Gravid och ledsen - adoption, praktiska hinder
Är gravid i v 30 och känner inte att jag vill ha barnet.
Lever ett på ytan stabilt liv. Gift med bra man och har bra jobb. Men har mått psykiskt dåligt genom åren och har en trasig uppväxt. Blev gravid för att mannen tyckte det var dags (över 35 år) om det skulle bli något alls. Alla vänner har barn nu. Så jag gick med på det. Trodde jag hade läkt barndomen och att det nog skulle lösa sig och kännas okej, men nu dyker allt upp och jag förstår inte hur jag ska kunna ha hand om ett barn. Vill inte skada det på samma sätt som mina föräldrar skadat mig. Tänker seriöst på att adoptera bort. Jag kommer inte bli en bra mor. Jag längtar inte efter bebisen, känner obehag när den sparkar och är inte glad alls. Det känns bara jobbigt och varenda cell skriker emot. Jag känner varken att jag vill ha eller att jag klarar av barn. Det blir dessutom en pojke, vilket jag verkligen inte ville ha.
Min man har också svårt att se det praktiska. Vi bor i en äldre lägenhet som är väldigt opraktisk för ett barn. Minimal hiss, små badrum där skötbord inte får plats och så vidare. Han säger att allt löser sig när barnet kommer, att vi då ser hur man kan lösa blöjbyten och plats optimal plats för spjälsäng, skötbädd och sådant. Men det behöver ju ordnas nu. Jag har panik över att inte ha sådant klart i tid. Ser framför mig hur man står där med en bajsig bebis och undrar hur man ska tvätta av den när badrummet är en bit bort.
Så inte nog med allt det känslomässiga så är även det praktiska i kaos. Ingenting känns bra. Allt känns fel. Jag vill inte och önskar varje dag att barnet ska dö i magen.
Och min man är fin och snäll, han försöker trösta men han är inte så bra på känslor. Förstår inte hur skadad och svag jag är, han säger bara att det löser sig sen.
Men vad ska jag göra? Jag vill inte ha barnet. Jag är inte redo, varken känslomässigt eller med det praktiska. Tror aldrig jag blir redo heller. Barnet förtjänar trygghet och kärlek och jag kan inte erbjuda det.