Nu har skolan tydligen bestämt att min andraklassare ska gå om! Jag trodde i min enfald att det var föräldrar som hade sista ordet där? Hittar inget som säger annorlunda heller!
De har under tre års tid misslyckats att hjälpa mitt barn trots eviga möten och samtal och nu ska hen alltså hållas tillbaka på grund av det!?
Kan jag kontakta kommunen eller vem är det man vänder sig till?
Angående dyslexitester så är det inte säkert att skolan kan göra något. I vår kommun sköter föräldrarna det helt och hållet men de testa INGA barn innan de går i 4:an. Eleverna har däremot rätt att få hjälp som om de hade dyslexi om det anses vara den bästa lösningen för eleven.
Hur kommer det sig att han klarar sig i övriga ämnen, förutom svenskan? Det är ju mycket läsning i både matematiken, NO:n och SO:n. Antingen måste någon ha läst för honom = anpassningar har gjorts. Eller så har han klarat sig igenom texterna ändå =bedömningen att hans svårigheter beror på dyslexi måste funderas vidare på.
Jag hade begärt ut dokumentationen som gjorts på mitt barn, t ex kartläggningar hos specialpedagog. Bedömningsstöd i svenska och matte (de är obligatoriska att göra, från Skolverket) men också anteckningar från alla de möten n du har haft med skolan. Utifrån resultaten på dessa bör åtgärder satts in. Om det inte gjorts, trots dokumentationen, så hade jag anmält till skolinspektionen.
Som lärare tycker jag att det låter helt otroligt och jag tror att det ligger mer bakom som du antingen inte säger eller själv är medveten om. På detta sätt hade det aldrig gått till på någon av de skolorna jag arbetat på. Senast idag hade jag möte med specialpedagogen angående en flicka i år 2 som har det jobbigt med läs och skriv. Spec. Pedagog gjorde i höstas en enkel kartläggning för att försöka ta reda på vad svårigheterna är och så har vi med gemensamma krafter försökt utveckla hennes förmågor. Det går framåt men långsamt. Viktigt att komma ihåg att bara för att man inte kan se någon enorm förbättring så betyder inte det att ingenting gjorts. Vi måste hela tiden testa oss fram och använda både forskningsbaserade metoder och beprövad erfarenhet men det som hjälper för ett barn behöver inte vara rätt för en annan.
Angående dyslexitester så är det inte säkert att skolan kan göra något. I vår kommun sköter föräldrarna det helt och hållet men de testa INGA barn innan de går i 4:an. Eleverna har däremot rätt att få hjälp som om de hade dyslexi om det anses vara den bästa lösningen för eleven.
Hur kommer det sig att han klarar sig i övriga ämnen, förutom svenskan? Det är ju mycket läsning i både matematiken, NO:n och SO:n. Antingen måste någon ha läst för honom = anpassningar har gjorts. Eller så har han klarat sig igenom texterna ändå =bedömningen att hans svårigheter beror på dyslexi måste funderas vidare på.
Jag hade begärt ut dokumentationen som gjorts på mitt barn, t ex kartläggningar hos specialpedagog. Bedömningsstöd i svenska och matte (de är obligatoriska att göra, från Skolverket) men också anteckningar från alla de möten n du har haft med skolan. Utifrån resultaten på dessa bör åtgärder satts in. Om det inte gjorts, trots dokumentationen, så hade jag anmält till skolinspektionen.
Som lärare tycker jag att det låter helt otroligt och jag tror att det ligger mer bakom som du antingen inte säger eller själv är medveten om. På detta sätt hade det aldrig gått till på någon av de skolorna jag arbetat på. Senast idag hade jag möte med specialpedagogen angående en flicka i år 2 som har det jobbigt med läs och skriv. Spec. Pedagog gjorde i höstas en enkel kartläggning för att försöka ta reda på vad svårigheterna är och så har vi med gemensamma krafter försökt utveckla hennes förmågor. Det går framåt men långsamt. Viktigt att komma ihåg att bara för att man inte kan se någon enorm förbättring så betyder inte det att ingenting gjorts. Vi måste hela tiden testa oss fram och använda både forskningsbaserade metoder och beprövad erfarenhet men det som hjälper för ett barn behöver inte vara rätt för en annan.
Du tror att du vet precis, men det kan du inte veta, om du inte själv är lärare med erfarenhet av språkinlärning. Och även då är du inte med i skolan och vet inte.
Jag har alltid litat på det som mina barns lärare har sagt, trots att jag själv är lärare, för att de ser ju inte hur det går i skolan. Om någon skulle spela in ditt barn i en vecka och du skulle sedan se filmen - jag slår vad om att du sedan skulle säga: Jaså, jag visste ju inte att det är så för hen i skolan!
Vad har det med något att göra? Nej jag litar inte ett dugg på läraren längre, hen har bevisat gång på gång att hen inte tar det här på allvar.
Om du inte litar på läraren är det nog dags att byta klass eller skola.
Läraren läser alltid allt sånt högt för alla, har inget med mitt barn att göra.
Logopeden och flera i skolan tror också att hen har dyslexi.
Det är läraren själv som säger att inga anpassningar kommer göras utan en fastställd diagnos. Mitt förtroende för hen är i botten. Bitr rektorn lovar och lovar massa anpassningar som sen inte blir av ändå.
Men problemet är att det är väldigt tydligt från tillgänglig forskning att det att eleverna tjänar mest på att gå kvar i den klass som de har börjat i, där de har sin sociala tillhörighet. Du hittar inget stöd i utbildningsvetenskaplig forskning att detta är en effektiv åtgärd som gynnar eleverna.