Står inte ut

Efterspelet av denna pandemi kommer vara fylld av skilsmässor och en babyboom av rang, så skämtas det i de flesta utrymmen jag vistas i online.

Jag tror dock att det kommer visa sig rätt nära sanningen.

Gör något åt det om du inte trivs med ditt liv, att klaga hjälper sällan. Allt för många verkar tro att man ska bita ihop år efter år. Bara för tvåsamheten eller barnens skull. Livet är nu och allt för kort!

Jag känner likadant. Håller på att bli tokig, måste få vara ifred nån gång.

Jag har blivit van. 

Men ett tips! Jag har en vän som lever med sambo och två barn, hon har också behov av att få en paus då och då. Hon har kommit överens med sin sambo att två gånger per år så får hon resa bort, ensam. Så hon brukar resa bort i 7-10 dagar, ofta en gång på våren och då till någon stad i Europa, och sen en veckas solsemester i anslutning till sommaren/sensommaren då hon bara ligger på stranden och läser böcker. Hon hade inte klarat familjelivet utan dessa resor, säger hon själv, det är hennes andningshål och hon kommer hem med ny energi och har fått tillfälle att hinna "sakna" familjen lite.

Men deras relation är jämställd och dom delar rätt lika på ansvaret för barn och hushåll så mannen i förhållandet går inte under när hon är borta.

Sen har jag vänner som knappt kan gå en kvällskurs för att deras män "brakar ihop" av att behöva hämta på dagis, ta hand om barnen och laga middag några dagar. 

Jag är ensamstående på heltid och förstår inte varför det problemet uppstår när man är två. Kan man inte turas om att ha barnen? Visst, om man jobbar hemifrån är det ju svårt men på helgen - den ena gör något med barnen på lördagen, den andra på söndagen, så kan man göra vad man vill den barnfria dagen. Det kan ju funka på kvällar också.

När mitt barn var litet hade jag barnet jämt. På kvällarna var jag låst till min lägenhet. Jag hade ingen barnvakt. Det var tufft ibland men jag vande mig, jag vet ju inget annat. När man är två borde det ju gå att ordna.