• Soff

    Vi som försökt en längre tid - första barnet

    Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan. 


    (Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid) 


    Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3 


    Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3 


    Kram till alla kämpar därute <3 


     

  • Svar på tråden Vi som försökt en längre tid - första barnet
  • Janni91
    längtar00 skrev 2021-06-18 20:19:07 följande:

    Hej, jag hoppas det är okej att jag hoppar in här! Detta är mitt första inlägg på familjeliv.

    Idag kom i alla fall min mens och jag är helt förstörd, var stensäker på att det hade gått denna månad. Därför kände jag att det var dags att hitta stöd någonstans för det börjar vara otroligt jobbigt detta.

    Både jag och min sambo är 21 år, jag är född 00 och han 99 så han blir 22 senare i år. Vi är inne på vårt 4 år tillsammans, är förlovade, och vi har en stor gemensam barnönskan. Detta var vårt 14:e försök, så nu påbörjar vi försök nummer 15 med BIM 19/7. 

    Det känns så otroligt hopplöst och orättvist allting. Vi trodde att vi efter 12 månader skulle få hjälp då det står överallt att man efter 1 år har rätt till en utredning, och därför kändes det på något sätt inte lika hopplöst i början, det gick liksom att härda ut. Detta var fram till att vi började närma oss den 12:e månaden och vi insåg att ett av kriterierna för vårt landsting och en fertilitetsutredning var att båda måste vara minst 25 år?! Kändes som en stor käftsmäll och känner att jag på riktigt inte kommer orka må så här varenda månad mensen kommer - i fyra år till. 

    Om det inte gått till hösten, vilket jag inte tror eftersom det inte gått än, så ska vi kontakta en privat klinik då de enligt landstinget inte är lika hårda med kriterierna. Om vi inte får hjälp där pga vår unga ålder så känns det som jag kommer ge upp. Min livslust försvinner lite varenda månad i samband med mensen och det känns verkligen som mitt hjärta typ går sönder, och att i så fall behöva vänta i 4 år till för att ens få ansöka om en utredning känns omöjligt.


    Det var lite om mig, nu hoppas jag på denna månad och försök 15. 


    Hej!

    Usch vad orättvist!! Skickar en stor kram till dig och håller tummarna för nästa månad <3 
  • Emmalucy
    Msofie skrev 2021-06-18 19:54:00 följande:

    Tack för era fina kommentarer! Emmalucy, man börjar räkna ruvardag 1 som dagen efter insättningen. Så mitt äggplock blir ägglossningen. Då vi satte in embryot på dag 3 blir ruvardag 1 = ÄL + 3. Så idag är det BIM för mig, ÄL +14, ruvardag 11. Dock tar jag ju progesteron tabletter, vilket ofta förlänger cyklen för många (alternativt att mensen kommer när man slutar ta Lutinus, dvs om testet är negativt på testdag).


    Ahhh ok :) har den samma ?livslängd? så att säga, att den försöker fästa efter X antal dagar osv? 23/6 känns ju lång att fortsätta med progesteron, men gissar på att det är för att ge bästa möjliga chansen att få plusset? Jag tror att de som inte gör IVF, som jag, men har progesteron ska bara ta den tills äl+14... inte en fråga, bara nyfiken och tycker det är interessant hur den skiljer sig :) 
  • Emmalucy
    längtar00 skrev 2021-06-18 20:19:07 följande:

    Hej, jag hoppas det är okej att jag hoppar in här! Detta är mitt första inlägg på familjeliv.

    Idag kom i alla fall min mens och jag är helt förstörd, var stensäker på att det hade gått denna månad. Därför kände jag att det var dags att hitta stöd någonstans för det börjar vara otroligt jobbigt detta.

    Både jag och min sambo är 21 år, jag är född 00 och han 99 så han blir 22 senare i år. Vi är inne på vårt 4 år tillsammans, är förlovade, och vi har en stor gemensam barnönskan. Detta var vårt 14:e försök, så nu påbörjar vi försök nummer 15 med BIM 19/7. 

    Det känns så otroligt hopplöst och orättvist allting. Vi trodde att vi efter 12 månader skulle få hjälp då det står överallt att man efter 1 år har rätt till en utredning, och därför kändes det på något sätt inte lika hopplöst i början, det gick liksom att härda ut. Detta var fram till att vi började närma oss den 12:e månaden och vi insåg att ett av kriterierna för vårt landsting och en fertilitetsutredning var att båda måste vara minst 25 år?! Kändes som en stor käftsmäll och känner att jag på riktigt inte kommer orka må så här varenda månad mensen kommer - i fyra år till. 

