Anonym (Orolig) skrev 2017-04-20 09:52:19 följande:
Hej,
Jag har en längtan efter barn och min partner längtar ännu mer än vad jag gör. Men... Jag har en förlossningsrädsla av den grad att jag tvekar om jag vågar skaffa barn.
Jag är rädd för komplikationer med min kropp under och efter förlossningen (att gå sönder och inte läka bra så sexliv och intimhygien försvåras, framfall, allt möjligt). Jag är även rädd för att få ett barn med funktionsnedsättningar, då jag jobbat mycket med det och sett alla möjliga genetiska och förlossningsrelaterade sjukdomar. Sedan är jag rädd för att inte få god vård pga brister och skrala resurser inom förlossningsvården. Jag är även orolig över att jag är över 30 och risker som det eventuellt kan medföra.
Jag inser att en del av oron är att jag är en ängsligt lagd person men det är även verkliga risker inblandade i detta, så jag tror inte allt är helt taget ur luften.
Jag är normalviktig men varit överviktig tidigare och gjorde en GBP för fem år sedan. Gjorde en bukplastik för tre år sedan. Båda operationerna gick mycket bra utan komplikationer. Hade vaginism i tonåren. Är rädd för hur detta skulle påverka vid en eventuell graviditet/förlossning och har låg tilltro till min egen kropps förmåga trots att jag i dagsläget tränar 3-4 gånger i veckan och är i ganska god form.
Någon som känner igen sig, vad har ni gjort? Några kloka råd eller tips? Jag ska ta upp mina funderingar med en barnmorska, men tänker att det säkert finns massa kloka erfarenheter här.
Om vi skulle välja att försöka skaffa barn, vilka saker kan man styra själv för att minska risken att ovan beskrivna saker sker?
Det är inte konstigt att vara rädd men du behöver inte vara rädd för alla de sakerna. Har ni några sjukdomar i släkten du är rädd att barnet får? De flesta som beror på moderns ålder går att se tidigt med NIPT och du är inte ens gammal. 30 ökar inte risken för sådant. Det är förmodligen större risk att du/din man råkar ut för en olycka och blir handikappad än att barnet blir det om nipt/släktskap ser bra ut. Och du vågar ju ha en man :)
Kan du tänka dig snitt? Du verkar inte vara så rädd inför operationer iom att du gjort sådana och du har läkt bra då? Vaginism brukar dock bli bättre av vaginal förlossning. Jag hade det innan min men det gick över av förlossningen. Det försvårar inte förlossningen. Enda som var jobbigt gör mig var att det sved lite när de satte skalpelektrod på barnet och det gör man ju inte alltid ens. Framfall, stora förlossningsskador etc kan ju hända så det finns en risk men det är ändå ovanligt. Att du läkt bra efter operationer (som ju är skador) tyder på att du kommer läka bra efter en vag förlossning också. Hur stora huvuden hade du och min man när ni föddes? Har din mamma fått förlossningsskador? Det är till stor del ärftligt.
Du kan välja ett sjukhus med bra rykte som inte är så överbelagt och se till att barnet inte blir till så det föds i juli som är den "värsta" månaden att föda barn i resursmässigt. Sedan om du är rädd och orolig så kommer du nog få extra hjälp. Jag födde ensam och fick ha en bm hos mig hela tiden för att jag var det. En doula är jättebra alternativ också. Minskar förlossningsskador och du har alltid någon trygg och kunnig hos dig som du känner. Rekommenderas starkt!
Så du kan göra jättemycket själv :)