Bonusbarnen vet inte om deras pappa (min sambo) älskar dem...

Jag är på mitt generösa humör idag

Det är ganska vanligt att man framför generella hypoteser som om de vore sanningar utan att ha på fötterna. Men utan statistiskt underlag eller åtminstone mycket starka argument blir det missledande att uttrycka sig så tvärsäkert.

Då kan man istället klargöra genom att sticka in ett: "Jag tror att".

Jag har inte heller någon statistik/belägg på somliga av mina hypoteser i denna tråd. Men jag försöker formulera dem som hypoteser/teorier, och om jag inte lyckas med det får jag finna mig i att bli ifrågasatt.

Jag håller med dig om att uttrycka verbal kärlek till sina barn sannolikt har ökat. Det jag är skeptiskt mot är ditt påstående att barnen för 40 - 50 år sedan hade en större tilltro till sina föräldrars kärlek än vad de har idag. Snarare tvärtom tror jag.

När det gäller ditt senaste påstående om att dagens föräldrar inte älskar sina barn högre än de gjorde för 40 - 50 år sedan, skulle jag vilja göra skillnad på barns upplevelse av sin kärlek och föräldrarnas upplevelse av sin kärlek till sina barn. En förälder som misshandlar sitt barn kan känna en stor kärlek till barnet, utan att förmedla det. Barnets upplevelse är inte likställt med förälderns upplevelse. Alltså spelar det ingen roll om föräldrarnas kärlek till sina barn är konstant, det är hur barnet upplever denna kärlek och alltså hur väl föräldern lyckas förmedla sin kärlek som är av betydelse.

Jag säger inte heller att man kan prata sig till kärlek enbart, utan ens kärlek måste givetvis bottna i ens kroppsspråk och handlingar i övrigt. Jag tror dock att enbart handling utan verbal kärlek inte ger barnet samma känsla av att vara älskad som enbart handling gör. En handling kan missuppfattas och misstolkas. En återkommande verbal påminnelse om kärleken mellan förälder och barn, gör sannolikt också att kärleken medvetandegörs och blir konkret. Om vi undersökte antalet barn som fått verbal kärlek  och handling av sina föräldrar och de som inte enbart fått kärlek i handling skulle det säkert ge väldigt intressanta skillnader mellan dessa grupper.

Sen är det inte bara kärlek som är viktigt att förmedla verbalt. Det är också viktigt att prata med sitt barn om att den alltid kan komma till föräldern och prata, uppmuntra den till att sätta ord på andra känslor som ilska, besvikelse, sorg, etc. och berätta hur glad man blev att den kom till världen och andra viktiga händelser i familjens historia som kan intressera barnet, etc. Detta för att skapa en kanal där barnet ges möjlighet att uttrycka sina känslor, tankar och funderingar.

Nu undvek du skickligt min jämförelse med kärleken mellan man och kvinna. Men jag undrar igen: Är den icke-kommunikativa mannen den som ger dig den största formen av kärlek, eller ser du ett värde att få dagliga komplimanger och muntliga kärleksbetygelser?

Jag är med dig på den även fast det kanske inte framgick tidigare.

Jag kanske är förmäten, det får andra bedöma. Jag försöker bara säga vad jag tycker, och jag undrar om du kanske missförstod mina exempel.

Iaf, så finns det forskning som stöder det jag säger om att längre amning ger positiva effekter på t.ex. immunsystemet. Det är bra för barnet att amma länge.

När det gäller samsovning så finns det forskning på att små barn som sover i eget rum kan utsöndra stresshormonet cortisol i kroppen.

Men i övrigt är det inte intressant i sammanhanget vad som kan bevisas vara sant och inte. Det räcker med att kvinnan själv anser att fenomenet är en viktig uppoffring för barnet (oavsett forskningsresultat) för att det ska tjäna som ett exempel på att hon gör "Allt" för barnet.

Du går igång i onödan, min åsikt har inte med saken att göra. Det var bara exempel på stora personliga uppoffringar för ett barn som jag talade om. Du kan säkert hitta på andra exempel där man sätter barnets välbefinnande över sitt eget.

Det finns många föräldrar som lurar sig själva att de ständigt väljer det bästa för sina barn, men att de egentligen sätter sig själv i första rummet. Ett exempel är t.ex. en förälder som menar att det är viktigt att barnet lär sig äta det som serveras. Om barnet inte vill äta, så blir det utan mat. Föräldern kanske anser att det här ligger i barnets bästa, och gör så av omsorg för barnet. Det kan ju vara sant att föräldern tror det. Men ibland är ett sådant ställningstagande helt enkelt baserat på förälderns bekvämlighet. Det är jobbigt att sätta sig in i problematiken på djupet, att kanske laga flera rätter, eller se hur man kan förbättra matsituationen och miljön för att locka barnet att äta. Det är en enkel genväg att luta sig tillbaka i sin stol och skylla sin hållning på obevisade principer som curling eller liknande.

Man kan nog konstatera att det är överraskande ofta som "barnets bästa" enligt många ej vetenskapligt bevisade uppfostringsmetoder handlar om lösningar som är bekväma för föräldrarna. Detta är antagligen ingen slump. Människan är lat av naturen. Det är därför det är så viktigt att det forskas mer och att viktig forskning sprids så att de gamla myterna ersätts med vad som är barnens bästa på riktigt.

Orden -Jag älskar dig! användes inte förr på svenska för att uttrycka kärlek mellan föräldrar och barn, det är något som kommit som så mycket annat med de amerikanska filmerna och tv-serierna.

-Jag älskar dig! har traditionellt använts på svenska enbart för romantiskt kärlek.

Föräldrar förr uttryckte sin kärlek på annat sätt, man sa lilla älsklingen, gullungen min, lilla sötnosen, mammas allra sötaste etc. Därför har många vuxna idag aldrig hört just orden -jag älskar dig från föräldrarna, men det betyder ju som sagt inte att man är mindre älskad.

Att ständigt säga jag älskar dig till sina barn tycker jag är lite fånigt faktiskt.

Varför gör man så? Känns taskigt mot hans barn.

Jag tror du läser in lite för mycket i ditt bonusbarns svar. Bara för att bonusbarnet och hens pappa inte har samma verbala kommunikation som du och ditt barn betyder inte det att de älskar varandra mindre. Det är nästan som om du ville tvinga fram en jämförelse mellan barnen när du körde den där leken. Inte direkt rättvist.

Kärlek är så mycket mer än ord. Det finns människor i mitt liv som aldrig har sagt "jag älskar dig" till mig, men jag vet ändå med 100% säkerhet att de känner så. 

Du uttrycker det så väl - du tyckte att det var tråkigt när bonusbarnet svarade som hen gjorde. Men nu är det ju inte dig det handlar om, eller hur? 

Det är olyckligt att du förklarade ditt beteende på det sätt du gjorde. Du kunde ha sagt att det är viktigt för dig att inte bara känna att du älskar dem du älskar utan att du också vill säga det och att du vill göra det ofta för det mår du bra av. Det du i stället sade lät förstå att det är fel att inte göra som du och att det därför är synd om ditt bonusbarn, och det är en tyngande sak att lägga över på ett barn. 

Det är olyckligt att du förklarade ditt beteende på det sätt du gjorde. Du kunde ha sagt att det är viktigt för dig att inte bara känna att du älskar dem du älskar utan att du också vill säga det och att du vill göra det ofta för det mår du bra av. Det du i stället sade lät förstå att det är fel att inte göra som du och att det därför är synd om ditt bonusbarn, och det är en tyngande sak att lägga över på ett barn.