    Om det inte gått till hösten, vilket jag inte tror eftersom det inte gått än, så ska vi kontakta en privat klinik då de enligt landstinget inte är lika hårda med kriterierna. Om vi inte får hjälp där pga vår unga ålder så känns det som jag kommer ge upp. Min livslust försvinner lite varenda månad i samband med mensen och det känns verkligen som mitt hjärta typ går sönder, och att i så fall behöva vänta i 4 år till för att ens få ansöka om en utredning känns omöjligt.


    Det var lite om mig, nu hoppas jag på denna månad och försök 15. 


    Hej och välkommen! trist att du behöver vara här med oss, men jag hoppas du får stöd och kan stödja andra i deras resor, kanske vi har lite annorlunda tips/syn då många av oss har testat mycket innan vi gick till utredningsfasen :) fy vad orättvis det är att man ska vara över 25 för att få hjälp, klart gränsen måste finns någonstans men varför har man mindre rätt till hjälp att få barn tills man är 25? Man måste ändå försök i 12månader så det inte så att de undviker att hjälpa folk som kan skaffa barn utan hjälp... Jag tror definitivt att privat kommer ej bry sig om din ålder, men det blir dyr snabbt. Man behöver vara 25 för att göra IVF via landsting tyvärr, men kanske det finns finansiering för privat :( hur är din cykel, när brukar du få äl och hur bekräftar du det? Kram!
  • Msofie
    Emmalucy skrev 2021-06-18 22:10:06 följande:

    Ahhh ok :) har den samma ?livslängd? så att säga, att den försöker fästa efter X antal dagar osv? 23/6 känns ju lång att fortsätta med progesteron, men gissar på att det är för att ge bästa möjliga chansen att få plusset? Jag tror att de som inte gör IVF, som jag, men har progesteron ska bara ta den tills äl+14... inte en fråga, bara nyfiken och tycker det är interessant hur den skiljer sig :) 


    Är lite osäker på det, tycker också det känns lite oklart. Har läst på vissa ställen att ett IVF embryo ibland fäster långsammare än ett vanligt, men vet inte hur mycket belägg det finns för det. Skulle tro att det främst är för att man inte ska sluta för tidigt, om man skulle plussa senare antar jag. Tror att själva test dagen är sent då de vill utesluta kemiska graviditeter.
  • Soff
    längtar00 skrev 2021-06-18 20:19:07 följande:

    Hej, jag hoppas det är okej att jag hoppar in här! Detta är mitt första inlägg på familjeliv.

    Idag kom i alla fall min mens och jag är helt förstörd, var stensäker på att det hade gått denna månad. Därför kände jag att det var dags att hitta stöd någonstans för det börjar vara otroligt jobbigt detta.

    Både jag och min sambo är 21 år, jag är född 00 och han 99 så han blir 22 senare i år. Vi är inne på vårt 4 år tillsammans, är förlovade, och vi har en stor gemensam barnönskan. Detta var vårt 14:e försök, så nu påbörjar vi försök nummer 15 med BIM 19/7. 

    Det känns så otroligt hopplöst och orättvist allting. Vi trodde att vi efter 12 månader skulle få hjälp då det står överallt att man efter 1 år har rätt till en utredning, och därför kändes det på något sätt inte lika hopplöst i början, det gick liksom att härda ut. Detta var fram till att vi började närma oss den 12:e månaden och vi insåg att ett av kriterierna för vårt landsting och en fertilitetsutredning var att båda måste vara minst 25 år?! Kändes som en stor käftsmäll och känner att jag på riktigt inte kommer orka må så här varenda månad mensen kommer - i fyra år till. 

    Om det inte gått till hösten, vilket jag inte tror eftersom det inte gått än, så ska vi kontakta en privat klinik då de enligt landstinget inte är lika hårda med kriterierna. Om vi inte får hjälp där pga vår unga ålder så känns det som jag kommer ge upp. Min livslust försvinner lite varenda månad i samband med mensen och det känns verkligen som mitt hjärta typ går sönder, och att i så fall behöva vänta i 4 år till för att ens få ansöka om en utredning känns omöjligt.


    Det var lite om mig, nu hoppas jag på denna månad och försök 15. 


