Hej,
Försök 9 eller 10 just åt skogen. Nästa blir försök 10 tror jag. Här kan vi bolla tankar o frustration.. jag ska försöka samla mig till att ringa nånstans för utredning om några veckor men känns svårt att ta steget! Nästa äl är 2/5 och bim 15/2. Välkomna!
Usch förlåt hörni, ser när jag läste om att jag låter ännu mer bitter än jag försöker låtsas jag inte är. CD21 och redan mens, så så gick det med denna cykel....
Usch förlåt hörni, ser när jag läste om att jag låter ännu mer bitter än jag försöker låtsas jag inte är. CD21 och redan mens, så så gick det med denna cykel....
Usch förlåt hörni, ser när jag läste om att jag låter ännu mer bitter än jag försöker låtsas jag inte är. CD21 och redan mens, så så gick det med denna cykel....
Jävla helvete, att man va så dum och trodde att kroppen skulle bli gravid helt plötsligt. Har mått illa några dagar så tog ett test igår morse, det kom upp nån vit fläck mitt på testet som gjorde att det såg ut som ett streck bakom. Ställde in mig på att jag inte var gravid och bestämde mig för att ta ett nytt test idag. Toknegativt. Känns så jävla hopplöst. I november har vi försökt i 2 år.
Har alltid trott att jag ska vara en ung mamma, alltid älskat barn och barn älskar mig. Tjatade på mamma och pappa om ett syskon varje dag tills dem separerade. När jag lekte med dockor var det ingen lek, det var omvårdnad på fullt allvar, lekte även att dockan skrek mitt i nätterna.
När jag va 13 fick jag till min lycka en lillasyster när mamma träffade en ny. Mamma tyckte att det var en himla tur att jag fick en lillasyster annars hade jag varit en tonårsmamma enligt henne haha. Nu blir min lillasyster snart 11 och hon är den som tjatar på mig om barn roligt nog.
Försöker verkligen verkligen verkligen fokusera på att spara ihop pengar, fixa hus, karriär och lägga bebislängtan åt sidan men den finns alltid där. Även när jag tror att jag inte tänkt på det under en dag.
1 år och två månader kvar tills jag blir 25 och först då kan vi få finansierad hjälp. Som tur har jag världens bästa fästman som också har en stor bebislängtan, han tycker att vi ska göra ett privat försök med inseminering eller ivf om ett halvår<3
Jag är inne här och läser ofta men inte skrivit på ett tag, vill ge en stor eloge till alla oss som kämpar månad ut och månad in, även år. Vi har varandra och det är så skönt att veta att man inte är ensam
Jävla helvete, att man va så dum och trodde att kroppen skulle bli gravid helt plötsligt. Har mått illa några dagar så tog ett test igår morse, det kom upp nån vit fläck mitt på testet som gjorde att det såg ut som ett streck bakom. Ställde in mig på att jag inte var gravid och bestämde mig för att ta ett nytt test idag. Toknegativt. Känns så jävla hopplöst. I november har vi försökt i 2 år.
Har alltid trott att jag ska vara en ung mamma, alltid älskat barn och barn älskar mig. Tjatade på mamma och pappa om ett syskon varje dag tills dem separerade. När jag lekte med dockor var det ingen lek, det var omvårdnad på fullt allvar, lekte även att dockan skrek mitt i nätterna.
När jag va 13 fick jag till min lycka en lillasyster när mamma träffade en ny. Mamma tyckte att det var en himla tur att jag fick en lillasyster annars hade jag varit en tonårsmamma enligt henne haha. Nu blir min lillasyster snart 11 och hon är den som tjatar på mig om barn roligt nog.
Försöker verkligen verkligen verkligen fokusera på att spara ihop pengar, fixa hus, karriär och lägga bebislängtan åt sidan men den finns alltid där. Även när jag tror att jag inte tänkt på det under en dag.
1 år och två månader kvar tills jag blir 25 och först då kan vi få finansierad hjälp. Som tur har jag världens bästa fästman som också har en stor bebislängtan, han tycker att vi ska göra ett privat försök med inseminering eller ivf om ett halvår<3
Jag är inne här och läser ofta men inte skrivit på ett tag, vill ge en stor eloge till alla oss som kämpar månad ut och månad in, även år. Vi har varandra och det är så skönt att veta att man inte är ensam
Jävla helvete, att man va så dum och trodde att kroppen skulle bli gravid helt plötsligt. Har mått illa några dagar så tog ett test igår morse, det kom upp nån vit fläck mitt på testet som gjorde att det såg ut som ett streck bakom. Ställde in mig på att jag inte var gravid och bestämde mig för att ta ett nytt test idag. Toknegativt. Känns så jävla hopplöst. I november har vi försökt i 2 år.
Har alltid trott att jag ska vara en ung mamma, alltid älskat barn och barn älskar mig. Tjatade på mamma och pappa om ett syskon varje dag tills dem separerade. När jag lekte med dockor var det ingen lek, det var omvårdnad på fullt allvar, lekte även att dockan skrek mitt i nätterna.
