Hur tog era barn en separation?

Eftersom min far var en galen sociopat som jag var skiträdd för redan när jag var 5 år så var det väldigt skönt att han var otrogen och flyttade och jag sedan bara behövde vara skiträdd några veckor om året (det som så fint kallas "umgänge").

De hade det betydligt jobbigare före separationen, när deras pappa äntligen hade flyttat ut blev de mkt lugnare och gladare (och jag också).

Tja, jag lider fortfarande av posttraumatisk stress.... Och daddy issues, ångest och annat. Jag skaffade barn som 17-åring(och försökte sedan jag var 15) för att få en familj. Tack gode Gud att jag valde en stabil man som far till barnen och make(och lite pappa...) till mig.

Jag var väldigt liten när dom skilde sig. Det som påverkad emot under många år var allt skitsnack om varandra, speciellt från min mamma. Det blev outtalat ett krav att välja sida. Eftersom min mamma hade vårdnaden så tog det sig i uttryck att inte vågade prata om min pappa. Det var ett ord/namn som inte nämndes från min sida.

Det var alltså inte skilsmässan som gjorde det svårt för mig. Det var min mammas begränsade förståelse för att hennes relation med min pappa inte ska få påverka min relation till min pappa.

Hur gammal va du när de gick isär? Bråkade dina föräldrar mycket efter separationen? Eller varför tror du att du mår så här?

Mycket vanligt att mamman i förhållandet pratar skit om pappan efter ett uppbrott .
Fattar inte hon hur detta sårar och sliter isär barnen....dom mammorna är fan inget att hänga julgranen precis så enkelt är det

Jag var 10 år. De bråkade inte varken innan(men de var inte så varma med varandra i sitt förhållande) eller efter skilsmässan. Jag klarade inte att berövas min familj och mitt hem. 

Har du någon diagnos?

Nej

Varför tror du att du inte kommit över det?