Inget driv längre
Hej. Jag har inget driv längre, känns som att jag går runt i ett limbo där livet bara svischar förbi och jag inte får ut något av det. Det man hör är att livet är här och nu, att ingen har ett liv där det händer massor med intressanta saker och att man inte ska ha sitt fokus på framtiden utan i nutiden. Till saken hör nog att jag är småbarnsförälder, yngsta är tre år, och nu kanske de flesta menar att det är vanligt att man känner att man tappat bort sig själv, men är det så här många känner? Eller är jag typ deprimerad? Är det fel på mig?
Jag trivs inte på mitt jobb. Jag jobbar inom skolan. Jag trivs inte där vi bor, jag vill flytta men är rädd för att rycka upp barnen samt att stå utan jobb. Jag skulle vilja ha eget företag men alla säger att jag är dum som ens funderar på det, det är hårt jobb och allt ansvar skulle ligga på mig själv. Jag tänker att de har rätt men om det skulle fungera skulle jag inte vara så platsberoende. Jag skulle kunna flytta vart som helst så länge min man fick jobb (och jag vågade rycka barnen).
Allt detta gör att jag liksom tappat drivet. Jag har inga riktiga mål i livet. Vi sparar till hus men det ger ångest då det blir ett sådant projekt, jag kommer nog inte bli nöjd. Jag har en inre bild av hur jag vill bo, och var. Men det känns som att det kommer förbli en dröm. Min man är mer praktisk med sina husdrömmar. Billigt och det enklaste i flyttlogistik. Han vill bo kvar av den anledningen. Enkelt och bra. Han har sina rötter här, mina är långt borta. Jag ser mig som en besökare här även om det gått flera år nu.
Jag har inga vänner här mer än mina kollegor, men de träffar jag bara på jobbet då jag pendlar långt. Vi bor på landsbygden och det är jag nöjd med, men det blir ensamt. Samtidigt vet jag inte om jag har tid och ork med vänner ens. Min man är min vän och jag är rätt tillfreds med det. Han känner samma, vi har aldrig folk hos oss på besök mer än någon släkting typ ibland. Jag känner ändå att kvällar och helger behöver jag för mig och min familj. Däremot känner jag att jag inte har lust eller inspiration till att göra något. När barnen lagt sig har jag tid att göra saker men det slutar bara med att jag kollar någon film med maken och så är kvällen slut. Förr innan barnen målade jag mycket men inspirationen är puts väck! Känns bara jobbigt att ens prova och det sörjer jag oerhört mycket! Under dagarna är det jobb, jag slösar min tid på att arbeta på ett jobb jag inte tycker om och längtar till kväll och helg. Men, på kvällarna och helgerna är jag mamma med allt som hör till och alltid i stand by-läge för barnen. Det är som att jag inte har något eget liv och ibland undrar jag om det är så alla andra föräldrar känner sig eller om det är fel på mig. Och när jag väl vill sitta en stund på dagen för mig själv så går det inte för barnen är på mig om allt eller så bråkar de. Jag känner mig tom, orkeslös, fantasilös och jag får så dåligt samvete för barnen av att jag känner så här. Världens tråkigaste mamma. Jag borde älska att hitta på saker med mina barn.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med allt detta. Det känns lite osammanhängande men jag skrev rakt från hjärtat för att få ner det mesta. Jag känner ändå att jag inte är misslyckad, många känner så när de beskriver saker de är missnöjda med sig själv. Jag har familj, utbildning, vi har någorlunda ok ekonomi etc. Men jag mår uppenbarligen inte bra med min situation, livet tuffar på utan att jag orkar göra något. Allt är i en sorts standby-läge. Någon som känner igen sig eller bara har något att rycka upp mig med?