Snygg= Kan bete sig hur som helst med män?

Tja, det är ju iofs dessa människor jag menar (eftersom de oftast uppfattas som snygga av andra och därmed behandlas annorlunda). Så många naturligt snygga tycker jag inte det finns, men så är jag också i princip asexuell så jag kanske inte lägger märke till dem. Det är klart att fallet blir högre ju mer man jobbat för sin snygghet, för då rycks ju mattan under fötterna från en på ett annat sätt.

Jag hackar ner på rika för att jag tycker klassamhället är helt sinnessjukt. Det är inte rimligt nånstans att tjäna hundratusen i månaden.

Jag skulle vilja tjäna lite mer, så att jag kom upp i medelinkomsten. Absolut inte mycket mer. Men det går ingen nöd på mig heller!

Haha! Jag hatar inte snygga tjejer! Jag kan dock erkänna att jag var lite avundsjuk och bitter i tonåren, inte så att det tog upp hela min värld men i situationer där skillnaden i bemötande blev extremt påtaglig så... nu tycker jag mest att det är komiskt att se män svansa runt. Blandat med förakt.

Men det är nog för att jag själv bryr mig väldigt lite om utseende, jag tycker nästan snygga män är obehagliga eftersom jag har blivit mobbad eller nedtryckt av så många ?snyggingar? i mina dagar. Kan inte se något attraktivt med dem alls, utan det är nästan en pavlovsk reaktion av äckel och just obehag. Visst; är personen både snygg Och trevlig så reagerar jag nog som de flesta andra, men det händer nästan aldrig. Kan minnas att jag träffat en sån det senaste decenniet, haha!

Så, ja, mina fördomar om snygga människor (både killar och tjejer) är förvånansvärt ofta sanna. Jag träffar inte på många som har samlat nötter. Att vara väldigt snygg är lite som att vara känd, det stiger 99% åt huvudet. Men absolut, det är också nån form av försvarsmekanism. Det är lätt att intala sig själv dessa saker, för det gör livet som ful mycket trivsammare. Och man slipper bli bitter, vilket också är skönt för alla inblandade.

Haha! Jag hatar inte snygga tjejer! Jag kan dock erkänna att jag var lite avundsjuk och bitter i tonåren, inte så att det tog upp hela min värld men i situationer där skillnaden i bemötande blev extremt påtaglig så... nu tycker jag mest att det är komiskt att se män svansa runt. Blandat med förakt.

Men det är nog för att jag själv bryr mig väldigt lite om utseende, jag tycker nästan snygga män är obehagliga eftersom jag har blivit mobbad eller nedtryckt av så många ?snyggingar? i mina dagar. Kan inte se något attraktivt med dem alls, utan det är nästan en pavlovsk reaktion av äckel och just obehag. Visst; är personen både snygg Och trevlig så reagerar jag nog som de flesta andra, men det händer nästan aldrig. Kan minnas att jag träffat en sån det senaste decenniet, haha!

Så, ja, mina fördomar om snygga människor (både killar och tjejer) är förvånansvärt ofta sanna. Jag träffar inte på många som har samlat nötter. Att vara väldigt snygg är lite som att vara känd, det stiger 99% åt huvudet. Men absolut, det är också nån form av försvarsmekanism. Det är lätt att intala sig själv dessa saker, för det gör livet som ful mycket trivsammare. Och man slipper bli bitter, vilket också är skönt för alla inblandade.

Jag umgås ganska tätt med ett gäng grabbar och tjejer. Jag har märkt hur killarna verkligen smörar för en av tjejerna. Nej, inte mig. Ja, jag är avundsjuk. Så var det erkänt och ur världen.

Hon är uppenbart väldigt snygg och väldigt medveten om det. Detta får grabbarna att bete sig väldigt fånigt. Även de som är upptagna. Inte lika illa som singelkillarna, men lite samma tendenser.

Hon bjuds alltid på grejer. Drinkar, middagar, skjuts, hjälp med diverse, fika osv. Sånt som normala människor får betala själv. Hon utnyttjar detta till max med. Hon hintar lite om att hon inte har råd, och genast så betalar någon av grabbarna åt henne. Det är lugnt jag bjuder osv.

Skall hon möblera om så kommer snabbt någon över och hjälper henne med det. De allra enklaste grejer, vill hon ha hjälp får hon det. När som helst på dygnet. För att jag skall få en man att agera så hjälpsamt mot mig så måste jag ligga med honom, han älskar mig och vi är ett par. Men hon kan bara fladdra lite med lösögonfransarna och så får hon vad hon vill ha.

Även småsaker som om när man planerar något ihop med en killkompis, en fest eller så, vi jobbar på en gästlista. Hennes namn är alltid det första de kommer på. Du har 10 andra tjejkompisar och säkert nästan lika många killkompisar, men ändå är det alltid henne du tänker på först? Sådana saker.

Är jag bitter och avundsjuk? Ja. Men fan män är så jävla korkade...det här är inga småpojkar heller utan killar på mellan 20 och till 30! Fullt vuxna män som gärna sätter sig i bilen och skjutsar någon mitt i natten en vardag 3 timmars körväg utan att ens få bensinpengar, bara för att hon är snygg och frågar om det. Ok, väldigt snygg, men ändå.

När slutar män bete sig såhär och växer ifrån det? Vid 35? 40? 50? 100? Aldrig?

När växer sådana här kvinnor upp och inser att jag inte kan ringa en man som kommer på stört och hjälper mig med smått som stort och faktiskt själva börjar planera, spara, sköta sin budget, lösa sina egna problem, ta ansvar osv? 25? 30? 40? Aldrig? 

Jag är objektivt sett en attraktiv tjej med en feminin framtoning men jag skulle skämmas inför mig själv om jag bad om hjälp istället för att lösa mina egna problem. För mig är min självständighet och känsla att jag klarar av nästan vad som helst det som jag ser som min främsta styrka och det som jag är mest stolt över med mig själv. Jag utmanar mig själv hellre än att leta efter enkla lösningar och är enormt stolt över hur tuff och kapabel jag är som människa. Jag har en lång och tuff utbildning bakom mig, en framgångsrik karriär där jag hjälper människor och mina medmänniskor respekterar mig för min kompetens och för min förmåga att hantera svåra och komplexa situationer. Jag skulle bli enormt ledsen om folk respekterade mig för mitt yttre istället.

För mig spelar det bara roll att min sambo tycker att jag är attraktiv. Utseendet kommer försvinna nån dag, precis som för alla andra. Men det är min förmåga att kämpa och inte backa inför svårigheter som jag är mest stolt över och som har gjort mig framgångsrik här i livet. Det är en styrka som få människor antar att jag besitter, för när de ser mig ser de en kvinnlig och feminin tjej med mjuk framtoning. Men bakom den fasaden är jag som en atlet mentalt sätt. Ungefär som en långdistanslöpare.

Så sådana tjejer som beskrivs i denna tråd skulle jag ha svårt att umgås med för jag skulle tycka att de saknade kämpaglöd.