    Välkommen hit <3 usch, förstår att det måste kännas hopplöst. Tycker det är galet att man sätter den gränsen. För det finns så många faktorer som spelar in om det blir något eller inte, och har man försökt i 1 års tid och har en barnönskan och längtan så är det ju fruktansvärt om man inte ska bli berättigad att få hjälp bara för att man är yngre! Att leva med denna längtan är hemskt, tortyr ibland. 


    Jag känner verkligen med dig, och hoppas att det går vägen snart, så ni slipper bekosta privat IVF. Är själv inne på mitt 15:e försök nu, och tror inte det blivit något denna gången heller. Brukar känna några dagar innan mens att det är kört... 

  • längtar00

    Ni är alla så fina och jag känner mig verkligen välkommen, även om jag önskar att ingen av oss ska behöva vara här <3 Stenen över bröstet känns lite lättare efter att jag delat med mig till er igår. Jag har vänner att prata med men de förstår inte riktigt då de är i en annan plats i livet utan en tanke på barn. Så tack för att jag fick ett så fint välkomnande och förhoppningsvis får vi alla snart vårt plus<3


    Emmalucy skrev 2021-06-19 00:48:27 följande:
    Hej och välkommen! trist att du behöver vara här med oss, men jag hoppas du får stöd och kan stödja andra i deras resor, kanske vi har lite annorlunda tips/syn då många av oss har testat mycket innan vi gick till utredningsfasen :) fy vad orättvis det är att man ska vara över 25 för att få hjälp, klart gränsen måste finns någonstans men varför har man mindre rätt till hjälp att få barn tills man är 25? Man måste ändå försök i 12månader så det inte så att de undviker att hjälpa folk som kan skaffa barn utan hjälp... Jag tror definitivt att privat kommer ej bry sig om din ålder, men det blir dyr snabbt. Man behöver vara 25 för att göra IVF via landsting tyvärr, men kanske det finns finansiering för privat :( hur är din cykel, när brukar du få äl och hur bekräftar du det? Kram!
    Min "normala" cykel är på 32 dagar men kan såklart skifta någon dag, vilket suger när man gått över BIM och allt hopp kommer tillbaka:(  Brukar ha ägglossning kring dag 19 eller 20 och jag använder mig av ägglossningsstickor och mäter även temp. Dock har min mens de senaste månaderna blivit lite "konstig" (har börjat blöda mycket mindre) och är rädd att nåt är fel eller om det bara beror på en inre stress. 
  • längtar00
    Soff skrev 2021-06-19 10:38:34 följande:

    Välkommen hit <3 usch, förstår att det måste kännas hopplöst. Tycker det är galet att man sätter den gränsen. För det finns så många faktorer som spelar in om det blir något eller inte, och har man försökt i 1 års tid och har en barnönskan och längtan så är det ju fruktansvärt om man inte ska bli berättigad att få hjälp bara för att man är yngre! Att leva med denna längtan är hemskt, tortyr ibland. 


    Jag känner verkligen med dig, och hoppas att det går vägen snart, så ni slipper bekosta privat IVF. Är själv inne på mitt 15:e försök nu, och tror inte det blivit något denna gången heller. Brukar känna några dagar innan mens att det är kört... 


    Massa kramar till dig, jag håller tummar och tår<3 
  • Soff
    längtar00 skrev 2021-06-19 11:57:25 följande:
    Massa kramar till dig, jag håller tummar och tår<3 
    <3 tack detsamma! <3 
  • Soff

    Idag är det bim-1 och jag är helt säker på att det inte blev något denna gången heller. Även om jag inte direkt trott något annat, så blir man ändå ledsen. Jag känner exakt samma känsla som alltid, samma känsla av att mensen är på ingång. Och jag verkligen hatar det. Det är så provocerande. Speciellt när alla prover visar att allt är OK. Om man bara hade haft någon avvikelse som man kunde rätta till, men allt är "ok", och slaget i ansiktet blir extra hårt varje gång mensen kommer då. Vad är det man gör för fel? Vad är det i kroppen som gör att det inte blir nåt!? För jag är helt säker på, oavsett vad alla prover säger, att det är något som påverkar att det inte blir nåt. Och jag har försöker intala mig att sommar och semester kanske kommer göra något positivt, men samtidigt så är det en röst i skallen som säger att "men det blev ju inget förra sommaren, så varför nu!?" Usch, det är så tråkigt att inte ha några som helst förhoppningar kvar att det kommer gå på naturlig väg.


    Och just nu önskar jag att alla gravida runtomkring mig kunde försvinna tills jag själv är gravid, så jag slipper bli påmind hela jävla tiden om denna skit-resa, som skulle vara så spännande.


