Pick skrev 2019-05-18 21:25:28 följande:
Man har alltid ett väl tänker jag. Rätt för mig är inte detsamma som rätt för dig. Är ni rätt för varandra? Ja det kan endast du svara på. Du säger att ni varit tillsammans länge och att det är en fin person? Så frågan är då, vad funderar du egentligen över?
När man träffar en person och man blir förälskad, svävar på moln. Sedan nät den perioden är över börjar sanningen sakta krypa fram. Då märker man alla dom dåliga sidorna. Något Jag brukar göra är att tänka på dess brister personen har.. kan jag verklige leva med dessa brister .. kan jag acceptera och respektera dessa bristen. Om jag inte kan .. då har jag svaret.
Tyvärr så trodde jag att jag kunde leva med dessa brister hos min andra halva.. Vilket nu visar sig gånger tusen efter att vi fått barn. Jag gillar det inte och vet inte om jag vill leva med denna person för resten av mitt liv.. Vi har mer dåliga dagar än bra dagar om man säger så...
Det känns trist. Det som kändes som rätt blev kanske inte rätt. Jag försöker och kämpar dock och tror att vi kanske kan hitta tillbaka till varandra. Jag försöker leva på hoppet... än så länge...
Dock så gör det inte enkelt när en man dyker upp bara så där och rör runt i grytan.
Hej Pick, Jag beklagar din situation. Vad var det för brister du trodde du kunde leva med från början, om du vill berätta? Jag förstår att du vill avvakta då det finns barn med i bilden. Vad gör du/ni för att få det bättre? Vet din man om dina känslor kring situationen? Menar du att du även föll för någon annan mitt i allt detta? Vet din man i så fall om det?
Jag har förstått, efter att ha läst och pratat lite med andra, att det ofta blir värre när man väl får barn med de eventuella brister som man upplevt tidigare. Och det är där vi står nu också. Det börjar bli hög tid att på riktigt börja skaffa och planera familj. Och mitt i det fick jag känslor för någon annan som bekräftade mig och som jag kände otrolig samhörighet med. Detta fick mig att tänka till ordentligt. Den andra vet inte om mina känslor och så skall det förbli men det fick mig att inse vad samhörighet egentligen kan vara. Jag och min sambo har aldrig riktigt haft den samhörigheten, alltid lite okompatibla, vilket både har fört oss framåt då vi utvecklats och växt tillsammans men också bakåt då attraktion och passion saknas i princip helt. Vilket i sig gör det svårt att bilda familj..i övrigt delar vi många intressen och har ett väldigt härligt liv med olika aktiviteter, semestrar och äventyr ihop. Men jag ifrågasätter om man är rätt ihop om man inte ens har passionen och attraktionen för att kunna bilda familj? Men jag kan inte just nu avgöra om jag vill stanna för tryggheten och rädslan att kasta bort vårt liv vi byggt ihop eller om jag bör lämna för att de rätta känslorna kanske inte finns där, men vad är ens rätt känslor?
Jag förstår att det bara är jag som i slutändan vet vad som är rätt för mig. Men lite råd på vägen från andra med någon erfarenhet kan inte skada tänker jag.