Efter flera långa år slipper jag äntligen leva med andras barn och allt vad det innebar. Kommer ALDRIG någonsin att göra det misstaget. Kommer ALDRIG dejta någon som har barn igen. Ryser när jag läser om hur andra har det som sitter fast i bonusträsket.. Fyfaaan vad skönt att slippa allt!
Det blir en stor förändring när det kommer ett gemensamt barn, för då finns det ett litet hjälplöst barn att ta hänsyn till som kräver mycket tid från båda sina föräldrar.
Tidigare förväntades man att typ bara anpassa sig till han och hans barn eftersom argumentet för barnens skull användes och eftersom jag var ensam så fick jag till stor del anpassa mig efter dem, vilket gjorde att jag brukade försöka hålla mig undan och syssla med min hobby.
När de gemensamma barnen kom så var det slut med anpassningarna från min sida och de andra fick börja anpassa sig istället. Maken började ta halva ansvaret för de gemensamma och hans ex började snacka skit till sina barn att pappa inte tyckte om dem längre osv. Han förklarade för dem att små barn tar tid och ork och därför kunde han inte springa och passa upp och skjutsa dem hit och dit längre, mer än ibland. Sen fyllde de 18 och kom och hälsade på ibland istället, vilket underlättade mycket.
Det blir en stor förändring när det kommer ett gemensamt barn, för då finns det ett litet hjälplöst barn att ta hänsyn till som kräver mycket tid från båda sina föräldrar.
Tidigare förväntades man att typ bara anpassa sig till han och hans barn eftersom argumentet för barnens skull användes och eftersom jag var ensam så fick jag till stor del anpassa mig efter dem, vilket gjorde att jag brukade försöka hålla mig undan och syssla med min hobby.
När de gemensamma barnen kom så var det slut med anpassningarna från min sida och de andra fick börja anpassa sig istället. Maken började ta halva ansvaret för de gemensamma och hans ex började snacka skit till sina barn att pappa inte tyckte om dem längre osv. Han förklarade för dem att små barn tar tid och ork och därför kunde han inte springa och passa upp och skjutsa dem hit och dit längre, mer än ibland. Sen fyllde de 18 och kom och hälsade på ibland istället, vilket underlättade mycket.
Jag förstår till 100%!! Jag har levt ihop med min sambo och hans barn nu i över 3 år och det tycks aldrig bli lättare eller bättre! De vill ha ett liv som de hade tidigare och jag tycker att alla borde anpassa sig lite när en ny kommer inte i familjen. Inte nog med att man alltså måste anpassa sig till deras veckor och när man får ha semester pga barnens veckor eller lov. Man ska dessutom ändra om hela sitt liv och smöra och ställa sig in, laga mat, städa efter och fjäska för någon man helt saknar kemi för. Det tar på energin och man undrar ibland hur fan man står ut !!!
Jag förstår till 100%!! Jag har levt ihop med min sambo och hans barn nu i över 3 år och det tycks aldrig bli lättare eller bättre! De vill ha ett liv som de hade tidigare och jag tycker att alla borde anpassa sig lite när en ny kommer inte i familjen. Inte nog med att man alltså måste anpassa sig till deras veckor och när man får ha semester pga barnens veckor eller lov. Man ska dessutom ändra om hela sitt liv och smöra och ställa sig in, laga mat, städa efter och fjäska för någon man helt saknar kemi för. Det tar på energin och man undrar ibland hur fan man står ut !!!
När man som jag då inte accepterar det, så blir det väldigt mycket tjafs och bråk., det blir liksom en ständig kamp.
Vår stora ändring kom när vår äldsta hamnade på sjukhus som liten bebis, och han prioriterade att laga mat och skjutsa de stora, då var de i övre tonåren och borde klara både mat och att ta sig ett par kilometer själva. Jag blev vansinnig på honom, och förhållandet höll på att ta slut.