    Hade en vän här igår, som inte vet vad jag går igenom. Vi satt ute på verandan, och det bor en del barn på vår gata, som for upp och ner på cyklar etc. Då frågade hon om inte vi var i barntankar. Då sa jag "jo". "Jaså!", sa hon, "va kul!". "Inte ett dugg" sa jag, "det är mest skit". Och så berättade jag att vi försökt i ett års tid nu. Hon bad om ursäkt, att hon inte visste. Och det är klart att hon inte kan veta det. Jag själv frågar dock aldrig någon om dom går i barntankar, och har aldrig gjort i hela mitt liv, för har förstått att det kan vara känsligt. Men samtidigt blame:ar jag inte henne för detta. Jag kände att jag kunde prata med henne om det, eftersom hon är en nära vän till mig, och har kommit till en punkt där jag inte orkar hålla upp någon slags fasad. Det är vad det är, och frågar folk, så säger jag. Det är trots allt något jag tycker man borde prata mer om, så ingen ska känna sig så ensam i detta, för det är ändå så pass vanligt. Sen gör såklart alla som dom vill. 

  • Janni91
    Soff skrev 2021-06-19 12:40:14 följande:

    Idag är det bim-1 och jag är helt säker på att det inte blev något denna gången heller. Även om jag inte direkt trott något annat, så blir man ändå ledsen. Jag känner exakt samma känsla som alltid, samma känsla av att mensen är på ingång. Och jag verkligen hatar det. Det är så provocerande. Speciellt när alla prover visar att allt är OK. Om man bara hade haft någon avvikelse som man kunde rätta till, men allt är "ok", och slaget i ansiktet blir extra hårt varje gång mensen kommer då. Vad är det man gör för fel? Vad är det i kroppen som gör att det inte blir nåt!? För jag är helt säker på, oavsett vad alla prover säger, att det är något som påverkar att det inte blir nåt. Och jag har försöker intala mig att sommar och semester kanske kommer göra något positivt, men samtidigt så är det en röst i skallen som säger att "men det blev ju inget förra sommaren, så varför nu!?" Usch, det är så tråkigt att inte ha några som helst förhoppningar kvar att det kommer gå på naturlig väg.


    Och just nu önskar jag att alla gravida runtomkring mig kunde försvinna tills jag själv är gravid, så jag slipper bli påmind hela jävla tiden om denna skit-resa, som skulle vara så spännande.


    Hade en vän här igår, som inte vet vad jag går igenom. Vi satt ute på verandan, och det bor en del barn på vår gata, som for upp och ner på cyklar etc. Då frågade hon om inte vi var i barntankar. Då sa jag "jo". "Jaså!", sa hon, "va kul!". "Inte ett dugg" sa jag, "det är mest skit". Och så berättade jag att vi försökt i ett års tid nu. Hon bad om ursäkt, att hon inte visste. Och det är klart att hon inte kan veta det. Jag själv frågar dock aldrig någon om dom går i barntankar, och har aldrig gjort i hela mitt liv, för har förstått att det kan vara känsligt. Men samtidigt blame:ar jag inte henne för detta. Jag kände att jag kunde prata med henne om det, eftersom hon är en nära vän till mig, och har kommit till en punkt där jag inte orkar hålla upp någon slags fasad. Det är vad det är, och frågar folk, så säger jag. Det är trots allt något jag tycker man borde prata mer om, så ingen ska känna sig så ensam i detta, för det är ändå så pass vanligt. Sen gör såklart alla som dom vill. 


    Usch vad trist att det känns som att det inte blir något :( Men jag hoppas ändå att magkänslan inte stämmer! Jag förstår att du börjar undra, det gör jag med för de hittar inget fel på oss heller. Jag börjar också närma mig bim det kom lite rosa i förrgår, sen inget. Börjar direkt tänka att det kanske kan vara en nidblödning men tänker sen att det har ju aldrig hänt något tidigare...har slutat tempa och ta ägglossningstester så vet inte ens när/om jag haft äl. 

    Jag håller med dig om att man borde prata mer om det! Jag har pratat med flera i min omgivning och får så mycket stöd av dem, vilket är underbart. Man behöver ju inte berätta för alla, men det kan vara skönt att berätta för sina närmsta (tycker jag iaf). Jag har även berättat för min chef, så hon vet varför jag mår skit vissa dagar. 
Svar på tråden Vi som försökt en längre tid - första barnet