Sån jäkla ångest när jag inte är med honom
Hej alla effellare!
Vill mest dela med mig av min situation, kanske någon känner igen sig och till och med har något gott råd.
Jag och min kille har varit ett par sedan tre år tillbaka ungefär. Vi har haft en paus på typ ett halvår för ett år sedan. Jag är 20 år gammal och han ett år äldre. Jag är hans första flickvän, kyss, sexpartner osv, själv har jag haft många partners innan honom men det har aldrig kännts som det gör med honom. Han är den första killen jag verkligen knutit an till, den enda partnern jag någonsin kännt att jag verkligen älskar.
På ett sätt är jag tacksam, det är ju underbart att få vara så här förälskad som jag är efter tre år tillsammans. Samtidigt är det ett rent helvete att ha så starka känslor som jag har. Lite separationsångest har jag alltid haft men de senaste veckorna har ångestnivån verkligen skjutit i höjden. Jag känner inte igen mig själv. Är ständigt livrädd att han håller på att lämna mig, påstår att han hatar mig egentligen, får som känslomässiga uppenbarelser där jag får väldigt starka och övertygande känslor av att han inte älskar mig osv. Jag kan först bli helt hysterisk, gråta och komma med långa utläggningar om varför han kommer göra slut, sedan blir jag helt utmattad, känner mig som en urvriden trasa. Kan bara ligga o stirra ut i tomma intet, vill inte gosa, orkar inte prata.
Dessa attacker kommer hux flux utan förvarning. Kan vara jättelycklig och mysig ena sekunden för att helt plötsligt bli som förbytt. När han ska lämna mig är det som jobbigast (vi bor inte tillsammans). Har som sagt alltid tyckt det varit lite jobbigt när han ska åka, på normal nivå. Nu börjar jag gråta typ samma kväll som han kommer hit för att jag vet att han ska åka igen om ett par dar. Sen har jag små gråtattacker med jämna mellanrum under hela hans vistelse p.g.a att han ska åka (även om det är morgon och han ska åka på kvällen). När han inte är här går jag och tänker på honom hela hela tiden. Räknar timmar tills vi ses igen, gråter med jämna mellanrum, känner mig övergiven, får ibland panikartade attacker, svårt att andas, hela tillvaron känns overklig. Ibland lurar jag mig själv att han gjort slut, då rasar hela världen. Börjat få impulser att skada mig själv när han inte är här också (något jag gjort förr men slutat med sen några år tillbaka).
Samma sak när vi pratar i telefon. Nu för tiden gråter jag varje gång när vi ska lägga på. Om han lägger på (istället för mig) så övertygas jag om att han hatar mig.
Såhär extremt har det inte alltid varit! Vad kan det bero på? Blir jag normal igen? Har någon annan haft det såhär? Såklart förstår jag att den som lider allra mest av detta är min pojkvän. Jag önskar så att jag kunde kontrollera mig när jag får mina attacker men det går fan ta mig inte.
Tack till dig som orkade läsa såhär långt <3
Kram o glad påsk!