enligt personal och läkare. Men det berodde inte på att någon var elak mot mig eller att jag behandlades illa, för som jag nämnt behandlade de mig och de andra patienterna väldigt väl. Jag var som sagt inlagd för en medicinjustering då jag är överkänslig mot mediciner och de behövde ha mig under bevakning så att jag inte får allt för allvarliga biverkningar. Därav träffade jag läkaren varenda gång han var på avdelningen (vilket var 3-4 dagar i veckan) för att som sagt justera medicinerna. Hursomhelst beslöts det efter ett par veckor att jag var tvungen att bli utskriven trots att vi inte hittat en optimal medicin, eftersom jag blev sämre av vistelsen. Jag har så att säga "överdriven empati" (i brist på bättre ord) och tenderar att anamma andras problem och göra det till mitt eget. Det är inte så lyckat att ha på en psykiatrisk avdelningen, och eftersom personalen märkte att jag blev mer passiv i mitt eget mående och för engagerad i andras, kände de sig tvungna att skriva ut mig innan jag kollapsade av att lägga för mycket på mina egna axlar. Tydligen är det så att vissa mår sämre av en inläggning, och jag var en utav dem. Men det tillhör nog ovanligheten som sagt.