När jag va 13 fick jag till min lycka en lillasyster när mamma träffade en ny. Mamma tyckte att det var en himla tur att jag fick en lillasyster annars hade jag varit en tonårsmamma enligt henne haha. Nu blir min lillasyster snart 11 och hon är den som tjatar på mig om barn roligt nog.
Försöker verkligen verkligen verkligen fokusera på att spara ihop pengar, fixa hus, karriär och lägga bebislängtan åt sidan men den finns alltid där. Även när jag tror att jag inte tänkt på det under en dag.
1 år och två månader kvar tills jag blir 25 och först då kan vi få finansierad hjälp. Som tur har jag världens bästa fästman som också har en stor bebislängtan, han tycker att vi ska göra ett privat försök med inseminering eller ivf om ett halvår<3
Jag är inne här och läser ofta men inte skrivit på ett tag, vill ge en stor eloge till alla oss som kämpar månad ut och månad in, även år. Vi har varandra och det är så skönt att veta att man inte är ensam
Hej tjejer!
Idag var vi på tidigt ultraljud och ett hjärta tickade på. BM sa vecka 7+6 så det är precis enligt mina beräkningar. Det finns fortfarande risk för missfall, men den är betydligt lägre nu. Har varit fruktansvärt orolig då jag knappt har haft några tecken.. Lite ömma bröst och molvärk då & då.
Jag tänker på er alla som kämpar <3
Var på reproduktionscentrum i Uppsala och det gick precis som jag trodde. I och med att jag blev spontant gravid så får vi inte längre någon hjälp utan måste vänta citat minst ett halvår, helst ett år slutcitat innan vi kan kanske få en ny bedömning och eventuellt kanske behandling.
Det var väntat; expecting the worst osv....
Vad som INTE var väntat var att läkaren skulle säga till mig att jag borde vara GLAD för att jag blev spontant gravid och fick missfall. Jag borde vara JÄTTEGLAD, ja, nästa överlycklig! VEM säger till en kvinna 3 veckor efter ett missfall att hon borde vara glad för det?? VEM är så okänslig?! När jag började gråta vändes det till att jag verkar vara deprimerad och borde lugna ner mig, så det han gjorde var att boka en kuratortid om en vecka. Försökte förklara att jag var ledsen för jag är så trött på att ingenting görs, fick då till svar att jag har ju fått hjälpen att veta att ingenting är fel och det finns ingenting de kan göra. Han kunde sätta igång med IVF men för MIIIIIIN skull, eftersom jag verkar så himla deprimerad så ville han inte utsätta mig för det. Tack och hej!
Det var hjälpen jag fick där. Så. Är så arg att jag kokar ungefär.
Var på reproduktionscentrum i Uppsala och det gick precis som jag trodde. I och med att jag blev spontant gravid så får vi inte längre någon hjälp utan måste vänta citat minst ett halvår, helst ett år slutcitat innan vi kan kanske få en ny bedömning och eventuellt kanske behandling.
Det var väntat; expecting the worst osv....
Vad som INTE var väntat var att läkaren skulle säga till mig att jag borde vara GLAD för att jag blev spontant gravid och fick missfall. Jag borde vara JÄTTEGLAD, ja, nästa överlycklig! VEM säger till en kvinna 3 veckor efter ett missfall att hon borde vara glad för det?? VEM är så okänslig?! När jag började gråta vändes det till att jag verkar vara deprimerad och borde lugna ner mig, så det han gjorde var att boka en kuratortid om en vecka. Försökte förklara att jag var ledsen för jag är så trött på att ingenting görs, fick då till svar att jag har ju fått hjälpen att veta att ingenting är fel och det finns ingenting de kan göra. Han kunde sätta igång med IVF men för MIIIIIIN skull, eftersom jag verkar så himla deprimerad så ville han inte utsätta mig för det. Tack och hej!
Det var hjälpen jag fick där. Så. Är så arg att jag kokar ungefär.
Men fy!!!!! Så du ska bli MER deprimerad innan ni får hjälp då? Det påminner verkligen om min läkarkontakt :( jag började gråta när vi pratade om mitt utomkvedshavandeskap och fick också höra att jag ska vara glad att jag blev gravid osv och vi ska avvakta innan nån behandling göra osv. Önskar att de åtminstone kunde visa lite förståelse för hur man mår. På ett sätt förstår jag att de inte kan skicka ut remisser för ivf på en gång men det måste finnas något man kan få testa känns det som... Som kan hjälpa. Fick också göra att det inte finns något de kan hjälpa oss med och jag blev så chockad för jag trodde att man skulle få NÅT. Vi har våran "uppföljningstid efter 6 månader" i september men jag tror de kommer säga samma sak då. Förstår verkligen hur du känner dig :( har du och din kille pratat något om privat behandling? Jag vill gärna göra det men min sambo säger nej :(